Vid Jan Myrdalsällskapets 10-årsjubileum 21 juli höll sällskapets första ordförande Cecilia Cervin ett högtidstal som gav en bild av sällskapets historia. Läs talet i sin helhet här.
Jan Myrdalsällskapet tio år! Redan tio år! Så fort det har gått! Och så mycket som har hunnits med!
Vi firar nu, den 21 juli. Det är tio år sedan Jans 81 årsdag, tillika den dag då han gifte sig med Andrea Gaytan. Det var då som nu en strålande sommardag och Lasse Diding kom med den lika strålande idén om ett Jan Myrdalsällskap. Alla tände på Lasses idé och på hösten, i november, hölls ett konstituerande möte. Jan själv var med, mycket belåten med att redan under sin livstid få sig tillägnat ett litterärt sällskap, med uppgift att bevara, förvalta och sprida hans författarskap. Redan där och då kungjorde också Lasse Diding sin avsikt att årligen donera ett litterärt pris till en författare som verkat/verkar i Jan Myrdals anda. Efter någon diskussion benämndes det Jan Myrdals pris – Leninpriset. Stadgar antogs i vanlig ordning och Jan Myrdal förklarade både då och senare när Sällskapet kom på tal, sin belåtenhet. Själv ville han stå utanför Sällskapet. Ingen skulle kunna påstå att han genom Sällskapet kunde skaffa sig personliga eller ekonomiska fördelar. Noga betonade han att det inte var fråga om någon idoldyrkan eller dylikt. Sällskapet var inte till för hans person, utan för de idéer som styrt hans liv och författarskap. På samma sätt ville han att styrelsen och inte han själv skulle utse pristagare. Inga belackare skulle ha minsta chans att påstå vare sig att Jan Myrdal själv gynnades ekonomiskt eller att han skulle kunna ge priset åt privata vänner eller dela ut det som reklam för sin person.
Inte så lång tid efteråt tillkännagav Jan Myrdal sin avsikt att donera sitt stora privata arbetsbibliotek till sällskapet att förvalta. Henning Mankell ställde upp med en halv miljon som grundfond för biblioteksarbetet. Hans donation följdes av flera andra, bland annat en stor gåva från Jan Guillou och andra generösa privatpersoner. Stora och små bidrag strömmade in. Bevarandet av Jan Myrdals bibliotek blev en sann folkrörelse. Gåvobrevet är daterat januari 2012. Att biblioteket skulle bevaras, fullständigt och intakt stod alltså klart. Men var? Jan Myrdals önskan var att Sällskapet skulle överta hans fastighet i Skinnskatteberg. Där hade han och Gun Kessle tänkt erbjuda framtida forskare en arbetsplats. Kanske skulle det också kunna bli ett slags kursgård… Men praktiska och ekonomiska frågor gjorde sådant omöjligt. Återigen kom Lasse Diding med ett initiativ. Han ställde, tillsammans med Henning Mankell, upp med det stora huset på Snidaregatan. Där fanns och finns det plats både för biblioteket och för Jans privata bostad.
Så tog den stora flytten vid. Att flytta mer än 50 000 böcker, stora samlingar av konst och annat, ett arkiv av motsvarande storlek med mera skulle ha kostat enorma summor om man anlitat professionella flyttfirmor. Men folkrörelser bygger på frivilligt arbete. Alltså ställde medlemmar upp, köpte kartonger, packade, märkte kartongerna efter deras innehåll, hyrde bilar och körde från Skinnskatteberg till Varberg. Där vidtog ett lika gigantiskt uppackningsarbete. Efter Jans anvisningar ställdes böckerna upp i av Lasse specialbeställda, platsbyggda bokhyllor, på motsvarande sätt som de stått tidigare. Men nu var de samlade i en byggnad i stället för i flera.
Nästa etapp var registreringen av böckerna i Libris, det svenska bibliotekssystemet. Också detta skedde med frivilligt, oavlönat arbete av medlemmar, men också av andra, kulturellt intresserade. För en kulturgärning är det att bevara och vårda ett unikt bibliotek i dessa nedläggningstider. Biblioteket och arbetet med det väcker intresse långt utanför sällskapet, också hos människor som inte delar Jan Myrdals åsikter. En sann arbetsglädje rådde. Det var många, med olika bakgrund och intressen, som förenades i det gemensamma arbetet.
Den stora invigningen ägde rum den 21 november 2015. Det var en minnesvärd fest! Som vanligt stod Lasse Diding för alla yttre arrangemang, subventionerat boende etc och en fantastisk fest. En sann minnesdag i vår historia! Själva biblioteket var inte bara nystädat: Lasse Diding och Elisabeth Hallin hade lagt ner ett enormt arbete med att ta fram, rama in och hänga foton från Jans hela liv. Vackra föremål från Jans och Guns olika samlingar tog de också fram att smycka hela huset. Och nu kändes det att ett viktigt etappmål var i hamn. Biblioteket var på plats, bevarat, sorterat och till största delen sökbart i Libris. Och Jan kan själv bo bland alla sina böcker, samlade på ett ställe och fortsätta sitt arbete.
Biblioteket har varit och är viktigt. Men för den skull skall inte försummas att berätta om alla andra aktiviteter. Bokmässorna i Göteborg har varit viktiga skyltfönster. Många har flockats omkring vår monter inte minst för att få se och kanske till och med hälsa på Jan Myrdal själv. Jan har ställt upp. Han har varit med och talat. Han har talat offentligt vid de fora som mässan erbjuder och han har talat vänligt och informativt med intresserade besökare vid montern. På senare tid har Sällskapets ekonomi inte tillåtit deltagande vid Bokmässan i Göteborg, men verksamheten har fortsatt vid mindre, mera lokala bokmässor, t.ex. Hallands bokmässa och andra liknande aktiviteter. Ett antal seminarier har hållits i biblioteket, både av Jan Myrdal själv och olika inbjudna talare. Den verksamheten fortsätter, och kommer att utvecklas. Så bygger vi vidare på Guns och Jans tankar om biblioteket som centrum för forskning och politisk/kulturell utveckling.
Festerna kring årsmötena med åtföljande prisutdelningar har varit viktiga höjdpunkter och givit upphov till både positiva och negativa kommentarer i offentligheten. Negativa? Ja, både Lenin och Robespierre har sämre rykte än de förtjänar. Det kan Jan berätta mera om. Men ”rättänkande” som Strindberg kallade dem, ”politiskt korrekta” kallas de i vår tid, har gått ut och givit luft åt sin indignation: hur kan dessa massmördare få ge namn åt ett litterärt pris? Även pristagarna har fått sina slängar. Den sortens kritik har både Sällskapet och pristagarna tagit med jämnmod. De har känt sig hedrade att få klassas som upproriska i Jan Myrdals anda. Vilka är de då, dessa som har fått pris? De finns på hemsidan, men…
- Första gången 2009 Mattias Gardell.
- 2012 Sven Lindqvist – Jenny Wrangborg
- 2014 Jan Guillou – Eija Hetekivi Olsson
- 2015 Mikael Wiehe – Sara Beischer
- 2016 Mikael Nyberg – (Sapmi Sisters, som i sista stunden fick för sig att Jan Myrdal vore homofob)
- 2017 Stefan Jarl – Anna Roxvall
- 2018 Sven Wollter – Henrik Bromander
Vilka namn! Vilka insatser! Vilken glädje och stolthet!
Från och med 2017 är priserna inte längre kopplade till Sällskapet och Jan Myrdal – detta på dennes uttryckliga önskan. Lasse Diding fortsätter att bekosta och dela ut dem. Nu heter de Leninpriset respektive Robespierrepriset, men de delas ut i samband med årsmötet*. Och vilka högtider har vi inte haft när vi firat Jans födelsedagar! 90-årsdagen t.ex. kommer vi inte att glömma. Monumentet, lillcittran, uppspårad och skänkt av ordförande Arne, ställdes upp på garagetaket förra året och den och citroënparaden genom staden i dag påminner om Jans egen färd genom Afghanistan och boken om den.
Ja, Sällskapet har fått uträtta mycket och haft stora framgångar. Kriser och konflikter har förekommit, som i alla mänskliga sammanhang. Men när vi nu blickar tillbaka kan vi göra det med glädje, och framåt ser vi med tillförsikt. Jan Myrdalsällskapet lever och fortsätter. Mycket arbete återstår. Sällskapets första, ursprungliga uppgift att verka i Jan Myrdals anda och bevara, göra känt och sprida hans verk blir aldrig färdigt. Biblioteket och arkivet kräver fortsatta insatser. Nya uppgifter kommer att tillföras. Vårt Sällskap är en folkrörelse. Det fungerar utan offentliga bidrag och utan inblandning från myndigheter, fritt och med uteslutande frivilliga krafter. Så fortsätter vi i Jan Myrdals anda.
/Cecilia Cervin 2018-08-12
* Från och med 2021 delas priset ut på hösten.