Tjugo år efter femtiotalet - efter ytterligare 41 år

Nyligen kom Jan Myrdal att läsa i en av sina många böcker, Ett femtiotal. Han fastnade för förordet, en essä om indelningen i litterära, och politiska, decennier. Men sa att de svenska fyrtiotalisterna och femtiotalisterna producerat insnörd och trångbröstat sekteristisk provinsialism.

Boken, Ett femtiotal, är ett tidigt exempel på en typ av bok som kommit att förknippas med Myrdal: Skriftställningar med urval av redan publicerade artiklar i olika ämnen. Här rör det sig naturligtvis om femtiotalet. Den gavs ut med förordet 1972, och sedan 1988 igen.

Så här skrev Myrdal i ett mejl 1 februari i år:

När jag skulle skriva en text om att vrida synen rätt läste jag om mitt förord till "Ett femtiotal" från 1972. (Fyrtioett år sedan!)

Det är viktigt; det håller.

Kom ihåg att när det skrevs hade det gått sju år sedan jag av principiella politiska skäl men utan att vara renegat lämnat SKP. (Där jag varit medlem, först i ungdomsförbundet men från 1948, när jag skulle fylla 21, i partiet.)

Den antiimperialism vi då i den organisation Folket i Bild/kulturfront byggt upp skrivit in som grundläggande paroll gällde både  Moskva och Washington.  Men den sammanfattning jag gör går medvetet rakt mot den då officiella vänstersynen. Men det jag skriver är också nu viktigt.

 Ett-femtiotal-1972w  Ett_femtiotal_1988
1972 års utgåva. 1988 års.

 

Tjugo år efteråt

Naturligtvis är decennieindelningen en orimlighet. Dock fungerar den. Det finns ett åttiotal. Det finns ett trettiotal. Men märk väl att detta åttiotal och detta trettiotal finns. Om det också fanns är en helt annan historia.

Den som undrar över det litterära femtiotalet i Sverige och går till uppslagsboken kan komma att få detta svar:

FEMTIOTAL, femtiotalism ... Traditionalism, politisk och social eskapism samt optimism uppfattades som typiska för 1950-t., men åtskilliga av dess förf. delade fyrtiotalismens pessimism.. (Lilla Uppslagsboken, band 3, Malmö 1966.)

Det är påtagligt att de stycken som ingår i detta urval inte fanns i uppslagsbokens femtiotal. Men de publicerades under femtiotalet. De publicerades heller inte ”underjordiskt”. De fanns i ett annat femtiotal än det officiella.

Litteraturhistorikerna har lite svårt att placera mig. Inte är jag femtiotalist. Knappast är jag sextiotalist. När Christofferson publicerade sin samling av femtiotalister skrev han ett urskuldande brev till mig och menade att jag var en sådan portalfigur att jag inte kunde få plats i det decenniet.

Om frågan var en årtalsfråga så vore den lätt avgjord. Under hela femtiotalet publicerade jag mig med artiklar och skönlitterära bidrag i tidningar och tidskrifter. Jag debuterade i bokform på eget förlag 1953/1954 (boken trycktes i december 1953 och gavs ut i januari 1954). Som romanförfattare debuterade jag på Tidens förlag 1954. Under femtiotalet gav jag sedan ut ytterligare tre romaner. Med en kontinuerlig tidskriftspublicering under hela decenniet och med fem utgivna volymer torde jag vara femtiotalist. (Det jag publicerade mellan 1944 och 1949 är nog inte tillräckligt för att jag skulle kunna etiketteras som fyrtiotalist.)

Frågan är naturligtvis ingen årtalsfråga. Det fanns en sådan femtiotalism som den vilken definierades av Lilla Uppslagsboken. Mot den femtiotalismen förde jag en medveten och utförlig polemik under hela decenniet.

Också personfrågor är sakfrågor. Att de svenska decenniegrupperingarna ofta inte ter sig som ideologiska bildningar utan som matlag vilka flyttat sig fram till stipendieborden beror inte på att de saknar ideologi utan på att den ideologi vilken de sampratat sig fram till är så grund.

Jag har aldrig haft särskilt mycket umgänge med författare. Jag föredrar att läsa dem. Och jag föredrar att folk läser mina böcker framför att de börjar tala till mig om vad jag skriver. Och de flesta bland mina skrivande kolleger under femtiotalet fann jag så ointressanta att jag aldrig brydde mig om att umgås med dem. Men det gavs undantag.

Under femtiotalets första år träffades Kurt Aspelin och jag ganska ofta. Vi diskuterade litteratur. Vi var inte överens om synen på de svenska lyrikerna (fyrtiotalet) och vi var heller inte överens om nödvändigheten av en hänsynslös och vulgär hårdhet i skrivandet, något jag då hävdade. Vi förde långa diskussioner om Diderot och romantiken. Där var vi överens.

Med Folke Isaksson höll jag en diskussion gående genom hela decenniet. Med Stig Claesson samarbetade jag i Demokratisk Ungdom och Festivalkommittéer.

Med Lars Forssell och Pär Rådström bytte jag några ord ibland tvärs över ett krogbord. Sven O. Bergkvist var min nära vän. Bosse Gustafson var min svåger några år i slutet av fyrtiotalet och början av femtiotalet. Svante Foerster såg ett tag ut att kunna utveckla sig till en betydande författare; det var efter debuten med ”Solmässa”. Men så småningom blev han så pinsamt påträngande i sin partilojala socialdemokratism att jag släppte honom 1957.

Med Birger Norman hade jag ett visst umgänge mot slutet av femtiotalet men med Stig Carlson — vilken jag ju kände — kom jag inte att umgås närmare förrän efter 1963. Av en äldre generation författare var det Erik Blomberg som — från hösten 1945 när vi träffades i Oslo — kom att spela stor roll för mig. A. Gunnar Bergman, Carl-Emil Englund och Ragnar Oldberg hjälpte mig på många sätt.


ETT VITALT DECENNIUM

För mig var femtiotalet ett decennium fyllt av stora intellektuella äventyr. Det var ett vitalt decennium. Jag minns hur Gun Kessle och jag diskuterade Masereel och Guttuso i Berlin 1951. Hon hade just upptäckt dem.

När jag bodde på Omvägen i Göteborg brukade Arthur Karlsson komma. Han blev sedan ett av offren i Enbomsprovokationen. Vi diskuterade Theodor Balk och hans ”Manuskriptet som kom bort”. Arthur Karlsson sålde ”Marxismens klassiker”, de många röda banden, och Lenins valda skrifter i tjugo band till mig på avbetalning.

När jag bodde på Albogatan 5 brukade Rolf och hans flicka komma. Vi läste Brecht och Majakovski.

Det var ett decennium av diskussioner och läsning och vida horisonter. Just som jag skriver detta hör jag en ung marxistisk litteraturkritiker tala i radio. Han säger:

”.. den estetiska och ideologiska katastrof den socialistiska realismen inneburit..”

Jag är inte överens. Då för tjugo år sedan förde vi våra diskussioner kring den socialistiska realismen. Dessa frågeställningar var rikt befruktande. Också när vi diskuterade Francis Bacon och det engelska måleriet eller den svenska ny-expressionismen eller den italienska social-realismen begagnade vi oss av den socialistiska realismens ramar.

I början av femtiotalet startades skivbolaget ”Avanti”. Där gavs ut sådant som Brechts ”Enhetsfrontsång” med Ernst Busch och Spanien-sångerna från inbördeskriget och ”Atom Song” och ”Woodsboro Cotton Mill Blues” med Pete Seeger och ”Song of My Hands” och ”Banks Are Made of Marble” med Ernie Lieberman och mycket annat. Det var vad vi menade med socialistisk realism. På kvällarna sjöng vi ”Lob des Lernens” eller ”Den lille trumpetarn” eller ”Steppsången”. Skivbolaget var ingen ekonomisk framgång. Men femton år senare skulle det varit det. Det var inte något fel att vi spred ”Folk and Protest” år 1952!

Vårt femtiotal hade en rik skandinavisk litteratur; författare sådan som Scherfig och Allan Eriksson (”Farväl till Paradiset”, denna underbara bok, såldes i 75 000 exemplar år 1954 fast de svenska litteraturhistorikerna aldrig noterade det). Arbetarkulturs förlag var litet, men det gav ut goda svenska realister ... och skrifter som säkrade vårt svenska kulturarv, Almqvist och Linné och Strindberg.

Det officiella femtiotalet hade sina engelskspråkiga författare. Vi hade våra. Epiker som Alvah Bessie, Ralph de Boissière och Frank Hardy, kritiker (och historiker) som Herbert Aptheker, Maurice Cornforth och Ralph Fox (stupade i januari 1937 vid Lopera i närheten av Cordova som polit-kommissarie för det Anglo-irländska kompaniet). De fanns inte att tillgå i de officiella boklådorna vilka ju inte förde radikal litteratur från främmande länder; men de fanns i våra boklådor som faktiskt lyckades hålla böcker på de stora språken från flera världsdelar.

Denna vår radikala femtiotalsdebatt var en rik och internationell debatt. Att den nu inte kan återfinnas i de officiella litteraturhistorierna är sannerligen inte vårt fel. Vi blev behandlade som om vi icke existerade. De författare vi läste, de klassiker vi studerade, de teorier vi diskuterade ströks ur den officiella litteraturhistorien av de officiella (och rätt väl avlönade) litteraturhistorikerna. Dessa predikade ständigt i universitet och på redaktioner att den socialistiska realismen och alla problem kring den enbart utgjorde en estetisk och ideologisk katastrof. (Marxismen var bara en förevändning för att få tillfälle att skjuta sina fiender i källare, som uppsalaprofessorn Hedenius framhöll.)

Då detta blivit en så officiell sanning att även unga marxistiska kritiker accepterar den vill jag nu — tjugo år efteråt — mycket tydligt säga att utan den sovjetiska litteraturkritikens hjälp hade jag aldrig nått fram till en förståelse för adertonhundratalet. Det var genom att föra mig till Belinskij och Dobroljubov och Tjernysjevskij och Saltykov-Shtschedrin och de andra stora ryska adertonhundratalsdemokraterna som de sovjetiska kritikerna hjälpte mig till en klarare syn på det europeiska adertonhundratalet. Jag vägrar att gå med på att detta var en ideologisk katastrof.

Det var diskussionen kring den socialistiska realismen som förde mig till Mehring och Plechanov. Dessa öppnade en hel stor tradition för mig. Jag kan icke acceptera en uppfattning som säger att det är en katastrof att läsa Mehrings ”Deutsche Geschichte vom Ausgange des Mittelalters” eller Plechanovs ”Beiträge zur Geschichte des Materialismus” eller den stora diskussionen om Marr och språkfrågan. (Även om Marr intresserar mig så vill jag nog — nu år 1972 — hävda att Stalin i princip hade rätt gentemot Marr.)

Att Paul Reimanns: ”Hauptströmungen der deutschen Literatur 1750—1848” eller József Révais essayer om Ferenc Kölcsey och Sandor Petöfi och Endre Ady eller diskussionerna i ”Realismo”, eller Lukacs och den intensiva diskussionen kring Lukacs skulle ha inneburit ideologiska katastrofer kan jag inte begripa.

Eller skulle det vara Fucik, eller Seghers? eller Bredel? eller Becher? eller Aragons monografi över Courbet? eller Gliicksmans bok om Callot? Eller är det ”Det unga gardet”? eller Adolfssons ”Trappan”? eller Kirks ”Fiskerne”?

Skulle Renato Guttuso vara en estetisk katastrof? eller Masereel? eller Favorski? eller Alexej Iljitj Kravtjenko? eller Plastovs ”Traktorister”? eller Sarjans ”Kolchosen Karindj i Tumanska Bergen”?

Ty vårt femtiotals debatter var ju debatter om just allt detta. Nätter igenom diskuterade vi socialistisk realism; nationell form och revolutionär konst. Robert Minor och Albin Amelin och Diego Rivera och Siqueiros. (Hur diskuterades inte just denna fråga om nationell form och revolutionärt innehåll efter den stora Mexikanska utställningen i Stockholm år 1952!)

Och även om det nu skulle visa sig att man menar att den ideologiska och estetiska katastrofen skulle vara något som begränsade sig till sovjetiskt historie­måleri och Stalin-bilder så är jag alls inte säker på att det går att utan vidare diskussion bara avfärda Sergei Gerasimovs ”Partisanernas ed” eller Boris Johansons ”Kommunister förhöres”, för att inte tala om Sergei Merkurovs stora Stalin-skulptur (fast rotad i rysk tradition).

När jag skrivit detta gick jag till bokhyllan. Så småningom lyckades jag blada fram en reproduktion av den mest ”katastrofala” bland det sovjetiska historiemåleriets Stalin-bilder: A. M. Gerasimovs: ”J. V. Stalin och K. J. Voroschilov i Kreml” från år 1938. Nå, också den bilden vore värd debatt. Men när vi diskuterade så var det inte dessa bilder som stod i centrum för vår debatt; vi menade rätt allmänt att den ryska Repin-traditionen inte var så intressant.

Lu Hsün betydde däremot en hel del för den svenska konsten under början av femtiotalet. Många konstnärer mötte i Berlin år 1951 den nya kinesiska grafiken. De förde med sig hem Maximilian Scheers bok: ”Der Holzschnitt im Neuen China”. Därmed blev Lu Hsüns arbete för att skapa en ny kinesisk grafik känt bland svenska konstnärer. Det är lätt att spåra inflytanden från sådana kinesiska moderna konstnärer som Li Hua och Ku Yuan i den svenska femtiotalsgrafiken. För oss som var röda på femtiotalet var detta inget märkvärdigt.

Det viktiga man bör hålla i minnet är att vi betraktade oss som deltagare i en stor världsomspännande diskussion. Vi talade om en världslitteratur (och hade intensiva debatter om den avgörande olikheten mellan internationalism och kosmopolitism; det rotade och det rotlösa). Under femtiotalet såg jag på det officiella litterära femtiotalet som på en kuriös och lokalt Nordatlantisk och historielös provinsialism. Det var denna provinsialism (och dess småborgerliga esteticism) jag upplevde som en estetisk och ideologisk katastrof.

Det fanns en vidare ram än den socialistiska realismens inom vilken vi läste och diskuterade och skrev. Den tyska emigrantlitteraturen hade djupt påverkat oss. (Den humanistiska fronten, som Berendsohn kallade den.) Där hade vi rötter. Heinrich Mann och Thomas Mann, den tyska tradition som måste erövras mot de tyska herrarna. Men också Th. Th Heines ”Jag väntar på under” och ”Sällsamt händer”. Det är inte svårt att spåra sådana inflytanden i vad jag då skrev. (Under femtiotalet arbetade jag också långa tider utomlands och tvangs skriva på engelska eller tyska.)

Nu — tjugo år senare — är det inte de svenska fyrtiotalisternas och femtiotalisternas insnörda och trångbröstat sekteristiska provinsialism som präglar kulturklimatet. Det är åter vår stora tradition. Nu är det åter en världslitteratur och en världsrevolution. Det är möjligt att tala såväl om Woody Guthrie som om Plechanov. Inte ens litteraturhistoriker vågar just nu le medlidsamt överseende när man berättar för dem hur fascinerande och berikande det är att läsa böcker. På femtiotalet gjorde de så. Då träffade jag unga litteraturhistoriker som på allvar menade att det var skadligt att läsa.

Men erfarenheterna från den mörka period som sträckte sig från krigsutbrottet fram mot sextiotalet visar att det officiella Sverige ser de estetiska decen­nierna som ”normala” och gör sitt för att få dem åter. Också vi kan snart nog få vårt nittiotal, vårt tjugotal, vårt femtiotal igen i landet. Men också i en provin­siell isvind bör vi arbeta vidare. Ty hur ser kyla verkligen ut?


DET ÅRET 1951


”Vi har glädjen att förmedla en inbjudan till Ungdomens och Studenternas Världsfestival för fred i Berlin den 5—19 augusti 1951, som anordnas av en internationell kommitté med representanter från bland andra Demokratisk Ungdoms Världsfederation och Internationella Studentunionen.

Fredsfestivalen förbereddes i en tid, då miljoner ungdomar världen över oroas inför hotet av ett nytt världskrig. Krig rasar i Korea. Återupprustningen av det förra krigets anstiftare — Tyskland och Japan — innebär en än mer ökad krigsfara.

Men kriget är inte oundvikligt! Världens folk och dess ungdom är starka nog att säkra freden, om de blott inser: Vi kan inte vänta på fred. Vi måste vinna den!

Alla de hinder som försvårar ungdomens kontakt över gränserna, måste undanröjas. De skapar en atmosfär av oförståelse och splittring, vilket endast gynnar dem, som vill krig. Vi anser därför, att Sveriges ungdom bör utnyttja alla möjligheter att lära känna andra länders ungdom. Det är ett viktigt bidrag till freden.

Må vi samlas för att stärka ungdomens internationella vänskap under mottot:

Ungdom — Enhet — Fred
Svenska Festivalkommittén
Annmari Lind, H G Franck, Erik Prytz, Jan Myr­dal, Birger Wikström.”

Jag har hört unga socialister nu på sjuttiotalet säga att det inte var mycket till krav vi kom med. Vi borde varit hårdare. Nåja:

”6000 ungdomar har stoppats
BRAUNSCHWEIG (TT—Reuter).

Ytterligare 300 ungdomar, huvudsakligen från Ruhrområdet, anhölls av västtysk polis då de under natten till torsdagen illegalt sökte sig över gränsen till ryska zonen för att delta i *Ungdomens världsfestival” i Östberlin.

Allt som allt har nu över 6.000 kommunistungdomar blivit fast vid liknande försök den senare tiden. De flesta av dem har häktats och dömt till kortare fängelsestraff.

Många ungdomar uppges emellertid ha lyckats ta sig in i östzonen och enligt polisens beräkningar är det bara tre på fyra som blir fast.” (Ny Tid 3-8-1951)

”STORA ELDAR tänds nattetid längs Västtysklands gräns till östzonen för att göra det lättare för gränspolisen att hindra västtyska kommunistungdomar att illegalt ta sig in i Östtyskland för att bevista ”Ungdomens världsfestival” i Östberlin. (Helmstedt, TT-Reuter).” (Ny Tid 3-8-1951)

”LONDON (HT Londonred.) Grupper av brittiska ungdomar jämte meningsfränder från olika dominions, vilka lämnat London för att resa till kommunisternas stora ungdomsmöte i Östberlin, kommer nu tillbaka efter att ha motats av polisen vid ankomsten till kontinenten. Ungdomarna har pass och får fritt lämna Storbritannien men brittiska regeringen har lagat så att de ej får visum genom Västtyskland. Myndigheterna på kontinenten kan alltså inte bli av med dem på annat vis än genom att frakta hem dem ...” (GHT 6-8-1951)

”FÖRBITTRADE STRIDER
MELLAN GRÄNSPOLISEN
OCH BOLSJEVIKUNGDOMEN

München (TT-Reuter). Västtysk polis i Coburgområdet vid gränsen mellan Bayern och Sovjetzonen var på tisdagen invecklad i förbittrade strider med 600 kommunistungdomar som försökte slå sig över gränsen för att bege sig till världsfestivalen i Östberlin.

Ungdomarna som var beväpnade med stenar och knölpåkar gick till angrepp mot gränspolisen och tullmyndigheterna som försökte hindra dem att ta sig över gränserna. Sedan tillkallades förband av den nybildade rörliga statspolisen som efter våldsamma handgemäng drev tillbaka flertalet av ungkommunisterna. 125 anhölls och kommer att åtalas. 280 andra sändes tillbaka till sina hemorter i olika delar av Västtyskland. Av de övriga har antagligen en del lyckats forcera gränsbevakningen. De besköts av polisen under flykten, men det är ännu inte känt om någon sårades eller dödades. (Ny Tid, 8-8-1951)

I Österrike stoppade förband från Förenta Staterna 2.000 ungdomar från Frankrike och Storbritannien som var på väg till Berlin. Ett hundratal bland dem lyckades ta sig fram. I Warnemünde fick den västtyska polisen ge vika och drevs på reträtt av ungdomarna; 500 kom igenom. Sammanlagts lyckades 50.000 ungdomar från Västtyskland ta sig igenom den västtyska polisens och de västtyska ”rörliga förbandens” och Förenta Staternas militärmakts spärrar. Men många sårades. Utanför Nürnberg överföll den västtyska polisen 250 ungdomar. Först sköt de på dem med karbiner. Flera sårades svårt. Sedan hetsade de schäfrar på de flyende. De som greps ställdes inför domstol. De poliser som utmärkt sig genom att skjuta snabbt fick belöningar för att de försvarat demokratin.

Vi kom till Berlin från alla världens länder. 700 svenskar, 30.000 ungdomar från olika länder utanför Tyskland, 50.000 ungdomar från Västtyskland.

Nästan 2.000.000 från Tyska Demokratiska Republiken. Det var en stor politisk manifestation.

Det var i det kalla krigets tid. Mot oss hade vi Förenta Staternas underrättelsetjänst (som försökte sabotera festivalen med falska biljetter och falska meddelanden) och alla de olika ”västliga” militärförbanden och polistrupperna.

Av rubrikerna till nyhetstelegrammen går det att utläsa hur det officiella Sverige såg på oss. ”Bolsjevikungdomar” kunde saklöst skjutas på av tysk polis. Det var lärorikt. Lärorikt för oss alla 700 var att se hur den svenska pressen fungerar.

Arbetet” skrev att 10 svenska festivalare hoppat av och nu återvände till Sverige genom Västtyskland. Det var inte sant. Men TT sände ut nyheten. Tidningarna tryckte den. Den lästes i radio. När vi bad TT dementera — då uppgiften ju bevisligen var lögnaktig — då vägrade TT och när vi bad radion dementera, då vägrade radion. Den lögnen var politiskt viktig för regeringen och de officiella partierna och därför utnyttjades den. På så sätt gjorde TT och radion sitt i korståget mot bolsjevikerna.

Detta var en viktig lärdom. Men en långt viktigare lärdom var att vi lärde oss vilka som var på vår sida. Hela världen var i uppror. Från fronterna i de anti-imperialistiska frihetskrigen i Korea och Vietnam kom kamraterna till Berlin; trots kolonialisternas förtryck och sabotage kom delegater från de av imperialisterna behärskade länderna i Afrika och Asien. Det var under festivalen vi insåg att det kommande decenniet verkligen skulle bli det decennium då imperialisterna fick uppleva hur i kampen mot kolonialismen kritikens vapen slog över i vapnens kritik och de gamla kolonialherrarna skulle tvingas fly.

Den fredskamp vi förde var en verklig kamp mot verkliga krigshetsare. Förenta Staternas härskande kretsar sökte då utlösa ett världskrig vilket — menade de — skulle en gång för alla krossa folkens opposition.

Det var genom de många miljonernas medvetna kamp som Förenta Staternas ledare den gången hindrades från att utvidga sitt krig mot Koreas folk till att bli ett världskrig. Visst spelade det en roll att Sovjetunionen hade konstruerat och sprängt sina första atombomber; men avgörande var de många miljonernas kamp. Det fanns ingen motsättning mellan denna kamp för freden och de förtryckta folkens kamp för sin frihet. Fredskämpen och anti-imperialismen gick hand i hand.


DET ARET 1957

Vid årsskiftet 1956/1957 höll den CIA-finansierade kallakrigsorganisationen ”Kongressen för kulturens frihet” stor intern konferens på hotell Malmen i Stockholm med ”unga nordiska författare”.

Ingemar Hedenius, Eyvind Johnson och Ture Nerman (den ende svenske diktare som skrivit hyllningsvers till Tjekan), hade stått för initiativet i Sverige. Hemming Sten hade öronmärkt delegaterna och CIA hade betalat räkningen. Listan på de svenska deltagarna ser ut som ett namnregister till en den officiella svenska femtiotalismens ”Vem är det?”:

Paul Andersson
Jan Berg
Petter Bergman
Lasse Bergström
David Bonnier
Birger Christofferson
Mauritz Edström
Anders Ehnmark
Britt Mari Eklund
Reidar Ekner
Claes Engström
Py Engström
Svante Foerster
Lars Forssell
Ingemar Gustafson
Bengt Holmqvist
Molly Johnson
Sigvard Karlsson
Erwin Leiser
Sven Lindqvist
Evert Lundström
Olle Mattsson
Göran Palm
Bo Setterlind
Vilgot Sjöman
Hemming Sten
Birgitta Stenberg
Mira Teeman
Tomas Tranströmer
Torbjörn Thörngren
Bo Widerberg
Per Wästberg


Hur många av dessa författare som deltog frivilligt och hur många som deltog därför att de inte vågade annat vet jag inte. Själv hade jag inbjudits men kunnat avböja under hänvisning till en förestående resa till Frankrike, Folke Isaksson hade kunnat undvika att komma därför att han var i Förenta Staterna och Arne Sand hade skyllt på en föreläsningsturné.

Det var inte sådana tider i Sverige vid årsskiftet 1956/1957 att det var hälsosamt för diktare att hålla sig undan när CIA lät kalla på dem. Ty att ”Kongressen för kulturens frihet” var en organisation med dunkla syften som drevs med smutsiga pengar visste vi ju alla. Det hade många gånger publicerats. Jag vill inte göra mig bättre än jag var. Jag hade hittat ett svepskäl att hålla mig undan. Andra hade kanske inte kunnat komma på någonting att dra till med när telefonen ringde och kravet att komma till Malmen framfördes.

Mot mitten av nästa decennium skulle majoriteten av deltagarna i detta spektakel med Göran Palm fråga sig om de inte blivit bedragna och ännu några år senare skulle de nästan alla gå i de stora Vietnamdemonstrationerna och fördöma USA-imperialismens förbrytelser.

Om fyra deltagares syn på mötet på hotell Malmen se ”Efter en konferens”, upptakt 1957:2.


RÖRANDE DETTA URVAL

Detta är ett urval. Det omfattar endast en del av vad jag publicerade under femtiotalet i tidningar och tidskrifter. Sådant som aldrig kom att offentliggöras och som blev skrivet för byrålådan är inte med. Inte heller noveller, kärlekslyrik, centrallyrik som trycktes i olika tidskrifter. Det är ett urval; men ett representativt urval.

Många texter är alltså borttagna. Andra texter från femtiotalet har jag publicerat på annat håll. Men de publicerade texterna har icke förändrats. Jag har inte strukit i dem. Jag har rättat ombrytningsfel och korrekturfel. Däremot har jag inte i efterhand retuscherat meningar och inställningar som en gång varit mina.

I många fall representerar inläggen ståndpunkter jag övergivit. Men jag har inte tagit bort dessa artiklar. Tvärtom har jag sökt balansera urvalet så att det inte bara utgör läsbara och användbara texter utan också ger ett porträtt av en svensk intellektuell på vänsterkanten under det kalla kriget.

I vissa fall är inläggen skrivna utan att vare sig subjekt eller predikat satts ut. (Se t.ex. artikeln: ”Den demokratiska kontrollen”.) I ett läge då det är omöjligt att skriva öppet och bli tryckt får man lära sig skriva så att det skrivna blir publicerat och orden dock bär sitt budskap utan att censuren hinner fram med sin sax.

I den officiella litteraturhistorien och debatthistorien har dessa artiklar och inlägg aldrig existerat och de tankar som de presenterar har aldrig framförts. Dock fungerade texterna. De skrevs för att tryckas i folkligt lästa tidskrifter och tidningar och de kom att påverka andra gruppers debatt än de officiella femtiotalisternas.

Fagervik
5-9-72