Biblioteksboken

Omslag boken "Biblioteket".


Under sitt långa äktenskap var skriftställaren Jan Myrdal (1927-2020) och konstnären Gun Kessle (1926-2007) idoga och engagerade samlare. År 2012 skänkte Jan Myrdal till Jan Myrdalsällskapet inte bara sina mer än 50 000 böcker utan därtill klipparkiv och unika samlingar av tidskrifter, konst, fotografier, affischer, Meccano och korrespondens. I den här boken har en lång rad skribenter ur olika synvinklar beskrivit resultatet av detta deras samlande men också alla praktiska bestyr med att flytta, katalogisera och för framtiden bevara ett av norra Europas största privatbibliotek. Boken blir på detta sätt också en perspektivrik bok om ett närmast symbiotiskt äktenskap och det författarskap som blev ett av de mest centrala under åren kring 1968.

Du kan köpa boken på plats i biblioteket, eller beställa den direkt från Per Nygren (information finns här).


Skrivet om Biblioteksboken

Karin Falk, som skrivit recensionen nedan, var en av dem som var med under hela processen med att skapa Jan Myrdalbiblioteket, allt från uppackandet samt senare registrering av de nästan 50 000 volymerna. 

ETT PRAKTVERK
Boken är tung, tjock och innehållsrik med ett välvalt och vackert bildmaterial. På framsidan syns två stora män som gått ur tiden: Jan Myrdal jämte Jaken, han som hette Jan-Anders Karlsson och som vårdade och lagade bibliotekets böcker med stor ömhet och kunskap. Om även Henning Mankell, som tillsammans med Lasse Diding möjliggjorde husförvärvet, samt Per Axelsson som var arbetsledare och inspiratör åt alla oss som jobbade med registreringen kunnat vara med i något hörn av fotot, hade kvartetten varit fullständig, de som gått före, dem vi minns. Och Gun Kessles ande som förstås svävar över Jan och samlingarna.

Boken spänner över ett stort område. Jag kan här bara göra ett axplock, utan inbördes rangordning.
I en del av berättelserna kan man känna lukten av biblioteket och minnas dem som jobbade där. Jag är själv stolt över att tillhöra det som Per Axelsson kallade järngänget, och som han nämnde vid namn, vi som var där ofta och regelbundet under flera års tid och nog fick dammlunga och fladdermusögon av att sitta i källaren, utan dagsljus, och på datorerna föra in boktitlarna i Libris, de svenska bibliotekens sökregister.

I andra kapitel behandlas själva samlingarna: konsten, dramatiken, tidskrifterna, breven, skönlitteraturen, reseskildringarna, politiken, fotona, erotiken… en sorts sammanvävning av Jans och Guns liv med det de lämnade efter sig.

Lasse Diding, Varbergs hotellmagnat och bibliotekets mecenat, berättar i sitt förord om hur han upptäckte och fascinerades av Jan Myrdal och i vuxen ålder beslutade sig för att satsa på och investera i biblioteket. En konfliktfri krönika att kontrastera mot Per Nygrens redogörelse om de motsättningar och de beslut som efter mycken vånda fattades om skapandet av biblioteket i Varberg. Brevväxling och utsagor från olika parter, ett kapitel som är utelämnande på gränsen till det privata och som kunde ha kortats ner. Men de som inte följt de långdragna diskussionerna med skällsord och annat kanske tycker det är intressant och förklarar sånt som tidigare förbryllat Myrdals-fans i periferin.

En författare skriver om hur vördnaden för Myrdal ökade med biblioteket. Jag tycker tvärtom. Min eventuella vördnad försvann när jag i pauserna mellan bokbetingen satt och doppade kanelbullar i kaffet eller mjölken med Jan vid soffbordet på första våningen. Ibland iförd morgonrock och tofflor, men mestadels påklädd och uppstramad. En enkel man, med vänlig framtoning och inga höga krav på materiella bekvämligheter. Men ensam. Det stämmer nog som Peter Kadhammar skriver: böckerna var hans vänner.

Att en mer kritisk röst som Kadhammar har fått plats är sympatiskt. Han har respekt för Jan Myrdal som skriftställare, men slår lätt som en plätt ner på de åsikter han inte delar. Hos honom finns inget av den underdåniga beundran som ibland har förekommit hos en del läsare i Sverige – dock inte i denna bok. Jan var inte mer än människa, men en människa som nu lever kvar bland sina och Guns samlingar i Varberg.

Och Jan talar också direkt till oss i boken – med de långa, stundom arkaiska formuleringar som vi vant oss vid – om läggen, om Guns konst, om mekanot, och vi kan säga som marmorplattorna vid en av Volgas slussar säger om Lenin (fast på ryska): Han levde, han lever, han kommer att leva. För så känns det. Anton Honkanen har i ett kapitel beskrivit den Myrdal jag känner bäst, han som sa ”Ja, hej” när man kom och som tackade för jobbet när man for.

Och fotona! Fantastiska bilder av både konst, dokument och själva biblioteket. Jag som registrerade i flera år känner igen varje hylla och ser de böcker jag kämpade med att hitta i andra bibliotek i världen. Så blir jag förvånad när jag läser att Jan inte hittade verken av Fuchs, de som jag själv registrerat och ställt på sin hylla i källaren. Men de kanske stod fel.

Registreringen har, som påpekas på flera ställen i boken, inte alltid följt gängse biblioteksregler utan följer Jans egna tankegångar kring vad som hör ihop och under vilka rubriker verken skulle klassificeras.
Jag vill uppmana alla som kan att besöka biblioteket, gå runt och välja bland allt som lockar till läsning och försjunka i allt det ni inte hade en aning om. Själv tog jag många pauser för att bläddra i för mig okända böcker med fascinerande innehåll, ena dagen om en ung tysk frivilligarbetare i 30-talets uppbyggnadsarbete i Sovjetunionen, andra dagen om Nazitysklands propagandahäfte mot polackerna – mycket att lära där om hur folkgrupper kan beljugas och avhumaniseras. Så otroligt mycket att läsa – men registreringen var huvuduppgiften och läsningen fick vänta.

En vacker dag skulle jag vilja gå in i biblioteket, sätta mig i en av de gamla fåtöljerna, antingen längst ner eller längst upp i huset, stänga ute världen och bara läsa, dag ut och dag in.

Karin Falk

Texten tidigare publicerad i Förr och Nu, 2023.


Jan Bergsten recencerade Biblioteksboken i FiB/K

Boken eller borde det hellre kallas verket Biblioteket. Om Jan Myrdals och Gun Kessles samlingar är en pärla med en vikt som en tegelsten. Dödvikt 2,7 kg i A4 format på nära 600 sidor med bidrag av 36 skribenter och rikt illustrerad speglar den en stor del av Myrdals och Kessles arbeten. Böckerna, resorna, bilderna, konsten, dramatiken, filmerna, Myrdals teknikintresse och sist och slutligen arbetet med att rädda samlingen för eftervärlden och flytta det väldiga biblioteket dit där det nu är beläget i Varberg öppet och tillgängligt för intresserade och forskare. Biblioteket unikt i sitt slag rymmer omkring 50 000 volymer, utöver detta mängden av affischer och tidskrifter, filmer och skivor. Det mesta av litteraturen finns nu inlagt och sökbart i biblioteksdatabasen Libris.

Att vandra runt i biblioteket ger ett närmast oöverskådligt intryck svårt att riktigt ta in. Runt 15 000 titlar finns ingen annanstans i Sverige. Myrdal var en enmansencyklopedi av renässansmått. Läsa hans krönikor i FIB/K var ett äventyr. Läsa honom måste man. Han var aldrig förutsägbar. Orädd för att ständigt vara obekväm blev han för många i min ålder som formades på 1960-talet, min generations samvete. Var han en ikon på sextiotalet blev han brännmärkt när tiden skiftade färg. Men han gjorde inte som så många andra intellektuella som bytte flagga när vinden vände. Han var obekväm vart än han gick. Men när den kulturrevolutionära glöden falnade hos de flesta sjönk intresset för honom. Han blev en spottkopp och sågs som en som blivit grundlurad av de röda khmererna i Kambodja och av rödgardisterna i Kina. Resorna bort, främst de till Afghanistan, Kina och Indien formade en antiimperialism som inte var europeisk. Han skildrade världen sedd med de andras ögon men förstås filtrerade genom hans blick och perspektiv. För oss som läste honom var han en vägröjare och ögonöppnare.

Den här boken är lika mycket en hyllning till tanken och boken ära som också är titeln på bokens första avsnitt, som ett verk om Myrdals och Kessles gärning. Initiativtagaren till bokens tillkomst Lasse Diding beskriver i förordet hur Myrdal höll på att sjunka i glömska och en önskan att rädda hans verk undan förgängelsen och om bildandet av Jan Myrdalsällskapet, medan denne ännu var i livet. Om inte Lasse Diding och Henning Mankell gjort det möjligt att rädda biblioteket hade risken varit att det hade malts ner på något bibliotek som inte velat ha det eller ens haft plats för det. Att det står där nu är, är i sig en refraktär, alltså en motståndshandling, skriver Diding. Något som varje människa med hjärtat åt vänster borde glädjas åt.

Bredden och variationen på bidragen ger en aning om bredden och djupet i Myrdals och Kessles verksamhet. Som till exempel Carl-Göran Ekerwalds bidrag, en annan enmansencyclopedi som aldrig har väjt för att gå sin egen väg vad omgivningen än tycker. De möttes några timmar och Myrdal framhåller att det är en sak han är speciellt glad för. En fotnot i Joseph Needhams tjugofem band stora verk Science and Civilasation in China, där det stod om taktäckningen i en kinesisk by. Det hade Myrdal skrivit om i Rapport från en kinesisk by som kom ut 1963. Det stora omnämnt i en fotnot. Se Myrdal – Gun Kessle var vid det tillfället inte längre i livet – med Ekerwalds ögon är att se en annan Myrdal. En trägen myra vid den väldiga stacken som var hans gärning.

Sture Källberg samtida också han med Myrdal ger ett slags närporträtt med glimtar av deras ungdomstid, då Källberg lånade Myrdals lägenhet i Stockholm för att se till att dennes böcker inte blev stulna. Religionsvetaren Stefan Arvidsson synar biblioteket. Vad finns där förutom Marx och Engels och vad saknas? Han gör det med hjälp av filosofen Ernst Blochs uppfattning om uppdelningen i en kall och en varm ström. Det kalla objektiva, faktiska och det varma, det inspirerande. Det Arvidsson finner är den rikliga förekomsten av konstböcker, Myrdals intresse för konstpropaganda och karikatyrer och den rikliga förekomsten av litteratur om historia. Myrdals historieintresse var ett med honom själv. De historiska utblickarna finns i nästan allt han skriver.

Myrdal och Gun Kessle var en ovanligt fungerande och sammankopplad kombo. Hon målare med bildväven som förebild och fotograf. Överallt i boken och på biblioteket finns hennes bilder. Stort utrymme ägnas hennes konst. Hon strävade efter det enkla och tydliga uttrycket och hon delade William Morris höga uppfattning på handens arbete, konsthantverket och konstnärens uppgifter. För denne, skrev Kessle var detta lika mycket en politisk som en konstnärlig uppgift. Detsamma kan sägas om Kessles verk.

Det finns mycket, så mycket mer att säga om det här verket som har värkts fram under tio år. Under tiden hann bokens ena redaktör Per Axelsson gå bort och Per Nygren har därefter fått axla hans mantel. Bildmaterialet signerat Olle Asp är utsökt. Även om boken inte direkt får plats i fickan på kappan eller rocken och knappast kan läsas i sängen är den en kulturgärning utöver det vanliga. Jag har inte sett den recenseras någonstans. Jag kan inte säga att jag är förvånad.

Jan Bergsten

Texten tidigare publicerad i Folket i Bild, 2023.


Senast uppdaterad: 2024-07-28