Arne Andersson om Jan Myrdals bortgång

Sällskapets styrelseordförande Arne Andersson ger en personlig reflektion kring sin vän Jan Myrdals frånfälle.

Norberg 2020-10-30

Myrdal är död.

Går min förmiddagspromenad, jag nås av beskedet, Jan är död. Lämnade livet vid tiotiden i dag. Minnen passerar. Min första kontakt med Jan var skriftställningarna i Aftonbladet. Jag cyklade från Torstorp till kiosken i Finspång och väntade på tidningen. Jag berättade för Jan om detta mitt första möte med hans text. Att läsa skriftställningarna var för mej som att öppna fönstret, andas frisk luft, få klar sikt. Det var så jag tänkte, svarade Jan.

När Jan Myrdalsällskapet bildades anmälde jag mitt intresse att vara medlem. När sedan Jan skänkte sina stora samlingar till sällskapet så blev vi, Jan Myrdalsällskapet, ägare till ett bibliotek att värna och bevara för framtiden. Femtiotusen böcker, trettio procent finns inte på något annat bibliotek i Sverige, femton procent finns inte på något annat bibliotek i Europa. Det är ett stort ansvar som åligger sällskapet.

Under åren Gun Kessle och Jan bodde i Skinnskatteberg kom vi att mötas ofta, åka på Folket i Bilds möten, besöka politiska debatter och teaterföreställningar. Vi åkte bland annat till Borenberg för att medverka vid Lillcittraklubben där Jan berättade om sin resa i Afghanistan tillsammans med Gun Kessle. Ett mycket uppskattat möte med alla teknikintresserade.

Jan flyttade med biblioteket till Varberg och bodde i en lägenhet inrymd i samma byggnad som biblioteket fram till i dag. Efter sällskapets styrelsemöten brukade vi samlas tillsammans med Jan för att informera om vårt arbete och umgås till sena kvällen. Så även i lördags. Vi samlades inne hos Jan, samtalade och drack vin. Samtalet spände över olika ämnen och vid elvatiden avrundade vi kvällen. Jans fysik var inte den bästa och det var med stor ansträngning och lite stöd han tog sej till sin säng, där han fick hjälp att komma ner under täcket.

När jag gick till min sovplats tänkte jag på vilka spännande samtal vi haft denna sena kväll. Inte kunde jag tänka att det var det sista, det vi fick med Jan. Saknaden kommer att bli stor. Arkivarier, bibliotekarier, alla de som arbetat i biblioteket – har man undrat över något har det bara varit att knacka på Jans dörr och fråga. Nu finns inte längre den möjligheten. Ansvaret för biblioteket blir större och svårare utan Jan.

Saknaden är stor.

Arne Andersson