Sverige som skenbarhet

Här följer Jan Myrdals trädgårdstal i Varberg 20 juli 2019, kompletterat av en inledning där Jan reflekterar över åldrandet. 

DE MED ÅLDER SKIFTANDE PERSPEKTIVEN

Det var trädgårdsfest på gräset där ute i Jan Myrdalbiblioteket när jag gick in i mitt nittiotredje år. Jag höll ett skrivet och formulerat tal naturligtvis. Ord har ju varit mitt yrke i sjuttiofem år, sedan jag började på Värmlands Folkblad hösten 1944 när jag fyllt sjutton år. Minglet höll på länge. Men själv drog jag mig efter fem timmar. Jag var då trött i huvudet skulle farmor sagt. Satt vid köksbordet. Hörde det glammas på andra sidan rutorna under det jag tog en god sipping whisky (Dalwhinnie behöver ingen chaser) och funderade på att det publikt skrivs och talas för lite om själva ålderdomen. Det är inte konstigt. Folk i vårt yrke lämnar vanligtvis arbetet vid tangentbordet när de pensioneras. Men den senare ålderdomen bort mot och förbi de nittio ger sannerligen en viktig och intressant serie av upplevelser. De av oss som inte smäller av mitt i livet vid femtio, sextio utan därefter rör sig vidare fram genom pensionsåldern och därbortom får uppleva en märklig tid. Kulisserna byts så det rasslar om det. Alla perspektiv skiftar. Det blir med offentliga sanningar som med ansiktshår. Plötsligt går alla män runt en med skäggstubb och har bytt självklarhet. Lustigt. Själv fortsätter jag att våtraka mig. För att djävlas börjar jag åter gå med slips som i unga tonår på fyrtiotalet. Har ju samlat på mig mer än hundra.

 

 

SVERIGE SOM SKENBARHET

Trädgårdstal i Varberg den 20 juli 2019

 Visst skiljer Sverige som samhällstyp ut sig. Det begriper de flesta på vår kant, de som läser denna och liknande sidor, alls inte. De beter sig som om de lever i en riktig verklighet. Men vad de inte vill begripa är att de sprattlar fram i ett märkligt svenskt samhälleligt tillstånd; skenbarheten. Samhällsytan glittrar såpbubblelikt. Men liksom när det gäller en i verkligheten framblåst bubbla saknas relation mellan den svenska ytans glitter och det faktiska tomma inkråmet.

Nytt är det inte. Det har en traditionell historia. Också Strindberg var inne på att beskriva det. Den offentliga lögnen kallade han det. Det ordvalet kan dock tyckas syfta på något hart när allmänmänskligt. Men även om den svenska skenbarheten har gamla rötter tillbaka i förflutna samhällstyper skiljer det nutida svenskt skenbara sig från vad som präglar andra stater och statskulturer av i och för sig helt olika slag som de nuvarande Amerikas Förenta stater, Ryska federationen, Folkrepubliken Kina och Franska republiken.

Jag tar ett exempel som inte skulle kunna förekomma i något av dem. Ett som flera bland känner till, kanske direkt ha upplevt. Det hölls ett seminarium på ABF:s stora sal i Stockholm den 14 april i år. Det rörde sjuttifem år av min offentliga publicistiska gärning sedan jag efter det jag fyllt sjutton började som journalist på Värmlands Folkblad i Karlstad augusti 1944. De som var på det dagslånga seminariet bör minnas att det var mycket välbesökt och att det innehöll intressanta inlägg från olika håll. Också från sådana som sannerligen inte delade ideologi med Jan Myrdal.

Men inget därifrån återspeglades i svenska medier, vare sig tryckta eller elektroniska. Den som där letar i lägg och bevarade ljud och filmfiler hittar alls ingenting. Det är inte tillfälligt. Tystnaden var styrd. Den så kallade ”vänsterns” Shibstedt-avlönade Åsa Linderborg hade lovat ta in en annons inför seminariet på Aftonbladets kultursida. Men den trycktes aldrig. Det enda som förekommit i officiella medier var en märklig och i sak oriktig litterär spottloska i Aftonbladet från Kadhammar om att en samling ”gammal vänster” träffats. Nu är denne forne kommunistiske kamrat Kadhammar enligt egen utsaga en av de högst betalda svenska dagstidningsjournalisterna. Hans lögnaktiga ordåtergavs följdriktigt omedelbart även på Expressens ledarsida.

Vi var många hundra som var där och kan minnas. Andra har kunnat läsa, höra och följa men då blott på någon icke officiell elektronisk hemsida. Om och hur orden då där bevaras för framtiden vet jag ingenting. Jag hör dock att materialet nu skall tryckas. I så fall kan en framtida forskare läsa det om vederbörande då finner den skriften bland pliktleveranserna i Kungliga Bibliotekets källare. Men i officiella lägg finns ingenting att få veta.

Det var ett exempel. Jag kan från mitt eget arbete ta flera andra. Jag vet till exempel inte exakt vad det var jag sade i mitt föredrag på universitetet i Caen i Frankrike 2017 som utlöste det totala tigandet om den texten i Sverige. Fast misstänker att det var det med namns nämnandeoch mycket detaljerade jag på grund av egen erfarenhet redovisade om hur (den för detta sedan hängde) Adam von Trott zu Solz informerade svenska politiker - även sådana politisk immigranter som Willy Brandt - samt Förenta staternas, Sovjetunionens och Storbritanniens underrättelseansvariga i Stockholm om det då kommande attentatet mot Adolf Hitler. Om inte gammalliberaler i svenska Finland tryckt texten hade den här uppe varit helt borta.

Vad få i Sverige acklimatiserade inser vare sig de tror sig vara ”höger” eller ”vänster” är att detta inte är ett allmänt normalt förhållande. Så är det inte utanför Sverige vare sig i länder som Förenta staterna och Indien eller för den delen i Ryska federationen eller i den Folkrepubliken Kina som under en alltmer framgångsrik, men motsägelsefullt hackig, utveckling till socialism med kinesiska förtecken hela tiden skakas av såväl folkliga som akademiska principdebatter.

Men den som inser denna svenska skenbarhet förstår också varför det fortfarande är i det världsutsugande, extremt monopoliserade och imperiellt krigshotande Förenta staterna där frigörande och upproriska tankar kan formuleras på små landortsuniversitet eller tryckas av udda förlag på storstadsbakgator och sedan bli verkande även i ett intellektuellt stängt europeiskt skensamhälle som Sverige. Det är bara för den juridiskt form intresserade att jämföra ”First amendment” med den urvattnade svenska tryckfrihetsförordningen.

Till detta kommer när det gäller den svenska skenbarhetens allmänna inskränkthet den traditionella russofobi som till exempel mörkat den officiella Strindbergsforskningen och gjort att den svenska bokhandeln censurerat (man kan inte i en svensk bokhandel ens beställa) en akademiskt lysande redovisning som Kari Tarkainens ”Moskoviten, Sverige och Ryssland1478-1721”.

Det är internationellt ovanligt, kanske unikt, dock inte helt nytt. I Sverige diskuterades 1848/1849 (läs Palmblads ”Tiden”) som i övriga Europa det Manifest som Karl Marx och Friedrich Engels skrivit. Men i Sverige till skillnad från på kontinenten kunde det sedan hållas tyst i decennier om Marx och kommunismen.

I princip har jag trots denna förlamande svenska skenbarhet runt mig i huvudsak fortsatt arbeta på svenska språket. Till höger om mig där jag sitter och skriver detta har jag15 hyllmeter med egna verk. De vilka skrivits på eller getts ut ordentligt på engelska har haft stor betydelse. Samma verk på svenska har haft ett eko av i princip samma slag som om jag skrikit orden ner i en säck med vadd. Vilket fått mig att fundera på om jag inte gjorde fel språkval 1963 och 1979. Men det är ju så dags denna dag när jag talar i Varberg dagen efter min nittiotvåårsdag 2019.