Av Jan Myrdal

I Flamman 22 juli 2010

Den svenska mediebevakningen av littorinaffären visar på ett skov i den officiella nyhetsvärderingen. Ett olycksbådande ett. Ty den kampanj Aftonbladet inledde - och resten med entusiasm följde efter i - var en journalistik av det slag som när jag gjorde mina volontärår på Värmlands Folkblad och Ny Dag för mer än sextio år sedan av äldre kolleger kallades Fäderneslandsjournalistik.

Jan Myrdal har blivit hotad av den indiska inrikesministern med upp till tio års fängelse. Utan namns nämnande har inrikesminister P. Chidambaram varnat "intellektuella" för att stödja terrorister. Detta kommer efter att Jan Myrdal i januari besökte den maoistiska gerillarmén i södra centrala Indien för att ta reda på hur de maoistiska upprorsmännen resonerar. Även indiska intellektuella har gjort det, bland andra författaren Arundhati Roy.

Samtidigt som Indiens rika blir rikare blir de fattiga hungrigare, skriver Jan Myrdal i en artikel i den indiska veckotidningen Frontier. Samtidigt som bruttonationalprodukten går upp med 8 procent lever 77 procent av befolkningen under existesnminimum. 36 miljardärer kontrollerar en tredjedel av landets alla inkomster och de beter sig som den härskande klassen alltid gör, skriver Myrdal i denna artikel på engelska.

Efter andra världskriget gjorde Jan Myrdal och hans vänner och kamrater skillnad mellan nazister och tyskar. Det var inte samma sak. Nu bör man göra skillnad mellan Israelkritiker och antisemiter. Det är inte heller samma sak.

I en kommentar till en artikel i Svenska Dagbladet av Willy Silberstein 4 juni 2010 om "Antisemitismen slår ut i full blom" tar Myrdal också med det faktum att han fann den av honom beundrade Ernest Hemingway "motbjudande" när han tänkte fel i denna slags fråga. Silberstein är ordförande i Svenska kommittén mot antisemitism.