Jan Myrdal var en ivrig Meccano-byggare vilket inte minst boken En Meccanopojke berättar. Anteckningar om ett borgerligt förnuft (Wiken 1988) vittnar om.
Lekt med Meccano har jag aldrig. Jag var pojke på trettiotalet i en svensk villaförort för högre medelklass väster om Stockholm. Där byggde vi pojkar med Meccano. Det var ingen leksak. Det var ingenjörskonst i miniatyr och ”Mecccano-pojkar” – stod det att läsa i instruktionsboken – ’äro byggare och uppfinnare’. Det hade Meccanos grundare Frank Hornby själv skrivit. Någon som lekte med Meccano har jag aldrig hört talas om.
(Jan Myrdal 1988)
I biblioteket på Snidaregatan finns några av Jans byggen utställda. Ett par halvfärdiga kranar, Eiffeltornet samt inte minst, det orrery som spelar en viktig roll i berättelsen om Meccano-pojken Jan Myrdal.
”Den sommar jag fyllde 60 år byggde jag mig ett orrery” skriver Jan Myrdal i inledningen till Meccano-boken. Och fortsätter:
”Fast vet du käre läsare, vad ett orrery är? Ett orrery, det är ett världsallt i miniatyr. Ett gammaldags världsallt, ett med bara solsystemet och nästan aldrig ens hela det. Solen i mitten och planeter däromkring. En trygg världsbild alltså med en fast punkt kring vilket allt vrider sig enligt ordning och omutliga lagar. Planetarium kan det också kallas.
Funderat på att bygga ett orrery hade jag väl gjort då och då. Inte bara under de senare åren utan i femtio år. Kanske i fyrtioåtta år, kanske femtioen år. Men det blev inte mer av planerna än att jag under de stjärnklara nätterna i februari 1938 fotograferade himlavalvets skenbara rotation.”
I inrikesflygets reportagetidning Upp & Ner nummer 1-2, 1987 (sid 7-14) finns ett längre utdrag ur Jan Myrdals Meccanobok med rubriken ”En borgerlig ingenjörsdröm om framtiden”.
