(Jan Myrdals Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell utgavs första gången 1964. Följande text är en återgivning av den lätt redigerade version som utkom 1967 i PAN serien.)
Samtida
bekännelser av en europeisk
intellektuell
Prolog februari 1964
När jag vaknade var det ännu djup natt. Jag tände sänglampan och såg klockans sekundvisare dunka fram tiden. 05.28 en vintermorgon. Snön slog mot fönstren, hamrade ihärdigt på glasrutan och i denna korta morgonstund innan smärtorna satte in märkte jag att jag vaknat mitt i ett försvarstal. Drömmens konturer, dess bilder, symboler och skeenden var redan undansjunkna men rättegången hade gått vidare även denna natt. Jag hade talat för min rätt att leva. Försökt bevisa för mig själv att det jag gjorde berättigade mig att existera.
När jag tänt lampan låg jag helt stilla. Orden formulerade sig sakta i min tankeström. Sekundvisaren ryckte fram och snön skrapade på glaset. Sedan kom smärtorna. Jag hade väntat på dem. Jag försökte vända mig mellan lakanen, vrida mig undan smärtorna. Visste dock att det var lönlöst. Tablettburken står på bordet bredvid klockan. Pillren är silverfärgade. De dövar smärta. Men gör mig samtidigt svag och orkeslös. Om jag tar så många piller att smärtan upphör, då förmår jag knappt gå genom rummet ut till toaletten utan hjälp. Och då vandrar tankarna i dis. Min ångest i ett tablettrus där jag märker att jag inte förmår tänka klart är starkare än min motvilja mot smärtorna. Jag tar inga tabletter. På de sista två månaderna har jag bara tagit tre tabletter. Fast på receptet står att jag skall ta två tabletter tre gånger dagligen. Gjorde jag det skulle smärtorna vara borta och jag skulle vila dagarna igenom i andlig skymning. Men tabletterna läker inte, de bara lindrar. Och frågan om jag tar tabletterna eller inte är därför inte medicinsk. Heller inte bara en fråga om min ångest inför att förlora kontrollen över mitt liv och mitt tänkande. Den är moralisk. Som tänkande, arbetande människa kan jag inför mig själv försvara min existens; som flyende in i tablettrus kan jag det icke. Det gör plötsligt mycket ont och jag uppmärksammar att jag tänker:
- Om de bara botade så att jag hade rätt att ta dem. Denna svaghet irriterar mig, ty jag vet att de inte botar. Jag går upp. Rådjursfällen på golvet under mina bara fotsulor.
När jag varit på toaletten, tvättat mig, rakat mig och klätt mig går jag ner i köket. Jag häller upp kaffe ur thermoskannan och brer en smörgås. Ännu är natten tung utanför fönstren. Snön virvlar bolmande vit i natten. Kökslampan lyser upp snön och när jag sitter vid kaffekoppen hör jag hela tiden snön picka på det svarta fönsterglaset till vänster om mig. När jag vänder mig mot ljudet ser jag mig själv, kaffekoppen, kökslampan och därbakom blott snönatt.
Jag har ont hela tiden och det är svårt att sitta. Jag märker att jag vill gå in i biblioteket, lägga mig på den blå soffan och läsa. Går genom biblioteket in i arbetsrummet, tänder den gröna arbetslampan, Sätter papper i skrivmaskinen och börjar skriva. Under det att jag skriver ljusnar natten och det blir en ny dag.
En dag som alla andra.
Smärtorna är mycket ihållande i dag. De kommer i våg efter våg med rätt täta mellanrum. De är nästan lika svåra som när jag satt i Peking och skrev ut min rapport från Liu Ling by. Men inte fullt lika svåra ty då kunde jag blott sitta vid skrivmaskinen tio minuter i sträck innan jag tvangs lägga mig och återfå andningen. Jag talar om dem just nu därför att de påtagligen spelar en roll för min situation i dag. Jag är också övertygad om att de delvis (överdeterminerat) är en produkt av den konflikt jag upplever samtidigt som de bidrar att ge relief åt denna konflikt och hela tiden håller en flyktmöjlighet öppen. Flykten in i den fysiska smärtan.
Läkarna och också jag själv, är övertygade om att smärtorna inte – åtminstone inte för närvarande och så som man kan bedöma den – är livshotande. Aposteln talade om »pålen i köttet» och det är väl den närmaste liknelsen. En som med sin dubbeltydighet tilltalar mig. (Mindre tilltalad är jag visserligen över 1917 års bibelöversättning: »en törntagg i mitt kött». Men teologerna förlorade sin språkkänsla när religionen för oss upphörde att vara ett alternativ.)
Men att säga att smärtorna också har en psykisk bakgrund och att min konfliktsituation skärper sig till en gäll och krampartad smärta tar inte bort den organiska smärtans realitet. Att jag lever i konflikt med mig själv och att jag för rättegångar mot mig själv i sömnen skulle kunna kallas nevros. Men det tycks mig ofta ett bollande med ord. Ty också konflikten är reell. Av samma skäl som jag inte vill dämpa smärtan genom att droga hjärnan vill jag heller inte undvika konflikten genom att ge avkall på insikten.
Det försvarstal jag avbröt mig i genom att vakna bör dock granskas och rättegången släpas fram i ljuset, ty jag är rädd att jag frikänner mig själv i en skenlösning där drömmens sömnskyddande uppgift lämnar mig en utväg att inte ta ställning.
Men innan rättegången kan börja och förundersökningsprotokollen läggs på bordet vill jag klara ut detta med smärtan. Just nu viker den och jag hoppas att den kan hålla sig molande ett tag för att sedan helt försvinna. Den bidrar inte till någon ökad produktivitet. Och även om jag kan arbeta trots smärtan föredrar jag dock att få arbetsperioder befriade från dess gälla och störande kramper. Den hindrar mig att gå på krog (vilket säkert är nyttigt för min ekonomi) och skär därmed av kontakterna till många forna vänner. Den hindrar mig också ofta från att tala. Ytterst ogärna tar jag emot en inbjudan att hålla ett föredrag, leda en diskussion, träffa vänner och bekanta. Och då den ger mig en jagad övertygelse (som dock troligen, vilket jag redan sagt, är en illusion) om att tiden för mig kanske är mycket kort gör den mig otålig mot främlingar. Jag känner mig störd, jag upplever hur sekunderna tickar bort i intet under det att jag tvingas till inaktivitet. Allt detta kan vara skadligt. Det kan också förvrida mina perspektiv. Om mina ögon vänder sig inåt och jag sluter mig inom forna upplevelser blir min möjlighet att bedöma ett skeende också mycket begränsat.
Samtidigt hjälper mig smärtan att avskärma det som är ovidkommande. På så sätt är den mig en hjälp. Jag kan använda hela min tid till det jag anser viktigt. Jag har spillt så många timmar på att vara angenäm. Nu hjälper mig smärtan att få den hänsynslöshet som är nödvändig för att få arbetsro. Men jag är också helt medveten om att smärtan, de fysiska processerna i min kropp, binder en stor del av min energi och min uppmärksamhet. Och om jag åter bleve helt frisk – vilket jag dock tvivlar på skulle jag kunna använda denna nu bundna energi till en mer utåtriktad aktivitet. Men inte umgänge och småprat. Inte som förr.
Visst har smärtan gjort mig disträ. Den har isolerat mig och gjort mig jäktad. Jag har iakttagit att jag börjat glömma människors namn och utseende mycket fort. Den som inte intresserar mig glömmer jag. En våt svamp över tavlan. Detta är i vissa sammanhang pinsamt. Jag har upphört att räkna med att jag kommer att umgås med dem i framtiden, de har inte något att säga mig, jag glömmer dem för att inte belasta minnet med oväsentligheter. Det ger mig dock ofta en plågsam känsla av att jag nog känner många av dem jag passerar på gatan. Det är inte normalt att jag kan promenera genom Stockholm i dagar utan att känna igen någon av dem jag möter. Jag brukar skylla på min närsynthet. Men vet att också den är en försvarsmekanism. En jag utbildade som barn för att få vara i fred. Smärtan ger mig en ny ursäkt att inte behöva umgås med andra än dem jag valt. Fast den lurar mig vidare; den driver in mig på vägar som kan leda till att jag inte ens umgås med dem jag vill möta. Där en fara om vilken jag är medveten.
Den går på sjätte året nu. Ingen nyhet längre. Och därmed kan vi börja.
Status
Jag tvekade länge inför formuleringen: »Bekännelser av en europeisk intellektuell.» Ordet bekännelse är mångtydigt. Det drar mot bikt. Men om jag delvis upplever min aktuella situation som en där jag går tillrätta med mig själv så ligger dock i »bekännelser» mer av apologi än tillstående.
När jag trots allt slutgiltigt beslöt mig för ordet så berodde detta på att jag också ville placera mig själv i en viss bestämd intellektuell tradition. Meningen har ett starkt associativt värde. Samt att jag i ordet bekännelse lade meningen: bekännelse till. Bekännelse i den mening jag nu använder ordet blir ett erkännande av upplevelser och handlingar; ett återgivande av dessa; en bekännelse till det europeiskt intellektuella.
Hade jag velat ge bikt, bot, bekännelse, uppgivelse så hade jag formulerat meningen på annat sätt: »En europeisk intellektuell bekänner.» Men i min apologetiska bekännelse till en intellektuell tradition, en intellektuell livshållning ligger ingen uppgivelse. Vilken denna intellektuella tradition och denna livshållning är bör så småningom stå klart för läsaren.
Jag »bekänner» också blott det jag anser nödvändigt för resonemanget. Varje försök till en allmännare bikt (en där biktandet som sådant är huvudmotivet) drar med sig en sådan förljugenhet att den blir värdelös. För att kunna vara ärlig måste jag dra gränser för min ärlighet. Drar jag dem alltför vida så kommer de att omfatta fält där jag oundvikligen blir lögnaktig och denna lögnaktighet smittar då av sig på hela materialet. Jag censurerar alltså. Men jag censurerar medvetet. Jag väljer det jag anser viktigt för mitt syfte.
I inget fall berättar jag hela sanningen. Endast när det gäller oväsentligheter undviker jag att retuschera. Och jag gör detta i sanningens intresse.
Mycken litterär uselhet kunde undvikas om skrivarna höll sig mer medvetna om att den stora uppriktigheten är djupt lögnaktig, att lögnen där blir sanningens funktion och att avklädandet blir ett karnevalståg. Man får dränera rätt ordentligt om det inte skall gå röta i väggarna.
Om inte skalpellen leds av insikt och medvetande blir det bara ett slabbigt blodbad av hela operationen. Insikten minskar dock icke smärtan.
Detta kan sägas vara en metodologisk randanmärkning. Tyvärr måste jag också vara ganska humorfri. Det är tråkigt men nödvändigt om inte J.M. skall få smita undan i en vits.
I
Jag vaknade strax efter klockan tre på morgonen. Jag märkte att jag talade franska. Det var i ansträngningen att precisera mina tankar i en enkel, dock stilren och klassisk franska som jag vaknade. Jag var svettig. Samtidigt som jag öppnade ögonen hörde jag min röst dö bort.
Gardinerna var fråndragna. Månen var uppe och det gick ett brett band månljus över mitt ansikte. Jag vände bort ansiktet för att undvika ljuset; på den vita väggen ovanför min huvudkudde hade månen tecknat fönsterbågarna som ett lothringenkors. Jag steg upp och gick mot fönstret. Golvet var kallt. När jag klev upp ur sängen lyfte min hund på huvudet och såg på mig.
Bortom glasrutorna snölandskapet, skogen, vägen. Allt helt upplyst och stilla. Spåren som ledde in på vintervägen genom skogen hade fått djupa slagskuggor. Det var mycket ljus, men det fanns ingen färg; ett svartvitt vinterlandskap. Som text i en trickfilmning såg jag tanken forma sig typ för typ tvärs över den vita vägen: »Månskenslandskapet ger grafiskt intryck; detta dock beroende på ögats konstruktion, inte på månljusets spektrum. Ett bättre öga skulle se färg i månskenslandskap. Detta skiljer verklighetens belysningseffekter från teaterns». Tanken avtecknade sig skarpt mot snön. Sedan drog den undan och jag lyssnade in mot huset, kölden knäppte i trävirket. Jag hade talat med A. När jag nu såg ner mot snöfälten märkte jag att jag tänkte:
- Och varför tala franska med A? Ett språk hon inte kan och jag inte helt behärskar. Hade det inte varit bättre att tala ett av mina egna språk? På engelska kan jag formulera; hade jag talat svenska hade hon kanske också förstått mig.
Orden ljudade helt klart för mig och jag mindes samtidigt att jag inte duat henne. Jag hade tilltalat henne med vous. Vi hade gått på en mörk gata i sextonde arrondissementet. Alla markiser hade varit upprullade, alla fönsterluckor stängda och alla fönster döda. Hon hade burit silvergrå regnkappa. Det duggregnade. Hon nådde mig till axeln. Hon hade lagt sin hand i min och jag hade försökt på det främmande språket treva mig fram till en ärlig kärleksförklaring. Jag hade sett henne i ögonen och talat mycket fort, ty det var ont om tid. Hela tiden hade jag snubblat på det franska språket.
Det drog kallt från fönstret och skogen vilade mörkt i fonden. Jag tyckte mig plötsligt se rävspår i snön. Hunden hade kommit fram bredvid mig, lagt framtassarna på fönsterbrädan och stirrade nu ut i natten. Jag strök över dess huvud och öronen klippte under min hand. Jag kände en djup beklämning. Den formulerade sig som P:s röst för några månader sedan:
- Es ist später als Du glaubst.
Orden studsade tillbaka i engelska, förändrades:
- It is later than you know, much later, too late.
Samtidigt som de tog form på svenska:
- Det är mycket senare än du skulle vilja hoppas; blev jag helt klarvaken och mindes också att A var död sedan snart ett år. Nu var huset tyst. Det knäppte inte längre i virket. Gun tycktes sova helt ljudlöst och jag stod med handen på hundens huvud utan att höra hennes andni ng. Också rävspåren framträdde tydligt, de gick fram till soptunnan. Räven var svulten. Jag vände mig om. Som jag gick mot sängen flyttade sig min skugga ur månstrimman och lothringenkorset tecknade sig åter mot väggen.
Drömmen kom nu tillbaka, steg mot medvetandeytan i skärvor och splitter som isflak virvlande upp i en nybruten segelled. Tillsammans bildade dessa skärvor också ett mönster, ett skeende, en dröm. När jag lade fragmenten samman till en drömberättelse visste jag att denna inte var drömmandet så som det formats i blänk och överslag i sömnen. Det spelade heller ingen roll. Jag sysslar ju inte med psykologisk forskning (introspektiv). Jag vet att det är när man samlar synbilderna, ordsammanställningarna, fragmenten som man samtidigt skapar drömhandling och sammanhang. Man utarbetar sin dröm först när man minns den. Men då den som drömmer och den som minns drömmen är samma person spelar detta i och för sig ingen roll.
Under en allt starkare känsla av beklämning spelade jag upp drömskeendet inför mig själv. Det inleddes med orden:
- I natt drömde jag om A men insåg vid uppvaknandet att hon var död.
Dessa ord strök jag sedan. De var obehövliga.
*
Jag vill inte vilseleda. Därför bör jag påpeka att jag inte haft något förhållande med A. Jag har inte heller försökt få något förhållande. Hade heller inte försökt – det låter bättre, hon är ju död.
Detta berodde inte på att jag inte fann henne tilldragande. Hon var söt och nästan vacker. Hon var ung och hade stora ögon med vilka hon beundrade. När jag såg henne första gången och höll henne i hand – hon hade varma händer men hon tog inte i hand, hon lade fram sin hand att hållas i – tänkte jag naturligtvis att jag gärna skulle vilja ligga med henne. Så tänker man och så reagerar man inför kvinnor i allmänhet. Men i samma ögonblick jag tänkte detta såg jag också konsekvenserna. I det korta ögonblick jag höll hennes hand hade jag valfrihet. Jag kunde hålla kvar den, se henne i ögonen och gå rakt på. Jag visste vad som skulle hända. Jag vet hur sådana förhållanden utspelar sig. Jag var inte beredd att betala priset. Jag är inte beredd att betala priset. I stället drar jag undan min hand, skrattar och säger:
- Hej!
Jag är således mycket moralisk. Jag grundar denna moral på medvetandet om min handlingsfrihet. Det liv jag vill leva obundenheten, skrivandet, Gun, mycket annat – kräver att jag håller ordning och reda på mina motiv och mina handlingar. Dock tillåter jag mig inte att undertrycka den upplevelse av möjlighet som vissa kvinnor – långt från alla – ger mig när jag kommer i kontakt med dem. Ty undertryckte jag den, då bleve min tillvaro bunden, utan valsituationer. Därmed oberäknelig. Då kunde jag plötsligt uppträda så som jag sett så många andra göra: Tumla ut i en spontan upplevelse som bara är betingning; reflex och hämning i akut konflikt.
Insikten ger mig frihet; min moral är förnuftets val.
När drömmen börjar är jag medveten om att det funnits ett förspel. Ett mord – till vilket jag ej är skyldig. En flykt – under vilken jag troligen sökt upprättelse och alibi. En rättegång som är så helt höljd i dunkel att jag endast minns ordet »rättegång». En avrättning – som jag undkommit. En ny flykt – och mitt i denna flykt inleds drömmen.
Jag går upp genom trappan. Linoleumklädda trappsteg med järnskodda kanter. Mönstret är nednött. Geometriskt, arabeskt, där det ännu syns invid väggen. Jag slår upp de två dörrarna. De öppnar sig framför mig och jag kommer in på redaktionen. Nu när jag skriver detta söker jag förgäves dra mig till minnes var jag förut sett denna redaktion. Bilden är mycket tydlig och jag känner lokalerna väl. Det rum jag nu ser in i har en stämning som påminner mig om den första tidning jag arbetade på, Värmlands Folkblad för tjugo år sedan. Men jag vet inte var jag tagit rumsbilden. Alla associationsbanor är där avklippta och det enda jag kommer på mig med att säga är. »Rummet har blivit större, men också spegelvänt.»
Nej, just nu när jag renskrivit manuskriptet placerar jag bilden. Omständigheten i beskrivningen av trappan gjorde mig deprimerad och avbröt arbetet. När jag låg på soffan och läste Tucholsky i väntan på att åter komma i arbetsform gick ridån upp: Det var i Göteborg sommaren 1945. Det var i fruntimmersveckan dagarna efter det jag fyllt aderton år. Jag hade inga pengar. Jag tillverkade en insamlingslista och knackade dörr. Vid denna dubbeldörr fick jag tre kronor. Den låg i ett hus vid Nordenskiöldsgatan. Efteråt skämdes jag. Vännen Dag sade:
– Det är förbanne mig kriminellt.
Jag går in på redaktionen. I drömmen säger jag aldrig tidningens namn. Nu ser jag teleprinterbåset till höger. På den väggen finns också tre dörrar. Till vänster om mig sitter några människor vid skrivbord. Jag ser dem suddigt. Jag är andfådd, trött och orolig. Det ringer telefoner. Rakt framför mig men långt borta är ett stort skrivbord. Där sitter tre personer. I mitten sitter redaktionssekreteraren. Hans stol är högre än de andras.
Först ett ögonblick efter det jag kommit fram till dem ser de upp från bordet. Min regnrock är våt, har också revor. Det är den regnrock jag hade i Beograd 1948; den som gick att använda som ground-sheet. Jag har mina schweiziska vandrarpjäxor på mig. De lervåta spåren har följt mig över hela golvet. När de tre vid bordet ser upp från sina papper tystnar rummet. (Här följer sedan en »rafflande» drömsekvens. Långa dialoger, kallhamrade på det sätt som dialoger kallhamras i »creative writing» kurser på amerikanska universitet. Dålig thriller. Man utreder det mord jag sägs ha begått. Det visas bilder från detta mord. Jag söker bevisa – vad jag tror vara sant – att bilderna visserligen är riktiga men kan tolkas på helt annat sätt. Jag har rymt. Oavsett om jag är skyldig eller inte är det lämpligt att lämna mig till myndigheterna. Jag går mot dörren. Jag bara refererar hela denna långa historia ty jag finner den genant dålig. Vill ju gärna hålla en viss minimistandard även på mina drömmar.)
Jag går ut ur redaktionen och dörrarna slår igen bakom mig. Där nere vid receptionen sitter tre flickor bakom disken. Den mellersta är A. Jag lutar armbågarna mot disken och talar med henne. Sedan reser hon sig från stolen och tar min hand. Jag talar mycket fort. Bevisar min oskuld. Hon lämnar sin plats, säger ingenting åt sina kamrater som nu sitter vända i profil framför skrivmaskiner. A går fram till mig över det stormönstrade kakelgolvet och följer mig sedan ut i natten. Jag ser oss gå ut genom de stora svängdörrarna och känner höstvinden när vi kommer ut på gatan. Det regnar.
Jag är då mycket lycklig. Jag ser på henne. Hennes ögon är vidöppna. Vi står på en gata i sextonde arrondissementet. Så märker jag att jag lyssnar efter fotsteg i mörkret kring oss och i en ångestfylld medvetenhet om att mitt liv är slut och alla dörrar stängda (Jag ser en korridor där dörrar stängs som en rad fallande dominobrickor) försöker jag förklara för henne hur mycket jag älskar henne och hur mycket hon betyder för mig. Jag vaknar av att jag talar franska och förundras över att jag inte valt att tala ett språk hon förstår innan jag minns att A är död sedan snart ett år och att jag aldrig älskat henne och att hon ingenting betydde för mig när hon levde och att hon inte ens såg sådan ut som A såg ut i drömmen.
*
Med minnet av uppvaknandet bryter jag drömmen. Under det att jag gick igenom drömmen hade jag satt mig upp i sängen. Nu känner jag en plötslig irritation och märker samtidigt att det är mycket kallt. Jag går åter upp, tar på mig tofflorna och stegar nedför trappan. Jag går inte, jag stegar, tar steg, kliver; irriterad. Mitt i trappan stannar jag vid fönstret, drar undan gardinerna och ser på ute-termometern. Det är femton grader under noll. Jag fortsätter genom biblioteket och arbetsrummet ner i källaren. Slår på ljuset i pannrummet och kollar pannan. Den arbetar helt normalt. När jag går uppför källartrappan och kommer ut i arbetsrummet upplever jag hur månljuset kyler huset. Rummen vilar i en kall ljusdager, böckerna fryser i sina hyllor och de slarvigt ordnade pappershögarna skapar skuggor och mörker över bordsytan. Jag ser på inomhustermometern. Det är tjugotvå grader varmt. Jag fryser. Hela tiden går hunden bakom mig. Den är sömnig och sträcker på sig. Gäspar oavbrutet. Jag lägger mig åter i sängen och drar den stora afghanska fårskinnsfällen (den gula med silverne brodyr som jag skaffade sist jag var i Kabul för två år sedan) tätare kring kroppen. Hunden lägger sig vid fotändan. Jag vilar fotsulorna mot dess buk.
Jag väntar på att natten skall gå över i tidig morgon. Klockan hackar fram tiden bredvid mitt huvud. Jag väntar på att den skall släppa mig loss ur natten. Det är ännu vinter men när jag sitter vid mitt skrivbord om morgnarna efter det att jag druckit kaffe ser jag hur landskapet börjar ljusna redan vid halv sju tiden. Vinterdagern grånar då fram över snövidderna, skogarna och den igenisade sjön. I somras släppte jag ner persiennerna i arbetsrummet. Jag har ännu inte gittat dra upp dem. Men jag har ställt lamellerna så att jag kan se ut. Om någon däremot ligger med kikare på andra sidan sjön kan han dock inte se in till mitt rum. Med jämna mellanrum tycker jag detta är ett lustigt skämt. Dessemellan förklarar jag för mig själv att detta befriar mig från besväret att tvätta/låta tvätta de sju stora perspektivfönstren i arbetsrummet. Rationalitet på två plan.
När jag nu ligger i min säng och hunden åter sover tänker jag på gårdagens arbete. Ens liv är ju en ständig reorienteringsprocess. Ibland förflyttar man sig så långt att perspektiven man nyss ritat upp helt förlorar varje sammanhang med den verklighet man nu kan iaktta. De geografiska resande jag sysslat med sedan 1958 tvingade så småningom också fram nya intellektuella positionsbestämningar.
Fan vad det låter vackert. Det låter så pålitligt och hederligt och djupt att jag nu – några månader senare – grips av obehag, känner kvalm, misstror mina ord; men kan inte direkt beslå mig med lögn. Det är ju rätt, trots att det låter riktigt.
Asien kastade om alla mina perspektiv. Jag hade vetat en hel del om Asien innan vi reste ut. Det som en bildad europé vet. Det var inte okunnighet. Men det var europeiskt perspektiv. Detta måste korrigeras. Sedan jag kom hem till Sverige hade jag planmässigt försökt läsa in de parallella traditionerna; arabiska och kinesiska. Medvetet bygga upp andra perspektiv på skeendet. Det bör påpekas att detta inte är detsamma som att söka bli mystiker. Bara att förändra sina perspektiv. Då dagarna har alltför få timmar och jag – som alla andra – måste försörja mig satt jag på nätterna och läste Ibn Khaldun, kinesiska klassiker, indisk historia. Icke i första hand för vetandets skull – även om det alltid är roligt att läsa – utan för att planmässigt bryta ner mitt etnocentriska europeiska perspektiv. Att bryta detta är också det krav som den intellektuella europeiska traditionen ställer på de sina.
Detta reflekterade jag således över i halvsömnighet. Direkt spann jag på ett citat från Joseph Needhams »Vetenskap och civilisation i Kina». Han talar i tredje volymen om en stor encyklopedi som fullbordades år 239 före vår tideräkning av lärda som kallats till staten Wei: »Det var inte sista gången i historien då ett politiskt mäktigt men (även enligt sin egen åsikt) relativt kulturlöst samhälle skulle göra stora ansträngningar för att dra till sig det förnämsta av lärdom och intelligens som fanns på annat håll; man kan finna exempel lätt nog i mongolepokens Persien och senare på den Nordamerikanska kontinenten.»
Mina tankar smyger smeksamt som en katta runt citatet. Det kan utnyttjas i många riktningar. På nattduksbordet ligger det gula anteckningsblocket. Jag skriver ett kort pm: »Needham, Wei, kulturlöshetens fruktbarhet. Kolla Browne-Barthold. Skriva Zahama i Kabul om Herat?» Ty även om Needhams gliring om USA först tycks vara en gliring så dubbelbottnar den sig när man ser närmare på den. Förr, Wei och mongoliskt Persien samlade den om sin brist medvetna kulturlösheten kultur. Vilken därmed förmedlades; kom att påverka, omvandla, skapa. Hur då med USA i dag? Dubbelheten i dess kulturlöshet. Vilken roll kommer USA:s långa kulturimportsperiod (och dess ofta rätt knappologiska kompilationsglädje) att spela för den kommande/en kommande världskultur/en? Återverkningarna på det europeiska kulturexportområdet?
Men under det att jag ligger där i sängen och bygger ord kring citatet från Needham väller plötsligt åter drömmen upp. Med en kväljande intensitet medvetandegörs jag om att drömmen alls inte slutade med detta uppvaknande i regn och sextonde arrondissementet.
Utan…
*
Jag inser att skeendet kan missuppfattas. Det kan tydas så som om mitt nattliga arbete med Needham, mina spekulationer om kulturlöshetens kulturvärde, om europocentrisk världsbild och de nya positionsbestämningarna genom främmande traditioner var flykt; rationalisering. Intellektualismen som skydd mot hotande känsloupplevelser. Jag har anledning att längre fram återkomma till intellektualismen och känslorna; till frågan om den dubbla insikten.
Men själv kan jag inte se mina funderingar som »flykt» eller »skydd». Det intellektuella arbetet är inte rationalisering utan rationalitet, förnuft. Den spänning som kan uppstå mellan det klart genomlyst intellektuella och det primära, den paniska emotionella är en fruktbar spänning. Den driver framåt. Det är tvärtom flykten in i känsloupplevelsen, »omedelbarheten», som utgör ett skydd mot känslornas intensitet. Först med en klar medvetenhet och en intellektuell insikt som gör skeendet och jagets upplevelser till lagbundenhet och ohjälplighet kan man våga släppa fram sitt känsloliv. Allt detta teoretiskt än så länge. Jag återkommer.
Jag vill också än en gång påpeka att jag inte är uppriktig. Jag censurerar. Utelämnar. Förskjuter, förkortar, förtätar. Jag gör detta i uppriktighetens namn. (Och – hoppas jag – i dess intresse.) Jag bryr mig heller inte om att i detalj analysera fram den kausalitetskedja i vilken både drömmen och Needhamdiskussionen ingår.
När jag skrev dessa ord menade jag att inför mig själv motivera varför jag strukit en drömsekvens som hänger ihop med vissa personliga sexuella erfarenheter. Jag hade inte strukit den av prydhet; vi är alla bröder under huden. Våra masturbationsfantasier är också mycket likartade – som man lätt ser om man läser pornografi. Jag hade strukit sekvensen därför att den berörde en tredje person. En som jag vet inte skulle vara road av att bli beskriven. Inte ens i drömform. Själv har jag inte (tror jag) mycket skam i kroppen. Men jag har iakttagit att andra har det. Hon skulle – som Victoria – låta meddela att hon inte var road.
Men jag inser nu att det också fanns ett annat tankeled mellan Needham och det nya drömmedvetandet som jag strukit. Ett som inte var dröm. Jag utnyttjade alltså den erotiska censuren till att censurera en betydligt allvarligare diskussion. (I det fallet är jag ju helt social.)
När jag ligger i den månljusa natten och formulerar meningar om den amerikanska kultursituationen är det åter 1940 och vi går Riverside Drive norrut. Jag och Nelson och Theobald. Det är sol. En bogserbåt är på väg uppför floden. Silverluft. Nelson talar om Kina. Han har vuxit upp därborta ty hans far var missionär.
- Far grät när Wang Ching-wei gick över till japanerna. Han var ju den finaste av dem alla och vi kände honom så bra.
Vi är framme vid viadukten. Högt över oss fackverket, de rostiga balkarna, dånet av den tunga trafiken. Vi klättrar uppåt. Vi står på den översta balken. Den är täckt av ett tumstjockt lager sot och svartklibbig smuts. Theobalds far är socialist. (Jag tror han var en tysk-judisk emigrant.) Vi talar om kriget. Vår lärare, Mr Francis, har berättat för oss om första världskriget.
- Låt inte lura er. Min generation blev lurad. Det var träck och död och lidande och allting bara för att de europeiska furstehusen intrigerat mot varandra och huset Morgan investerat pengar i en allierad seger. Vanliga amerikanska pojkar som ni här i klassen blev nedskjutna i tusental och åter tusental bara för profitens skull, Jag var själv med. Jag har sett det.
Då hade Rosenthal vars far var bankir och umgicks med Vita Huset (ryktades det i klassen) lutat sig mot mig och sagt:
- Det var inte bara för huset Morgans skull, vi vet ju alla hur tyskarna är.
Under andra världskriget stupade sedan både Theobald och Nelson. Men då på våren 1940 balanserar vi högt uppe på en sotig balk och talar om tyskarnas ockupation av Danmark.
Det kommer en polis. Han står därnere långt under oss. Det ligger gamla tidningar och apelsinskal i rännstenen bredvid honom. Han svär åt oss. Ropar.
- Men han vågar inte klättra upp.
- Du vågar inte.
Vi skanderar ner mot honom:
- You Don’t Dare. You Don’t Dare.
Bredvid oss, just under bron finns en plattform. Den hänger under körbanan. Antagligen används den vid inspektioner. Plattformen är så långt från balken att man inte kan nå den med fingertopparna. Inte genom att sträcka på sig. Man kan inte ens låta sig falla mot den, få grepp om kanten och häva sig upp på den. Man måste huka sig på balken, spänna sig och så ta ett språng över till plattformen. Balkarna skakar och darrar av den tunga trafiken ovanför våra huvuden. Polisen har gått. Det står barn därnere nu. De ser på oss. De skrattar åt oss. Vi vågar inte hoppa, säger de. De ropar mot oss.
Gallerverken runt oss är röda av mönja och rost. På plattformen har vi vår koja. Där är vi ensamma. Där håller vårt gäng till. Vi brukar sitta däruppe och dingla med benen över kanten, läsa seriemagasin, prata om flickor – det blåser från floden. Det är mycket högt över marken. Jag minns hur vi hoppar, tar språnget över från balken till plattformen. Det suger av skräck. Detta att inte våga språnget och ändå plötsligt finna att man redan är på väg att hoppa ty man har inte vågat inte våga.
Också uppe på plattformen är det mycket smutsigt. Sotet ligger i tjocka lager och tätt ovanför huvudena känner vi trafiken. När vi kommer hem skall vi gå upp till Nelson som bor i huset bredvid och tvätta oss. Annars frågar man bara var vi varit.
Dessa minnesbilder är tydliga. Tankarna har tagit språnget från Needham till Riverside Drive 1940. Mellanlandat i den »Amerikanska kultursituationen».
Men jag misstänker för första gången på tjugotre år att detta minne är falskt. Jag har berättat historien många gånger. (I förbigående berättat den, aldrig detaljgranskat den.) Första gången jag kan påminna mig att jag berättat den är i september 1940. Då hade jag just kommit hem till Sverige igen. Dag och jag står under Tranebergsbron, alldeles vid taggtrådsspärrarna, jag talar om Amerika och om vår koja. Men historien kan ju inte vara sann. Minnet är ett falskt minne, ett pseudo-minne. Theobald kan inte ha varit med. Han bodde på andra sidan floden och det hände bara en gång att vi lekte efter skolan. Han reste alltid direkt hem. Han var inte ens med om att gå till Världsutställningen. Dit gick jag alltid ensam. Den enda gång jag träffade honom utanför skoltid var på Nelsons maskerad. Jag var utklädd till kinesisk kuli. Hade köpt dräkten i en liten bod nere vid fyrtionde gatan. (Hittade ett foto från den maskeraden när jag brände papper vid flytten till Hedlandet 1963.)
Också Nelsons roll tycks mig säregen. Det är omöjligt för mig att med säkerhet komma ihåg om vi gick i samma klass eller inte. Om vi gick i samma skola. Vi var grannar. Han samlade frimärken. Hans syster hade besökt Sverige 1937. (Varför?) Nelson var inte med den gången vi klättrade i fackverket.
Jag läser igenom vad jag skrivit. Slås av den försåtliga självklarhet med vilken jag skrivit att både Theobald och Nelson stupade under andra världskriget. Jag korresponderade med Nelson ett par år. Någonstans tycker jag mig också ha hört/läst att han föll i Japan-kriget. Lögn i minnet, mal i garderoberna. Väntar man tillräckligt länge med att vädra ut finns där bara damm och trasor när man öppnar dörrarna igen.
Dock – de stora slagsmålen vid 124:de gatan var verkliga. Men jag kan inte längre påminna mig vilka som var med mig på min sida. Skuggfigurer, suddiga ansikten. Röster. De hade samma väg hem som jag. De var fega, tyckte jag. De stod inte upp och slogs när gänget försökte stoppa oss. De flydde. De menade att man inte skulle slåss på gatorna. Det menade också skolpsykiatern. Jag tillhörde en samhällsklass som inte slogs på gatorna. Trodde hon.
- Så gör vi i Sverige, sade jag.
- Men du är inte i Sverige längre, sade hon. Du skadar skolan. Vi måste hålla på skolans rykte trots att vi ligger häruppe vid slummen. Du måste tänka på att du är elev vid Lincoln Experimental School för Teachers College vid Columbia University.
- Om man lämnar mig i fred slåss jag inte. Om man inte lämnar mig i fred måste jag slåss. Ingen har rätt att spotta mig i ansiktet.
När jag skulle gå hem den dagen ställde sig grabbarna från kvarteret i vägen för mig igen. Jag försökte gå rakt fram, men de spärrade vägen för mig. De andra från min skola vände och gick en annan väg hem. Min engelska var då ännu svag och stapplande, det var mina första månader i New York. Jag sade på bruten engelska:
- Om du inte stiger åt sidan spottar jag dig i ansiktet. Han förstod mig. Men han trodde jag drev med honom. De skrattade alla. De visslade kring mig. Under tiden samlade jag snor och saliv i munnen och när hans fräkniga ansikte flinade två fot framför ögonen på mig blåste jag ut loskan. Den träffade honom i pannan, rann mellan ögonen. Sedan slogs vi. Jag visste ju att jag skulle förlora, de var ju fler. Jag vaknade till inne i en delikatessen. Butiksägaren hade tagit in mig. Hans hustru gav mig vatten.
Det blev nya samtal med skolpsykiatern. Hon skulle tala med mina föräldrar. Jag vet inte om skolan gjorde det. Hon förstod inte att man måste hålla på sig. Och jag föraktade henne.
Men efter det att jag spottat gängledaren i ansiktet och blivit slagen sanslös utan att ge mig var det aldrig något bråk på hemvägen från skolan. Han hälsade på mig när jag gick förbi. Honom förstod jag. Han förstod mig. Men mina skolkamrater förstod jag inte. De förstod heller inte mig. De skrattade åt mig och Rosenthal sade:
- Det är bara en svensk som kan vara så djävla dum att han låter sig pryglas av princip.
- Till sist vann jag ju, sade jag.
Men de förstod mig ändå inte.
*
De tre som gick förbi Grants grav på väg norrut längs Riverside Drive en vårmorgon 1940 måste ha varit jag och två andra. Jag vet dock inte vilka andra. Men jag vet oerhört och otäckt skarpt att jag stått högst uppe på denna balk och känt den ohyggliga skräcken inför språnget över till plattformen. Jag vet också att jag en gång tog det språnget. Undrar om jag gick ensam den vårmorgonen för att se om jag vågade.
Men när vi lekte på vinden hösten 1939 slant jag på en bjälke. Föll ned och stukade båda fötterna, båda handlederna; svanskotan och fick hjärnskakning. Låg sedan på mage tre veckor. Lyssnade på radio.
Det enda som verkligen återstår av den historia jag berättat då och då under tjugotre år är smaken av järn, rostigt järn, under handflatorna när jag klättrar uppför gallerverket; allt annat är lögn. Lögn och förbannad dikt. Det jag samlat ihop från andra minnen för att runda ut och inför mig själv troliggöra berättelsen.
Det var denna erinringsprocess jag strök. Och det var när jag kommit fram till detta medvetande om min lögnaktighet och min insikts bristande uppriktighet som jag med kväljande intensitet kunde medvetandegöra mig om att nattens dröm alls inte slutade på så sätt att jag blott gav en kärleksförklaring på franska till A som nu är död.
*
Först kommer ett par scener som växlar mycket fort. Jag hinner knappast uppfatta mer än några ansikten i en folkmassa; en ström av människor som väller fram i en trång gata; här och där ett uppvänt ansikte som hastigt belyses och framträder ur människofloden; långt borta skottlossning; tunga bilar, presenningsöverdragna flak; åter ansikten, denna gång våldsamt förstorade, förvridna; ögon, bara ögon. Därefter mörkt.
Cellen är mörk. Jag är medveten om att den är murad av gråsten. Jag kan inte se fogarna, men när jag trevar med händerna märker jag att fukten dryper längs väggarna. Stenen slår valv ovanför mitt huvud. Jag kan inte nå upp att känna det med händerna, men jag vet att det finns. Tramp av stövlar i korridoren, klackjärn. Ser plötsligt i mörkret hur stövlarna sparkar fram genom den mörka gången; när klackjärnen slår i stengolvet sprutar gnistorna mot väggarna. Marschljud och gnistregn. Mörkt.
Jag är ute i en mycket större cell nu och fängelset är modernare. Britsarna är uppfällda. Det är dag. Solen har lagt en strimma över golvet. Just framför dörren har solen tecknat upp gallret på golvet. Dörren står öppen. När jag ser ut genom dörröppningen är galgbacken dekorerad som en teaterscen. Nu tonar också mitt starka känsloengagement – som utmärkte drömskeendets inledning – bort. Visserligen tänker jag inte: »Det är bara en dröm.» Men allt har åter blivit som i den vardagliga verkligheten, dekoration och teater.
Två män i grå fångkläder sopar stengolvet med långa piassavakvastar. De talar med varandra. Nog hör jag dem, jag hör deras röster mycket klart men jag lyssnar inte till deras ord. De gör gester. Bilden tecknad i lätta färger med klara, fasta konturer. Jag står i celldörren och iakttar bilden. Ty det är så alldeles påtagligt en bild.
Jag känner inte igen den. Men om jag ser mot höger märker jag att jag står i ett fängelse av Piranesi. När som jag tänker detta (och samtidigt spelar upp en diskussion om Escher och hans trappbilder som Gun och jag hade i Paris i höstas) träffar mig ljudet från ett förhör som tydligen hålls i någon annan del av fängelset.
- Hur menar ni, blev barnen levande nedkastade eller blev de före bränningen dödade på något sätt?
- Ja, barnen kastades levande i gravarna. Man kunde höra dem skrika över hela lägret. Detta var mycket störande. Order var order. Gaskammarpersonalen arbetade vid denna tid på övertid och vi måste ta hänsyn till den tekniska utrustningens begränsade kapacitet. Barnen stoppades därför in i ugnen eller i gravarna kring krematoriet, utan att man först gasade dem. Detta sparade arbetstid och material men var påfrestande för oss alla.
- Nu är galggården mycket Carl Larssonsk. Små kranskullor vandrar omkring i det feta gräset under galgarna och de majar bjälkarna med spädgrönt björklöv. Jag står på balkongen och säger:
- I år kan vi fira hundraårsminnet av svenskens frihet från hängning. Detta är den femte friheten.
Åter ansikten, en ström av ansikten. Jag sitter i en vanlig cell i en svensk polisstation. (Växjö september 1947). Filten jag håller virad om kroppen luktar spyor och gammal smuts. Lampan lyser mig i ögonen. Min kompis, min stora, dumma, snälla kompis har åkt dit. När jag sträcker mig upp på tå och ser ut genom cellfönstret kan jag se hans hängning. Den är mycket festlig. Trummor och fanor och hurrarop. Man leder honom fram mot galgen. Han spjärnar emot. Han tycks skrika. Jag ser hans mun öppna sig och han fäktar, jag är möjligtvis mycket rädd. Han leds till galgen av två svenska poliser i sommaruniform. (Glassförsäljare, ballonger, folkfest.)
Då öppnas alla dörrar och jag ser mig springa. Jag springer genom fängelset och det är öde. Jag undrar varför alla dörrar nu sprungit upp.
Stillbild: Rowlandson, »Besök hos en gammal vän». De två ridande framför de hängde. Liket som multnar i galgen. De besökandes gapande munnar.
Jag står framför bilden och iakttar den och säger:
- Språnget från en blodig verklighet till en sen romantisk pikaresk tar mycket kort tid. Så Jan Potockis »Manuscrit trouvé à Saragosse.» Den ständigt återkommande hängningsupplevelsen blir till en kittlande underhållning. Du bör komma ihåg att Rowlandson var fem år äldre än Potocki. Men Potocki sköt sig i Uladowka tolv år innan Rowlandson dog och Rowlandson dog exakt hundra år innan du föddes. Motivet med den hängde och hans vänner genomgår under denna tid språngartad utveckling inom den europeiska konsten. Det tar våghalsiga former. I din förtjusning över Potocki och hans polemik mot sin reaktionära samtid bör du komma ihåg att det tog etthundrafyrtioåtta år innan hans manuskript för första gången publicerades i sin helhet. Och då på tyska. Och då – år 1963 – var Heliga Alliansen bara ett minne och polemiken mot Chateaubriand hade blivit meningslös i en värld där »Le Génie du christianisme» (mummel) och han blott var ihågkommen som ett köttstycke. Därför blir hängningen nu bara pikaresk.
Denna långa monolog framfördes med djupt allvar. Det var en monolog framförd till ett ackompanjemang av underförstådda fotnoter.
Sedan springer jag åter. Jag passerar en tvärkorridor. Ljus faller ut i en bred flod från ett rum. A sitter bunden på en stol. Hon garroteras. Jag ser hennes ögon.
- Goya, tänker jag.
Men nu tar drömmen slut i en sista bild av dörrar som slås upp och gatan full med människor.
I ett förvirrat uppvaknande säger jag:
- A är ju död på riktigt. Hon är död.
Och jag minns att under kriget, när jag var femton år, 1942 upptäckte jag att en av mina vänner såg Goyas Carretadas al cementerio som pornografi. Han brukade onanera framför den etsningen. Flickan var så vacker, menade han.
*
Arbetet med detta manuskript har gått mycket sakta. Jag har haft ont. Det är en månad sedan jag sist svarade på brev. Papperen tornar upp sig på skrivbordet. Det enda jag kunnat göra har varit några artiklar. Det är redan vår. Barmark med snöfläckar. Hunden och jag gick långt i morse. Kände doften av jord; björkarna har redan börjat få ett violett skimmer.
Smärta, fysisk smärta, har intressanta följdverkningar. Man tvingas koncentrera sig. Orden blir tunga att bära. Och det känns vara ont om tid. Om kvällarna, innan jag somnat, har jag legat i mörkret och funderat på en historisk roman. Jag vill naturligtvis skildra vår egen tid. En där raketerna hukar i sina betonghålor redo till språng. Det är ju säreget att tillhöra en döende kultur i en dömd värld. Men då det nästan är omöjligt att medvetandegöra verkligheten för läsarna ville jag klä medvetandet i historisk dräkt.
Jag utgår från att läsaren har betingade försvarsreflexer som avvärjer varje direkt försök att ge insikt i den akuta situationen. Men, man kunde smyga på honom ett medvetande; finna ett fält där han inte förberetts. Då ingen hjärntvätt är total kan man alltid finna den blotta där man kan låta förnuftet sätta in sin stöt. Det där är de lite väl rationalistiska argument jag kom på mig med. I verkligheten var det ju också så att den historiska romanens ämne lockade mig ty även om ämnet var undergång (och därmed gav associationer till nu-läget) lever vi ju långt efter denna undergång. (Och ibland hoppas jag att åtminstone några överlever de närmaste femtio åren – även om jag finner det tvivelaktigt.)
Alltså, jag har legat om kvällarna och sett en roman; bred, episk, tragisk. Nordmannakulturens undergång på Grönland. Nordmännen som var åkerbrukare och kreatursskötare i arktis. Den misslyckade, från första början dödsdömda koloniseringen. Den långa sega slutkampen. Skrälingarna, de anpassade, de till späck anpassade. Väntan på fartyg. De politiska omvälvningarna i Europa som genom att förändra handelns struktur dömde det avlägsna samhället till isolering och död i degeneration. (Gravarna med de alltmer missbildade skeletten.) Jag tror jag skulle kunna göra något stort på det. Brett. Folk. Landskap. Dagrar. Har talat med Gun om att flytta till Grönland på ett år, men hon bromsar. Det kommer att ta tid att övertyga henne. Jag har lagt fram Ossian Elgströms grönlandsbok åt henne men hon säger:
- Han intresserar mig inte. Han är inte dödålig men han fängslar mig inte.
Sakta förbereder jag grönlandsresan. Jag undrar också hur jag tillslut kommer att skriva.
Men jag upplever också planerna på grönlandsboken som en flykt. Smärtan kröker mig inåt. Bidrar kanske till en viss begränsad uppriktighet. Smärta som medvetandegörare. Fara: lätt hamna i mystik, metafysik. Se det onda som gott. Smärtan som försinnligande av das Tragische Bewusstsein (och med hegelsk teknik förlösa jaget från all tillvarons olidlighet i en totalare olidlighet.)
Dessutom är det möjligt att min upplevelse av intensiv och ihållande smärta så förändrar min syn på omvärlden att det i sig tragiska ämnet (Nordmännens undergång på Grönland} skulle bli melodramatiskt. Små vemodssånger bland klippor och inlandsisar. (Vem vinkade åt det sista skeppet? Det som aldrig lade an. Det blåste för hårt. En vinkning som sista kontakt med de levande.) Mina synbilder av romanen har blivit alltför bundna av de fallande taken, de alltmer förkrympta skeletten. De sista männen som sitter i den sista gården. Huttrar. Död och förintelse. Inte ens de var kanske medvetna om sitt öde. Också de kanske trodde. (Religionen kan komma in här – men jag tycker inte om den. Gudar är så feg flykt från verkligheten.) Död av dumhet. Nordmännen förintades när de sökte en frihet utanför de objektiva betingelserna (naturen, klimatet, deras teknik.) Friheten som leder till – seger när den följer de objektiva betingelserna – eskimåerna, sälspäcket. Varje morgon antecknar jag i svart bok med vaxdukspärmar. »Men om de obj. bet. själva leder mot död; var då de olika frihetsmöjligheterna?»
Vid korrekturläsningen:
Ovanstående drar mot tankestenogram, trångskrift. Måste reda ut ty perspektivet på Grönlandsboken är också perspektivet på vår tid.
När Eirik Röde tog land västerut hade han först landstigit under jökeln Blåsärk. Han bofäste sig senare söderut vid Eiriksfjord. Men när han efter tre vintrar i det nya landet återvände till Island nämnde han sitt nyfunna land till Grönland. Med det namnet var det lättare att få folk dit.
Denna – av taktiska skäl nödvändiga och som taktik av alla som slug erkända – klyfta mellan verklighet och illusion förmådde kolonisterna aldrig överbrygga.
De sökte sig friheten i illusionen Grönland. De döda från medeltiden ligger i sina gravar klädda i dåtidens modedräkter; de som skapats i Paris och vid burgunderhovet. Icke de förnuftiga kläderna, de rationella kläderna alltså; kläder för Blåsärk och Vitsärk.
Första ledet; den av dem själva upplevda tragedin. De avskurna. De isolerade. De som rids av det dunkla medvetandet om att de dör ut och att de drivs till undergång av krafter de inte behärskar. Ödestragedin.
Andra ledet: klarläggandet att ödet alls icke var öde utan brist på insikt och medvetenhet. Deras kultur var oförnuftig. Redan i namnandet av Grönland låg undergången gömd. Den historiska tragedin. Ohygglig därför att den flyttar ansvaret från öde till mänskligt handlande.
Slutligen – som sista led – avklädandet också av den historiska tragedin. Där svårigheten. Frihetens möjlighet. I varje nu fanns frihetens möjlighet. Sälspäckets frihet, igloons frihet, nödvändighetens frihet. Inget öde beslöt åt dem, inte heller i namn ligger trolldom. De tänkte fel, de beslöt fel och dog därav. Dumhetens straff är döden. Detta det djävligaste.
Nu, nu, nu dömer du dig.
Det lagbundna i detta skeende. Den djupa och ohyggliga mänskliga tragedin. Ögonen. Händerna. Den sista sagakvällen. Det sista samlaget. Den sista gång någon hoppas. (Bakom detta, att hoppet alltid kunde infrias. Att deras möjligheter alltid stod öppna. Att friheten fanns.)
Episk form. Inga resonemang. Hjältediktning. Men där det tragiska icke är det ödesbestämda utan det evigt valfria och dock betingade. En hjältediktning där hjältemodet förnekas och vänds i sin motsats utan att förlora sin mänskliga lidandesstorhet. Allvetande författare (allvetande ty efteråtlevande) och därmed allvetande läsare.
Det kommer att ta många års arbete. Men just därför att skeendet redan är ett förflutet och därmed orubbligt skeende kan det kanske för läsaren (just i den flytande episka formen) ge frihetsmöjlighet framåt; det icke orubbliga.
Hela inställningen till arktis, till hjältar och hjältedåd naturligtvis Vilhjalmur Stefansson. Hans hån mot hjältarna. Amundsen och de andra som led av oförnuft. Den glädje, den befriande glädje Jag erfor när jag första gången läste Stefansson »The friendly arctic» och jag kunde sopa undan hela bråten av arktisromantik. Om Stefansson någon gång en verklig äreartikel. Mannen med 17 000 volymer i biblioteket som bevisade förnuftets makt. Endast de dumma går vilse, endast de oförnuftiga fryser ihjäl, endast de korttänkta svälter, endast de okunniga törstar. Den medvetne som bevisar sin insikt i handling och vandrar ut över isvidderna, blir borta och återvänder som han sagt. (Faran uppenbar, att skapa en starkare och mindre nevrastenisk fiskeriintendent än Strindberg gjorde i Havsbandet. Förresten, vad gör det. Det behövs anti-heroiska hjältar. Och det Stefansson gjort kan du göra.)
*
Det måste finnas en framtid om några månader eller år när jag kan andas ut, Andas lugnt och rytmiskt utan smärta, arbeta mjukt och följa det episka flödet. Men i dag mår jag bättre. Börjar röja i pappershögarna, besvarar brev. Sitter hela dagen vid skrivbordet. Smärta som medvetandegörare. Farlig teori. Men berättigad. Blir farlig först när smärtan förs in som nödvändigt led i medvetandegörandet. Smärta som positiv upplevelse även för andra.
Torterarfilosofi. Inkvisition.
Förr om åren brukade vi berätta en rolig historia om S.
Vid renskrivningen:
Jag var inne på Rönells antikvariat strax efter det jag skrivit första utkastet. Bytte böcker, fick bland annat Strindbergs »Ockulta dagbok». Till frågan om smärta och medvetande; han beskriver hur Bosse »söker» honom. Organupplevelse. (Recensenterna förvånar mig för övrigt. Dagboken skrevs ut för att publiceras. Historien om det ockulta äktenskapet tycks mig helt normal, fast litterärt omtolkad. Har recensenterna verkligen aldrig varit kära, längtat – skamset och hatiskt efter en viss kvinna, drömt och runkat? Men recensenter kanske inte runkar i Sverige.)
Strindberg ber Gud om en påle i köttet. Han upplever alltmer Bosses »sökande» som smärtsam organsensation. Den publicerade dagbokens näst sista anteckning: »Fasans dagar! Så fasansfulla att jag upphör beskriva dem! Ber endast Gud att få dö! från dessa rysliga kroppsliga och andliga smärtor!» (Några veckor tidigare hade denna smärta varit lindrigare och tolkats som: »Natten sökte H-t mig kl. två och fem i stor kärlek, och jag svarade!») Inte fullt två år senare avled Strindberg i cancer. Jag citerar ur Hedén: »På kvällen den 13 maj lättade plågorna för en stund. Den döende smekte sin dotter Greta och tackade henne med orden: ’Kära Greta!’ Snart kommo smärtorna igen, och det sista dygnet var det plågsammaste av alla. Tisdagen den 14 maj kl. halvfem e.m. kom slutet.»
Alltså: medvetandes förvirring, smärtornas rationalisering, dödsaningen som omtolkas till kärlek, drömmen och illusionen som sömnskydd. Smärtan leder EJ till medvetande. Smärtan leder vilse. Jag för in denna not, ty utan att ha läst Strindbergs anteckningar och därmed objektiverat den historia jag skrivit om smärta hade jag inte, på samma sätt som nu under renskrivningen, insett vart mina ord egentligen ledde mig. Jag undrar också när Strindberg blev medveten om att det inte var Bosse utan döden som sökte honom; om han blev medveten om detta; om han då grubblade över orsakssambandet. Han tolkade ju trots allt ständigt sin verklighet ideologiskt; antog han därför att Gud hört hans bön? att han givits en påle i köttet? för sin frälsning? från livet?
Alltså: Förr om åren brukade vi berätta en rolig historia om S. Sann var den också; själv brukade han brodera på den. Dess rolighet är mig numera – av skäl jag strax skall redovisa – inte fullt så skrattretande. Den roliga historien blev oroande. Jag ger därför bara historiens stomme; den läsare som så önskar kan säkert själv sätta lustighetens fraser på den.
Vi tillhörde samma generation både intellektuellt och enligt prästbetyget. Det gav också en avsky mot stöveltramp. Det militära var honom motbjudande. När S därför skrevs in i militärtjänst och upptäckte att det inte fanns någon hederlig chans att undkomma beslöt han sig för att simulera.
S var en metodisk man som studerade simulansens teknik, dess teori och praktik. Innan han ryckte in hade han skaffat fram alla tillgängliga personupplysningar om regementets läkare. Denne hade forskardrömmar. Hade, som ende svensk, studerat »värkhjälm». S satt därför veckorna innan inryckningen på KB och läste all tillgänglig litteratur om denna sällsynta form av huvudvärk.
Det komiska – det som utgjorde själva det roliga i den roliga historien – var naturligtvis den omständliga berättelsen om hur läkaren steg för steg drevs att upptäcka värkhjälm hos S. Hans lycka. Hans omsorg. Poängen och upplösningen att S blev frikallad.
På väg hem till Sverige 1963, något mer än ett decennium efter det att S på grund av värkhjälm befriats från militärtjänst byter vi till SAS-plan i Moskva och får svenska tidningar. På förstasidan ett foto av S. Han är död i hjärntumör. Gun lägger två fingrar på nekrologen och säger:
- Linné!
Och jag vet vad hon menar och när jag tänker på S under det att vi flyger mot Stockholm (och flygvärdinnan serverar mig kyckling i sallad, rödvin och ost) ser jag framför mig präntat på gult papper: »S i Stockholm svär sig fri. Undandrar sig krigstjänst föregivande huvudvärk. Avlider tio år senare av svulst i hjärnan. Stora plågor. Skriker högt.» S kunde varit ett av de ännu opublicerade styckena ur Linnes Nemesis Divina.
II
Jag läser igenom vad jag skrivit, det är ju helt ofarligt, även för mig själv. Det är lögnaktigt. På detta sätt skulle jag kunna spinna på med drömmar och själsliv (jag drömde i natt också – jag brukar drömma) utan att behöva närma mig den pinsamma verkligheten.
Till diskussionen om smärta; jag (liksom de flesta) har lätt att fly in i smärta, fysisk smärta, för att undkomma de intellektuella konflikterna.
A tog livet av sig i mitt kök för ett år sedan. Hon hade i dödskampen spytt blod över korkmattan så att hyresvärden skrev till mig och klagade. Han sörjde sin korkmatta. Hon var nitton år. Min lägenhet låg på Söder i Stockholm. Den låg i bottenvåningen av ett hus från tiotalet. När huset byggdes arbetade min farfar några kvarter längre bort. Jag har ärvt några fotografier där man ser gubbarna uppställda framför sitt bygge – nere i högra hörnet skymtar så det bygge som skulle bli det hus där jag fick bostad och där A vomerade blod över korkmattan.
Ett rum, kök, toalett, rinnande kallt vatten, kakelugn. Två fönster mot norr; mot gatan. Fönstren var glasade med sotigt, evigt dammigt glas. De första åren hade jag tvättat dem; gav dock upp försöket. De gick inte att hålla rena härnere vid gatunivån. Gatan var grå och solfattig. Det gick en spårvagn förbi. Tegelväggarna runt lägenheten var metertjocka. Aldrig ett ljud från grannarna. Tyst och mörkt.
Där bodde alltså A innan hon tog livet av sig våren 1963.
Du ljuger Jan
På väg hem från Peking hade vi kommit med moskvaplanet till Arlanda. Det var den nittonde januari 1963. På kvällen ringde några vänner. De ville vi skulle komma över och ta en välkomstdrink. Gun var trött, jag gick ensam. Stockholm var vinternatt runt mig och jag kände nyfikenhet på det svenska.
Det var den kvällen jag träffade A. Hon var utan bostad. Så småningom ledde detta sammanträffande till att jag erbjöd henne min lägenhet.
*
Alltid minnas hur det var att vara tjugo och gå på driven. Men man glömmer. Och när man minns gör man romantik. Och även om man framkallar bilden igen och ser på den så hjälper heller inte det; man sade sig då, på den tiden:
- Det här får du aldrig glömma. Du får ingenting förlåta och ingenting glömma. Men vad hjälper det A att Jan minns?
Det var vinter. Ty det var alltid vinter när man var ung. Och jag var tjugotvå år och hade kommit upp till Stockholm för att hämta refuser på förlagen och försöka nasa dikter på redaktionerna. Jag hade inte lyckats. Första kvällen i Stockholm hade jag hamnat på en skiva i Sibirien. Jag var hungrig men hade kommit sent och det var bara gin kvar. Jag drack en halv flaska gin och spydde ut genom ett fönster. Sedan fick jag lämna lägenheten. Jag minns inte var jag sov.
Nästa dag hade jag fått låna en tia av en kompis som jobbade på Alfort & Cronholm. Vi hade delat tält en sommar några år tidigare ute vid Flaten (då hade jag varit ännu yngre och legat i gräset och skrivit ännu mer otryckta dikter. Vi hade tagit påhuggsjobb på cykelexpresser när vi behövde pengar. Det var under kriget. Jag var sexton och hade just gett fan i skolan för att bli människa.) Nu är han sotarmästare i Närke.
Jag åt fläsk och bruna bönor på ett ölfik, köpte cigarretter, tvättade mig på Centralen. Stod framför en spegel och snyggade upp mig. Den kvällen lyckades jag hålla mig kvar hos en annan kompis som gick på Konsthögskolan. Han och hans flicka delade ett rum. De gav mig kaffe. Vi åt. Han hade lite pengar ty han tryckte silk-screen plakat åt livsmedelsbutiker. Jag fick låna en madrass men flickan menade att jag gott kunde ge mig iväg. Det tyckte nog jag också. Men jag förstod inte vart jag skulle ta vägen.
Dagen därpå gick jag omkring i staden och frös. Jag var trött och hungrig. Jag satt i väntrummet hos en förläggare några timmar. Sedan släpptes jag in. Han ville ge mig en amerikansk roman att översätta. Men jag var stolt, sade nej. Sedan gick jag. Då var det eftermiddag och jag undrade vad som skulle hända. Men ingenting speciellt hände utom att det började snöa och det var modd på gatorna och ganska råkallt. På kvällen gick jag omkring i Östermalm och försökte se in genom fönstren. Undrade hur de levde. »Jag iakttar djuren i burarna», tänkte jag. Men jag frös.
När jag märkte att jag kommit ut mot Norrtull gick jag vidare mot Norrland. Det hela var meningslöst i alla fall och i Ådalen hade jag en kompis där jag kunde få bo ett tag. Det var nu mycket kallt och då det var mörkt var det svårt att få lift. Först efter midnatt fick jag lift. Det var en flicka som skulle till Sigtuna. Vi talade om Frankrike. Hon hade liftat där hon med. Sedan somnade jag. Hon väckte mig vid Märsta. Där släppte hon av mig.
- Vi ses någonstans, sade hon.
Jag var stel i kroppen efter sömnen och regnrocken fladdrade i vinden. Himlen var molntung. Hennes baklyktor försvann och jag var ensam på vägen. Inga stjärnor och inga bilar och jag gick mot norr.
Granarna vid vägkanten skymtade som dunkla massor i mörkret. De rörde sig, de vandrade fram och åter över vägen. Stora vaggande kolonner. Jag förstod att jag börjat hallucinera. Det gör jag när jag är alltför trött och det är mörkt. Jag tyckte jag hörde en kvinna ropa på hjälp. Ett ljus långt borta. Ett hus. Då gjorde jag ett bygdedrama med mord och passioner i ett hus som inte fanns vid vägkanten och jag förvånade mig över att människans fantasiliv är så erbarmligt stereotypt: »När jag äntligen tröttats ut så mycket att det kan ta kontrollen från mig, då har det ingenting annat att komma med än en vanlig vulgär-roman.» Samtidigt fängslades jag av detta drama runt mig. Människorna, händelserna; skräcken. Mordet skrämde mig.
Några bilar körde förbi men när jag märkte att de körde tvärs genom mig förstod jag att de var spökbilar. Hallucinationsbilar och jag brydde mig inte om dem. För säkerhets skull gick jag i alla fall långt ut på vägkanten, snubblande nära dikesrenen. Det var svårt att skilja riktiga bilar från hungerbilar, det visste jag av erfarenhet, och jag hade ingen lust att bli överkörd. Dessa hungerbilar körde genom mina nätter ända till dess jag blev trettio år. Den sista gång jag skyggade för dessa grå bilar med släckta lyktor som ven fram på tysta hjul var uppe i Jura hösten 1956. Då gjorde jag min sista långlift. Den gången satt jag i gryningen vid vägkanten och sade mig:
- Vi ses någonstans, sade hon.
Jag var stel i kroppen efter sömnen och regnrocken fladdrade i vinden. Himlen var molntung. Hennes baklyktor försvann och jag var ensam på vägen. Inga stjärnor och inga bilar och jag gick mot norr.
Granarna vid vägkanten skymtade som dunkla massor i mörkret. De rörde sig, de vandrade fram och åter över vägen. Stora vaggande kolonner. Jag förstod att jag börjat hallucinera. Det gör jag när jag är alltför trött och det är mörkt. Jag tyckte jag hörde en kvinna ropa på hjälp. Ett ljus långt borta. Ett hus. Då gjorde jag ett bygdedrama med mord och passioner i ett hus som inte fanns vid vägkanten och jag förvånade mig över att människans fantasiliv är så erbarmligt stereotypt: »När jag äntligen tröttats ut så mycket att det kan ta kontrollen från mig, då har det ingenting annat att komma med än en vanlig vulgär-roman.» Samtidigt fängslades jag av detta drama runt mig. Människorna, händelserna; skräcken. Mordet skrämde mig.
Några bilar körde förbi men när jag märkte att de körde tvärs genom mig förstod jag att de var spökbilar. Hallucinationsbilar och jag brydde mig inte om dem. För säkerhets skull gick jag i alla fall långt ut på vägkanten, snubblande nära dikesrenen. Det var svårt att skilja riktiga bilar från hungerbilar, det visste jag av erfarenhet, och jag hade ingen lust att bli överkörd. Dessa hungerbilar körde genom mina nätter ända till dess jag blev trettio år. Den sista gång jag skyggade för dessa grå bilar med släckta lyktor som ven fram på tysta hjul var uppe i Jura hösten 1956. Då gjorde jag min sista långlift. Den gången satt jag i gryningen vid vägkanten och sade mig:
- Aldrig mer!
Framåt morgonen (jag måste ha sovit ett tag under det jag gick) satt jag under trappan till en konsumbutik. Jag tog av mig stövlarna och försökte göra fötterna rena med snö. Jag frös djävligt och då jag inte kunnat byta strumpor på en vecka hade huden flagnat mellan tårna och det blödde. En seg flytning av blod och var som gjorde sockorna stela som läder. Det gjorde ont att gå. Jag undrade vad fan jag skulle ta mig till med livet. Men tankeorden kom stötvis och tungt och blandades med långa drömskeenden.
När det ljusnade den dagen var jag långt ute på en slätt. Då försvann också hallucinationerna och jag kände bara kylan och tröttheten. Jag var tacksam över att spöknatten var förbi. Fick lift med en mjölkbil mot Upsala och fortsatte den dagen norrut. Ont om lift. Fick övernatta på en järnvägsanhalt. Man gav mig en kopp kaffe och jag försökte säga något trovärdigt om vad jag gjorde och varför. De trodde mig inte så trovärdigheten var det inte mycket bevänt med. Det spelade heller ingen roll. De hade inte trott mig vad jag än sade. Hyggliga var de i alla fall.
De låste in mig i väntrummet.
- Det är mot reglementet.
Det var en plåtkamin i hörnet. Den eldades med kol. På kvällen var den röd av eld och luften var torr och dammig. På morgonen var den grå och kall. Jag sov tungt och utan drömmar på den bruna soffan av trä. När jag vaknade sved det i ögonen. Det var svårt att gå. Det gjorde ont. Men när jag tvingat mig att gå några kilometer kände jag inga smärtor längre. Jag hade bara några fimpar kvar.
När jag kom fram till min kompis hade han gäster. Hans hustru gav mig ett par strumpor och jag gick in i hans badrum och tvättade mig. Tvättade mina sockor och hängde upp dem på tork. Drog på mig rena strumpor och gick ut till gästerna. Jag var i toppform. Berättade historier, folk skrattade. Vi diskuterade till långt fram på natten och drack grogg. Jag var rolig. Samtidigt åt jag hela tiden.
När jag nu går igenom en resväska gamla papper hittar jag de manus jag skrev däruppe den vintern. Dem bränner jag. Finner också ett foto från den vintern. Min kompis tog det. Jag står nere vid älven och är mycket mager och mycket ung och har en lång trench-coat och skrattar.
*
1963 var min lägenhet på Söder klädd i böcker. Under den sista period jag bott där hade jag fått upp bokhyllor på varje vägg i rummet, även under fönstret, bokhyllor i hela hallen, bokhyllor i köket. På spisen kunde jag därför bara koka tevatten. Nu när A skulle få husrum packade vi ihop böckerna och rev bokhyllorna. Vi var fem man. Det dånade i väggarna när hyllorna föll.
Jag hade varit inne på toaletten. Den hade jag snyggat upp och målat sommaren 1954. Där hade jag tagit ned den historiska samtidighetstabell som satt på väggen mitt emot toalettstolen. Teorin bakom denna placering var att varje vaken minut skulle fyllas av förnuft. Tyvärr visade det sig – vilket jag borde ha förutsett – att den normala sittställningen på toalettstolen placerat tvåhundratalet före vår tideräkning i min ögonhöjd. När jag satt på muggen stirrade jag in i hellenismen. När jag pissade, då stod jag upp, såg rätt mott hyksoskungar, hittiter och Hsia-dynastin. Först om jag stod på knä och spydde kunde jag se nutidshistorien. Men så full dricker jag mig sällan. Denna placering kunde se ut som en tanke. Var det icke. Bara slump.
När jag kom ut ur toaletten stod A vid hallväggen. Jag berättade allt detta för henne som en rolig historia – fast nu tycker jag inte den är speciellt djupsinnig – hon lyssnade inte på mig. Hon stirrade bara in i rummet där man just höll på att vräka omkull kortväggens bokhyllor. Trettio meter litteraturhistoria föll i golvet. Alla skrattade. Men inte A. Jag ser henne stå vid hallväggen med handflatorna pressade mot tapetmönstret.
Jag har just lyssnat till Händels kammartrio i g-moll. Den brukar hjälpa. Jag köpte skivan i Hongkong (?) och hade den med mig i Peking. Den tillhör mitt andliga husapotek. Men nu i tystnaden när det blott susar helt svagt i högtalarna och jag långt borta hör en räv yla i skogen upplever jag att irritationen ännu sträcker i nacksenorna och avsmaken är som beläggning på tänderna. Jag vänder på skivan och låter hans c-moll sonat för oboe och cembalo skölja rent i rummet. (Jag kan inte ha köpt skivan i Hongkong. Den är tjeckisk. Måste ha köpt den i Peking.)
De stora högtalarna står därborta under fönstren i fondväggen. Bokhyllorna dämpar varje eko och arbetslampan kastar en skarp kon av ljus ner mot skrivmaskinen och mina händer. Just som jag blundar kommer dansen. Äntligen släpper irritationen. Jag lutar mig bakåt i stolen, händerna får vila mot bordet och jag är helt ensam med Hände! och sjuttonhundratalet.
Musiken är för mig ett livsbehov. Utan musik och utan sprit skulle detta liv vara outhärdligt. Men jag konsumerar mer musik än sprit. Dels för att musik är billigare, dels också för att musik är hälsosammare, man vaknar inte med baksmälla efter en natts lyssnande. När jag skriver detta förråder jag inför mig själv att jag ju inte alls är klar och konsekvent i min inställning till konsten. Jag brukar ju tala om medvetandegörandet, konstens intellektuella funktion; men jag behandlar Händel som om han var Librium. Ett avspännande piller. Jag skulle kunna uttrycka det vackrare; musiken som befriare.
Men som livsbehov blir musiken också en medvetandegörande upplevelse. (När jag för några år sedan var med om en psykologisk konstdiskussion och man talade om konstens katharsis så undrade jag om man menade vad Breuer menat, »en hypnotisk talkur» eller om man använde ordet i sin ursprungliga betydelse; laxering. Mitt under en debatt när jag utvecklade tankegången som hån upptäckte jag att den ju var riktig. Laxering. Rensa ut. Och genast började jag bygga ut alla de tänkbara argumenten. Det är alltid en lustig känsla när man så byter uppfattning.)
Sedan jag kom i puberteten har musiken varit ett behov. Och det enda konstiga med detta var att alla lärare och alla vuxna under hela min barndom och pubertet envisades med att tala om för mig att jag var totalt omusikalisk. Senare har jag insett att detta antagligen berodde på att vi upplevde musiken på olika sätt. Jag säger inte att mitt är riktigare. Bara att det är.
Detta var skrivmaskinstankar. Jag upplevde åter den irritation jag försökt befria mig från. Då – när jag blundade och kände spänningarna släppa virvlade i musiken en hel kedja tankefragment. Musiken löste upp ilskan och släppte fram idéerna. Konstens dialektik. Händels revolt och nyskapande. Tiggaroperan som uppror mot Händel. Ledet bort mot Hogarth, Goya i denna revolt. Brechts tolvskillingsopera som det kärleksfulla förkastandet av det förkastade. Det stora historiska hånet att Brechts anti-schlager senare blir schlager och skvalpar i alla juke-boxes efter Brechts död. Utnyttjande schlagerns form hånar han schlagern för att avslöja schlagerns döljande av verkligheten och detta blir i sin tur en ny schlager som en ny generation sjunger för att glömma sin verklighet; Mackie kniven.
Jag lutar mig fram och antecknar hastigt på det gula blocket: »Händel-Brecht.» När jag antecknat detta släpper jag den intellektuella tanketråden och låter musiken spinna en skyddande kokong runt mig. Händel för full förstärkare med fyra högtalare.
Jag har idkat umgängesliv i dag. Och det tål jag inte längre. Man sitter i en stol. Grinar vänligt med munnen och anstränger sig att säga vänliga saker, just saker – inte tankar, inte sådant som sårar eller stör. Ibland kommer jag på mig själv med att helt ha stängt av dem. Jag vet inte alls vad de talar om i rummet, det har gått en kvart under vilken jag kopplat av. Men jag tycks klara de vanliga kulturella grymtljuden även utan medvetande. Rättare jag skulle inte i längden klara dem i medvetet tillstånd. Jag hatar dessa dagar när jag är skyldig att umgås med människor, idka umgänge, utan kontakt, utan att få något förnuftigt sagt eller gjort. Detta att sitta vid ett bord och gemensamhetstugga och surra med rösten.
Gun säger att jag måste skärpa mig, måste låtsas. Efteråt berömmer hon mig. Våra gäster hade inte märkt hur jag föraktade dem. Gun är bra, hon är den förnuftigaste av de kvinnor jag mött. Men även hon har detta behov av att umgås. Hon har ibland behov av människor att prata med. Prata med. Hon läser damtidningar också. Men jag har lyckats göra oss av med de flesta av dem jag anser vara påhäng.
Inte missuppfatta nu. Jag tycker om mina vänner. Dem med vilka jag kan vara naturlig. Äta kräftor, dricka brännvin, sjunga; allt det tycker jag om. Jag tycker också om de skärpta samtalen. Ibland har jag haft samtal som varat tjugo timmar. Då denna goda spänning att känna sig förändras, befruktas, omvandlas. Jag träffar, vill träffa människor av tre skäl; praktiskt arbete, intellektuell gemenskap och intellektuellt utbyte samt gammalt kompisskap. Och kompisskap är gott. Vad därutöver är är av ondo.
Jag är inte ohövlig. Jag arbetade på ett kontor två år en gång. Lyckades även där hålla distans. Jag skötte mitt arbete. Gjorde det bra. Talade, var vänlig, till och med skämtade med de andra som arbetade i rummet men undvek så helt att bli indragen i deras liv att jag glömde deras namn samma dag jag lämnade. Men det onda och parasitära umgänget är det vanligaste. Det som inte är uppriktigt, inte intellektuellt. Som bara är tidspillan. Det skapade hos mig i dag en så stark irritation att jag gick i barndom och liksom för trettio år sedan om och om igen tänkte: »Bara de försvinner, upplöses, sjunker i golvet, blåser bort. Bara jag får vara i fred.»
Livet är kort. Umgänge stjäl tid. Och min tid är mitt enda. Jag försöker förstå Gun. Jag säger:
- Varför vill du träffa dem? Vi behöver inte såra dem, vi kan ju göra oss osynliga, oanträffbara. Le vänligt om vi möts, för övrigt glida undan. Du märker ju hur de är. Jag skulle kunna skriva varje deras replik i förväg. Jag skulle ha kunnat ge dig ett detaljerat manuskript för hela denna förstörda eftermiddag. De har ingenting att ge oss.
Gun menar att de är vänliga. Hon kopplar av med dem. För mig är de bara störande, destruktiva. Jag blir arbetsoförmögen en hel dag efter en sådan eftermiddag. Jag känner kväljningar av obehag.
- Jag vill vara i fred, säger jag till Gun. Fattar du inte det? Bara vara i fred och arbeta.
Hon svarar inte. Går bara uppför trappan. Jag låter musiken spinna in mig i en kokong av ensamhet och frid.
Jag kan inte acceptera denna beskrivning av mitt förhållande till omvärlden. Den är romantisk och därmed lögnaktig. Då mina reaktioner på mänsklig kontakt dock kom att spela en viss roll för A, är det nödvändigt att klä av J.M.
Det är naturligtvis också så att jag inte vågar umgås med människor. De kommer mig för nära.
Varje sammanträffande är en möjlighet till passion och tragedi. Passionen är tragedi. Jag har alltid varit en klumpig människa. Har haft svårt att lära mig de sociala spelreglerna. Upplevde dem redan som barn som spelregler. Om jag inte gömmer mig bakom glasögonen kan jag glömma mig, komma folk inpå livet; släpas in i deras liv.
Jag vet mycket väl vad jag upplevde den kvart jag var frånvarande. Jag satt i min länstol, den gröna, kaffekoppen stod på det grå bordet bredvid mig. Flickan satt i den blå soffan mitt emot mig. Vi hade två gäster. Man och hustru. Med en gång, när jag såg upp, fick flickan på soffan skarp kontur. Hon hade röd kjol och den hade glidit upp över knäna när hon satte sig. Jag blev torr i munnen. Bruna ögon hade hon. Under det att jag talade (»kulturella grymtljud») såg hon på mig.
Nej. Jag var inte förälskad i henne. Men just då ville jag ha henne. Det var inget speciellt med henne, hon var vänlig och lagom söt och lagom begåvad. Inte en kvinna jag skulle stå ut med. Om jag vaknade en morgon och fann henne bredvid mig i sängen skulle jag inte veta vad vi skulle tala om. Det var bara en plötslig kontaktstöt. Jag antar att alla människor upplever detsamma. (I andra sammanhang kan det vara en stöt av ilska eller avsky eller sorg.)
Redan som barn tyckte jag mig märka att andra människor klarade sådana situationer på ett annat sätt. När jag var ung uttryckte jag det så att de har dressyren i blodet. Själv har jag alltid fått försöka hålla spelreglerna i minnet. Man kan kalla det för det medvetna livet. Det där man har sin ständiga frihet. Men då är detta medvetande rätt plågsamt.
Jag vet ju vad som kan hända, Jag har varit med om det alltför många gånger. Men där andra tycks klara större delen av sitt liv på betingning, reflexer och hämningar, har jag alltid funnit mig tvungen att företa ett medvetet val.
Det har gjort mig närsynt. Ty det fanns för mig som barn ett sätt att undvika dessa ställningstaganden; att göra tillvaron oskarp. Varje gång jag kom i en svår situation vred jag verkligheten ur fokus. Jag var också eidetiker och om nätterna kunde jag framkalla verkligheten och den var då klarare och färgrikare än någon verklig verklighet. Jag kan det fortfarande. Men nu får jag anstränga mig; eller också vara mycket trött. Det var därför fel att säga att jag »hallucinerade» bilar. Jag har alltid vetat var gränsen går mellan synernas och drömmarnas verklighet och verklighetens verklighet.
Men jag tycker att det är ansträngande att hålla spelreglerna i minnet och följa dem. Och jag vet följderna om man inte följer dem. Alltså föredrar jag ofta ensamheten eller det avkopplade umgänge där jag bara dricker brännvin och är rolig.
Behovet av ensamhet är dock inte bara denna förklarliga kontaktskygghet. Jag har också ända sedan jag var mycket liten så långt tillbaka jag kan minnas – haft behov av ensamhet. Detta missuppfattas. I litteraturen är det sjuka eller skadskjutna djuret en vanlig ensamhetssymbol: »X drog sig undan i ensamhet som en skadskjuten varg». »Slicka sina sår i ensamhet.» Jag upptäckte mycket tidigt, jag kan inte ha varit mer än fyra, fem år, att man måste hitta på ursäkter för att vara ensam. Om man direkt lät omgivningen förstå att man ville vara ensam började släkten klappa på huvudet och de vuxna kopplade på förståelse och ingen fattade att man bara ville vara i fred. Som barn får man ljuga sig till sin ensamhet. Men jag ville redan då vara ensam som för att fortsätta med litterära bilder – en hudömsande orm. När man känner att man skall till att förändras, förnya sig, då behöver man ensamheten. Själv upplever jag det intellektuella arbetet som en ständig förändring som kräver perioder av djup ensamhet.
Även Gun stör. Om nätterna sitter jag och ser på bilder av timuriderkakel. Projektorn sjunger bredvid mig, den heta luftströmmen från fläkten sveper förbi mig och därframme på duken tecknar döda mästare väldiga geometriska kakelväggar av förkrossande renhet och skönhet. Jag håller kakel fragment i mina händer, smeker den krakelerade glasyren med fingertopparna och den timuridiska renässansen värker genom kroppen. Då sover Gun och hunden ligger på björnfällen vid mina fötter. Och jag är helt ensam och konsten, färgen, formen blir en plåga av skönhet.
Det finns dessutom ett tredje motiv som är mycket rationellt. Jag skriver. Ju fler vänner jag får ju fler motiv tabubeläggs. För att skriva fritt måste jag stå fri från vänskapskorruption.
Allt detta kan vara sant. Och även om det är i så mån sant som det beskriver min faktiska situation – så är det bara ett försvarstal. Jag har dåligt samvete inför A. Och jag kan inte glömma att hon ringde upp mig och ville tala med mig. Bjuda mig på restaurant och prata. Men jag hade inte tid. Jag skrev om timuriderkakel för amerikanska studenter. Hade inte tid. Ville heller inte.
Korkmattan i mitt kök på Söder hade ett geometriskt mönster. Det var kakelimitation, arabesk. Som mönster fängslade det mig aldrig. När jag bodde där fann jag det slappt. Höll golvet övertäckt med en afghansk kelim. En äkta geometrisk konst. Mattan tog jag med mig när A flyttade in.
A förstörde den nakna korkmattan. I sin dödskamp forsade hon blod över mönstret och även om det bara var kitsch och flack efterapning har jag nu svårt att åter uppleva den förkrossande renheten i timuridermönstren, originalen.
Jag försöker säga mig att detta alls inte angår mig. Även timuriderkaklen är blodfläckade. Inte av en enda flickas blod utan av de många döda: »En europé från tjugonde århundradet kan svårligen föreställa sig hur män kunde uppletas att utföra sådana Timurs befallningar som byggandet av ett torn bestående av tvåtusen levande människor lagda den ena på den andra och kvävda med lera och tegelfragment» – Så skrev den aningslöse Barthold 1915.
Men det hjälper mig inte. När jag nu projekterar timuriderkaklets sköna väggar på duken ligger A krampryckande tvärs över den rena formen, krafsar med naglarna i fogarna och det rinner blod ur mungiporna hennes. Det hjälper mig inte att jag kan finna vackert skrivna skildringar av Timurs krig.
Stryk ut. Gå vidare.
A står där vid hallväggen. Handflatorna och bakhuvudet mot tapetmönstret. Vi har rivit hyllorna. Böckerna har körts bort i Skepparns skåpbil. Vi skrattar. Det dammar genom rummet.
- Det var många år sedan du städade sist, din djävel, säger Skepparn.
Nu, när jag ser A stå vid väggen minns jag tydligt den dagen hösten 1954. Också då stod jag i denna dörröppning. Där A nu står hängde en grå kappa.
1953 på senhösten hade jag kommit till Sverige. 1954 på våren flyttade jag in i lägenheten. Jag arbetade på kontor från åtta på morgonen till fyra om eftermiddagen. Tog ingen lunchpaus. På nätterna skrev jag.
Sommaren 1954 var jag ensam i lägenheten. Jag väntade på den kvinna jag då älskade. Jag målar väggarna. Jag lägger nytt golv på toaletten. Jag söker göra snyggt. Har köpt möbler på avbetalning och med en inlevd koncentration försöker jag skapa vad som brukar kallas »ett hem.» Den flicka jag då älskade ville ha ett sådant, det förstod jag. Jag såg hur folk hade det hemma hos sig, iakttog hennes reaktioner när vi besökte dem och arbetade nu på att bygga upp ett faksimil i denna lägenhet. Jag ville ju hon skulle trivas.
Böckerna täckte då långväggen inne i rummet. De skrämde henne. Jag ställde dem i dubbla led för att ge tre väggar fria åt hennes hem. Jag gjorde mitt bästa, tyckte jag.
*
Nyss var det sol och det slog mig, att vattnet glittrade sommar och att staden speglade sig idyll. Nu mulet, disigt, snart kommer regnet. Kårar över grått vatten.
Att iaktta dessa växlingar; att springa i skogen med hunden; att luta sig över en myrstack; allt detta kan beskrivas – beskrivs ofta – som det vårlikt oföränderliga. Men oföränderligheten är lögn och illusion. Sommaren 1954 brukade jag hyra en roddbåt nere vid Eriksdalsbadet och ro bort mot Årstaviken. På Årsta Holmar låg jag i lövskogen och sov. Det är mig ganska så svårt att åter se naturen, löven, så som jag då såg den.
Jag läste Seume den sommaren. Johann Gottfried. På försättsbladet har jag textat med små bokstäver: »Candide-ödet. Som verklig levnadsbeskrivning. Den förnuftige blir i småfurstendömets Tyskland: ’Griesgrämig, misswollend, negativ.’ Var icke?» Då tålde jag inte Goethe. Jag hade läst honom och alltid tyckt illa om honom. Den tyska misärens klassiker. Medlöparsjälen. Det enda jag hade gemensamt med honom var intresset för modelljärnvägar. Goethe lekte med modelltåg på sin ålderdom; jag i min barndom.
Goethes omdöme om Seume: »Sur, illasinnad, negativ, plump» ansåg jag vara det högsta beröm en skrivare kunde få. Goethe gjorde en resa till Italien men Seume vandrade till Syrakusa.
Sedan dess har jag ändrat mig. Fortfarande känner jag mig mer besläktad med Seume: »Griesgrämig, misswollend, negativ, sansculottisch.» Men i Kina lärde jag mig läsa Goethe. Fortfarande med reservationer. Han var ju en tallriksslickare. Nödvändigt var det inte; andra höll på sitt värde. Men han skrev läsvärt.
Det som dock fortfarande roar mig ohyggligt med Goethe är att möta alla dessa revolutionära tyskar som faller platt på magen för geheimerådet. Den revolutionäre tysken (eller svensken) är ju också oftast ett vilsegånget verkligt geheimeråd.
Hade rott till Årsta Holmar sommaren 1954 när jag väntade på min då älskade, låg i gräset och läste Seume. Och orden gjorde gott i sommaridyllen: »Das Schicksal hat mich gestossen. Ich bin nicht hartnäckig genug, meine eigene Meinung gegen Millionen durchsetzen zu wollen: aber ich habe Selbständigkeit genug, sie vor Millionen und ihren Ersten und Letzten nicht zu verleugnen.»
Om allt detta sedan var sant är en annan och mycket tråkigare historia. Sådan var alltså min idealbild.
*
Vad skildrar du egentligen? A har redan tagit livet av sig för många sidor sedan. Hon har spytt blod på din korkmatta och du har svävat bort i timuriderrenässansen. Hon hade lånat din lägenhet. Du hade inget förhållande haft med henne. Än sedan?
Det är detta att hon står i hallen och jag ser på henne. Det har en hel del med hennes död att göra. Jag visste då när jag såg henne att hon skulle dö. Låt mig återvända till år 1954:
Just där A stod hängde då en grå kappa. Ovanför kappan var en hatthylla. Längst till höger hängde min regnrock. På hatthyllan låg en tidning. Den grå kappan är luden. Det var modernt då. Jag tar steget ut i hallen, hör min dåvarande kvinna (hon hade nu kommit och flyttat in i faksimilehemmet – lång historia jag stryker) i rummet. Hon andas. Hon läser. Jag ser hennes kappa, den grå, ludna hänga framför mig i hallen. Jag går fram till den och tar brevet ur hennes kappficka. Kuvertet är blått.
Jag visste att det låg där. Det hade skymtat i grälet. Antydningar. Jag misstänkte i det ögonblick jag kände kuvertet med fingrarna att hon låtit det sticka fram med ett blått kuverthörn ur den grått ludna fickan för att vara säker på att jag skulle ta det. Jag finner situationen obehaglig. Jag tar brevet och läser det. Redan när jag såg brevet sticka fram ur fickan vet jag vad jag kommer att göra; vet vad som kommer att stå i brevet; vet hur jag kommer att reagera. Detta vetande ger mig ingen frihet. Vetandet, tänker jag, är som en järnvägsvagns medvetande om rälsen. Jag läser brevet. Jag tänker att det är säreget att ett sådant brev – också jag har ju skrivit sådana – har en så helt annorlunda verkan på en när man själv varken är sändare eller mottagare utan bara tredje part. Förnuftigt vore att stoppa tillbaka det igen och låtsas om ingenting. Förnuftigt och lugnt. Det skulle också skrämma henne därinne. Allt är ändå ohjälpligt. Nu liksom alltid. Men det gör jag inte. Jag vet att jag inte kommer att göra det. Den rullande järnvägsvagnen kan kanske vara medveten om rälsen och höra dunket i skenskarvarna, men den levande kraften är alltför stark. Jag kommer att ställa upp en svartsjukescen. Detta medvetande äcklar mig.
I det längsta dröjer jag kvar ute i hallen. Lyssnar till hennes andning. Den har ändrat rytm, hon låtsas bara läsa, hon markerar läsning med andetagen men hon vänder inga blad. Hon lyssnar till mig.
Jag står ännu några sekunder i hallen innan jag går in i rummet. Jag upplever i förväg allt som kommer att hända. Än en gång tänker jag: om jag vore heltigenom förnuftig skulle jag koppla av all affekt, andas djupt och gå in i rummet till henne och dricka kaffe. Det är dock omöjligt. Jag är i affekt. Jag iakttar min puls; kärvheten i munnen; det lätta, trummande ljudet i öronen. Jag är lurad. Svindlad, bedragen. Men det är ju ingenting märkvärdigt. Det har jag varit förr, det kommer jag att bli igen. Men jag är också ansvarig. Hon har trasslat till det för sig. Hon sitter där i rummet som en fluga fångad spindelväv. Jag undrar om hon egentligen velat att jag skulle läsa brevet för att jag skulle råka i affekt och slita upp väven.
Min kropp reagerar. Jag inser att jag inte alls kommer att kunna hålla samtalet på en rationell och mänskligt förnuftig nivå. (Som om denna nivå funnes.) Men jag vill inte skada henne.
Jag går in i rummet och hon ser på mig. (Där en kontakt med samma stora ögon, samma rådjursblick.) Jag är egentligen mycket upprörd. Alla muskler spända, torr i halsen, en otäck svikt i gången. Och vad skall jag nu göra? Jag kan ju inte med gott samvete slå mig för bröstet och vara förorättad. Så förljugen är jag inte. Jag har ju själv rätt nyligen varit otrogen. Och även om jag – försiktigtvis – inte fäst ord på papper så vittnar de ord jag yttrat mot mig. Jag hör dem eka i öronen.
Men jag kan heller inte bekämpa min affekt. Allt blir ohjälpligt. Just när jag passerar tröskeln försöker jag hålla fast vid ett intellektuellt bedömande av situationen. I en snabb tankeföljd kommer: »Broder, du hävdar förnuftet. Här är Rhodos, hoppa här … hic salta … salto mortale, dödssprånget. Dödssprångets storhet är att lyckas. Den dubbla saltomortalen är den behärskade och vältränade akrobatens gesällprov. Alltså hoppa.»
Men jag passerar tröskeln och kommer in i rummet och förmår inte utföra någon saltomortal. Så ser vi på varandra. Hon säger:
- Vad är det med dig?
Samtidigt blir hennes ögon mycket svarta.
- Jag har ingenting emot att bli lurad, säger jag. (Det är nu lögn. Jag har mycket emot att bli lurad men det är en formulering som ger relief åt följdsatsen.) Men jag har djävligt mycket emot att bli utnyttjad. Det här kontorsjobbet, det här hemmet var ett tvång. Ett ok jag bar. Men jag byter inte bort min frihet för att försörja dina älskare.
Jag upplever att jag står på golvet och formulerar. Det är den sista tillflykten. När det inte längre blir möjligt att hålla en förnuftig kontroll och jag känner hur situationen glider mig ur händerna och fingrarna raknar då formulerar jag ord som ett sista försvar.
(Jag går inte in på brevet. Jag går inte in på vår konflikt. Jag har inte och jag hade inte någon orsak att vara moraliserande. Tro mig.)
- Du får inte slå mig, säger hon.
Hon trycker sig upp mot väggen, håller handflatorna mot tapeten och är vit om läpparna och säger:
- Slå inte ihjäl mig.
- Nej, jag slår dig inte.
Ty jag slår inte. Jag har inte slagit henne. Jag brukar inte slå människor. Bland annat därför att jag är tillräckligt stark att (rädsla) kunna slå ihjäl. Hon ser dock bara mig i ögonen och säger om och om igen med entonig röst:
- Du får inte slå ihjäl mig. Du får inte slå ihjäl mig. Du får inte slå ihjäl mig.
Under det vi sagt detta har jag stått stilla strax innanför tröskeln. Utanför fönstret hörs en spårvagn. Jag ser då vår framtid så klart som om jag skrivit den. Det hjälper dock inte. Jag sträcker ut handen och lyfter den lilla fula gipstorso som står på bokhyllan. Den är ful. Jag har alltid tyckt den vara ful. Den är hennes. Hon har fått den. När jag tar i den förstår jag att jag kommer att slå sönder den. En kvinnotorso. Ett elevarbete.
Under det min högra hand sträcker sig efter torson och jag ser hur fingrarna fattar gipsfiguren och handen lyfter den tänker jag: Den som är utan synd kaste första stenen. Och då jag inte är utan synd kastar jag första stenen.
Jag bollar med figuren i handen, därefter vräker jag in den bland grammofonskivorna. De står där i sitt skåp i hundratal och jag knäcker femtio av dem i det kastet. Jag älskar dem. Det är blues på originaletiketter. (En månad senare kommer jag att spela några av de andra för en annan kvinna och sedan kommer jag att bära henne till sängen och hon kommer att säga: Jan, Jan, jag älskar dig. Det visste jag nog redan då. Fast jag inte visste vem hon skulle bli. Jag planerar inte. Jag bara vet vad som kommer att ske. Det är skrivet. Jag har facit.)
Hon har satt sig på sängen nu 1954 och kvider. Jag är med en gång trött. När skivorna faller i skärvor mot golvet är det bara trötthet i kroppen.
- Du gjorde så för att inte slå ihjäl mig, säger hon.
- Så var det nog, säger jag.
Sätter mig i länstolen. Den gröna.
- Du måste förstå mig, säger hon.
- Det är ju det jag gör, säger jag. Men det gör ont att göra det. Då börjar hon tala om sitt dåliga samvete. Det vill jag inte. Man löser ingenting med moral och samvete. Det är en bred väg. Ingenting kostar mindre än ånger. Det är ju det ohjälpliga som är det tragiska. För att avbryta henne och slippa ifrån hennes självförebråelser säger jag:
- Det är väl inget konstigt. Du tror väl inte jag har varit trogen? Då när jag var ute på jobb bodde jag tre dagar nere hos I. Hon slutar att förebrå sig. Hon börjar i stället gråta. Kommer fram mot mig och försöker klösa mig i ansiktet. Jag håller fast hennes händer, hon spottar på mig, sparkar, fräser, gråter, säger:
- Måste du alltid säga allting? Måste du förstå allting? Måste du veta allting?
Jag är mycket trött. Det hela förekommer mig så meningslöst. Allt spelas upp precis så som jag vetat att det skulle redan i det ögonblick jag först såg det blå kuvertet sticka upp ur den ludna grå kappans ficka.
- Livet gör ont, säger jag.
Men när jag håller i henne slår stämningen om. Och utan egentlig övergång från hat till kärlek är vi mitt i ett samlag. Gräl slutade oftast så. Även om ytterligt få av våra samlag började så. Men akten får en kylig pornografisk kontur. Och jag vet ju för övrigt att det hela är slut. Jag bär henne till sängen sedan och hon ligger helt tyst gråtande. Jag stryker henne över håret och känner stor ömhet för henne och vet att jag gjort slut med henne.
När jag ser A stå vid väggen minns jag de stora svarta ögonen 1954 och känner mig beklämd.
Min lögnaktighet stramar som alun i huden. Jag gör mitt normala och rätt slätstruket ynkliga beteende heroiskt. Och det utan att direkt kunna beslå mig med lögn i ord eller beskrivning av förlopp.
Det verkligt otäcka med detta blåa kuvert var den medvetenhet som jag upplevde utanför mig själv. Och den ohjälplighet med vilken jag reagerade trots att jag hela tiden visste hur jag skulle reagera och vad detta skulle få för följder.
Ohjälpligheten med A och hennes ögon. Hennes händer mot hallens tapet. Ohjälpligheten.
*
Strax innan A tog livet av sig var jag inne i lägenheten för att hämta mina saker; de sista jag hade kvar där. Det förvånade mig att jag inte kände hennes doft i rummet. Hon var inte hemma. Jag hade släppt in mig med min egen nyckel. Det var ett fruset flickrum. Sängen stod mitt på golvet. Stora foton av henne själv på väggarna. Små dukar, små prydnader; därutanför den grå gatan och de dånande spårvagnarna.
Hon hade en hylla full med lyrik. Hon läste lyrik. Jag stod en stund och såg på det foto hon tagit av sig själv; det underströk ögon och längtan. Detta oroade mig. Jag mindes henne åter stå i hallen. När jag skulle till att gå tog jag fram mina nycklar och lade dem på hennes nattduksbord. De låg mitt på den lilla broderade duken. Sedan gick jag och slog dörren i lås bakom mig.
III
I denna redogörelse förekommer A blott som katalysator. Hennes självmord kom att utlösa – en för mig naturligtvis obehaglig sönderdelning av min tvetydiga medvetenhet. Processen hade säkert varit oundviklig under alla omständigheter, det kommer jag tillbaka till, men att A begick självmord ingrep direkt i mitt liv och ställde mig frågor jag var tvungen att besvara.
Detta innebär inte att jag nedvärderar A som människa. Men jag skriver icke hennes liv. Jag ger icke bakgrunden till hennes handlingar. Inte därför att de är för mig helt okända eller för att jag inte förmår sätta mig in i hennes situation eller för att jag skulle finna denna situation utan intresse; utan därför att det arbetet för mig i min situation nu vore ett sätt att fly.
Boken om A: »En svensk tragedi». Den unga flickan, vacker, begåvad, lyrikläsande. Den sociala nödvändighet med vilken hon jagades i döden. Bostadsbristen och ett byråkratiskt samhälles orörlighet dömde henne. Hon var ett svagt djur i ett likgiltigt samhälle och verklighetens hundar gläfste efter henne. Hon dog av rättssamhälle. Men det är en annan roman, en annan infallsvinkel.
A ringde mig. Det var några dagar innan hon tog livet av sig. Det var en vacker vårmorgon. Jag satt vid skrivmaskinen. Till vänster om mig stod telefonen. Vattnet ute på viken var djupt blått, det var klar luft den dagen, nästan höstdoft över markerna.
- Stör jag? frågade hon.
- Nej, inte alls, sade jag.
Men jag ljög. Visst störde hon. Men jag svarar hövligt.
- Nej, inte stör du inte.
Hon ville bjuda mig och Gun på restaurant. Ta ut oss en kväll. Bjuda. Prata. Jag ville inte.
- Inte nu, sade jag. Någon annan gång. Senare.
Dels tyckte jag att hon hade för lite pengar, för låg lön, för att bjuda ut mig. Jag ville inte utnyttja hennes tacksamhet. Dels är det också så att jag inte låter mig bjudas. Jag kan inte minnas när jag senast lät en privatperson bjuda mig på krog. Och av firmor är det bara mitt förlag som får bjuda mig. Och det inte ofta. Jag vill inte bli korrupt av tacksamhet.
Men framförallt var orsaken att jag höll på att skära bort överflödig mänsklig kontakt. Jag var på en folkbildningsafton för en tid sedan. Man talade om nödvändigheten av »kontaktytor». Jag upplever ingen sådan nödvändighet. Medvetandet är en nödvändighet, integriteten är en nödvändighet. Men »kontakt» så där i största allmänhet har för mig inget värde.
Låt mig förklara. Jag är skrivare. Jag är intellektuell. Min uppgift är att medvetandegöra, uttrycka, formulera, påverka. Det är min roll. Jag kan ofta tvivla på att det jag gör är av värde; men om det överhuvudtaget skall få något värde så når arbetet sitt värde genom att jag – som arbetets redskap – inte lockas bort.
För att inte såra människor tvingas jag tumma på min insikt. Man lär sig redan som barn att »hålla tand för tunga.» Men det är ansträngande att ljuga till sig själv för att passa andra. Och det är risk för att vänja sig vid lögnen; livslögner är som narkotika: tillvänjningsrisken är stor och avvänjningen smärtsam.
När jag sitter vid ett restaurantbord med folk upplever jag situationen som ett komplicerat schackspel. Mina ord måste väljas, mitt minspel anpassas, jag måste så utnyttja denna kontakt att den blir nyttig, förnuftig och nyttig för det förnuftiga. Schackspelet är en dålig bild; seger, vinna – allt det värdelöst. Men jag finner ingen adekvat bild.
Så har jag inte alltid tänkt. Detta med kontakt är ju populärt. Det står om det i de flesta böcker i människokunskap. Och när jag var tillräckligt ung trodde jag på det skrivna. Antog att djup och innerlig mänsklig kontakt var befruktande. Men jag blev befruktad med villaträdgårdar, fotboll, modelltåg, fördomar; det låga livet. Kontakten blir ensidig. Jag förmår inte ge insikt. Jag trubbas blott av. Men den noga valda kontakten, den omsorgsfullt planlagda kontakten blir befruktande.
(Jag har skäl att anse att nästan allt det som mina samtida inbillar sig vara sant, accepterat, verkligt, bara är hallucination, lögn och självbedrägeri.)
Detta är som ni märker ett försvarstal. Jag ville inte tala med A. Och den oviljan var inte en rädsla för förälskelse – som jag försökte övertyga mig om för några sidor sedan – det var rädslan för kontakt.
Jag var mycket ensam. Och därför har jag sedan jag återvänt till Sverige i januari 1963 planmässigt brutit med mina vänner. Jag vill inte vara bunden. Samtidigt har jag försökt frigöra mig också från fiendskapens band. Jag har haft orsak att vara fientlig (att hata om ni vill) olika personer. På samma gång som jag brutit med mina vänner har jag därför upprättat neutrala relationer med alla mina ovänner. Så frigör jag mig från alla kontakter.
Det är självklart att detta gör ont. Just nu när jag skriver detta är huset helt tomt. Ett skal kring mig. Utanför fönstren rister björkarnas lövsprickningsgrönska i vinden. Bara skrivmaskinen hackar i tystnaden. Det är mycket tomt. Och de som nu betyder något för mig de är alla döda. De står i sina hyllor.
Visst händer det att jag åter önskar att jag vore nitton och vi var kompisar och talade. Men våra liv är nu olika. Och redan då på den tiden drev vi från varandra. Jag upptäckte att det vi talat om och sagt oss mena; det menade de andra inte. De satt en dag med sina hustrur och sina villor och sina gräsklippningsmaskiner och de tog inte längre livet på allvar. Men jag visste ju att de en gång vetat och upplevat detta allvar.
Så förbannat patetisk jag kan vara.
När jag var nitton år satt jag hemma hos L. Han var olycklig. Han talade om sin olycka. Den var verklig. Han ville hänga sig. Efter tre timmar hade han övertygat mig. Så som han var och så som han upplevde världen och så som hans framtid skulle komma att gestalta sig vore det rationellt att hänga sig. När han sade att han skulle gå upp på vinden och hänga sig tog jag avsked av honom och gick. Människan har sin frihet att välja.
Han gick upp på vinden och hängde sig. Våra gemensamma vänner som teoretiskt alltid sagt sig hylla valfriheten och förnuftet förstod inte mitt handlande.
- Fattar ni inte att jag har respekt för mina vänners integritet sade jag. Men så upplevde de det inte.
L blev nedskuren. Inte av mig. Jag hade gått innan han hängde sig. Nedskuren av en tillfällighet. Hans var inte ett demonstrationssjälvmord. Han kom på sinnessjukhus; han fick insulinchocker och elektrochocker om man gjorde frontallobotomi och satte honom i narkoanalys och psykoanalys och gav honom kuratorsvård. Sedan släpptes han ut. Det sägs att han nu är helt i stånd att klä sig utan hjälp.
Men allt detta hade han ju sagt mig på kvällen.
- Så kommer det att gå. Det vill jag inte. Jag, jag, jag här och nu vill det inte.
Goncourterna hade tillhört våra litterära ideal. Nu tog han fram dagboken, bläddrade i den, läste upp:
- 18 april… Att dag efter dag bevittna förödelsen av allt det som gjorde denna unga man så utsökt… Det var alltså inte nog med att denna arbetsamma hjärna blev urståndsatt att alstra något mera, att skapa… att den förvandlades till intet. Det skulle också till, att mänskligheten hos honom angreps i sin gratie och elegans, som jag antog vara oåtkomliga för sjukdomen… Det skulle också till att, liksom under de gamla hämndgudinnornas slag, all hans naturliga aristokrati, alla hans överlägsna egenskaper… förnedrades ända till djuriskhet… Omkring 30 april. Det hos honom som bringar mig till förtvivlan, det är varken att intelligensen utplånas eller att han tappar minnet, eller någonting alls, utom detta obestämbara, som jag inte kan finna någon annan jämförelse för, än att det är ett annat väsen, som smyger sig in i honom… 11 juni… Ja, jag upprepar det, Gud kunde ha låtit honom dö som han låter varje annan människa dö, och jag skulle kanske haft mod att uthärda det. Men att låta honom dö genom att bit för bit plocka av honom allt det jag satte en stolthet i att se honom äga, detta lidande överstiger mina krafter.
Han slog igen boken och satte in den i hyllan.
- Detta skrev Edmond när Jules var döende. Jag vill inte. Jag vill inte malas genom deras kvarnar. De kommer att utplåna allt det som är jag. Och jag har ingen väg att undkomma dem utom att välja min egen död. Men hellre dör jag som jag än jag lever vidare som någonting. Ett ting.
Det har börjat blåsa upp. Det knäpper i virket. Solljuset är kallt och objektivt. Våren är inte romantisk. Det är hösten med sin övervuxna grönska och sin förruttnelse som är romantik. Våren är det kyligt förnuftiga. Då döljs ingenting. Då har det översnöade töat fram, då ligger jorden blåsvart och naken under solen.
Om kontaktlösheten och ensamheten vore detsamma som isolering och försjunkande vore det värdelöst. Men det är iakttagande, i akt tagande, och förmåga till inlevelse. Först när man frigör sig från kontakter kan man leva sig in i människor. Det är i och för sig en gammal psykoanalytisk tanke. Freud själv var ju knappast känd för sitt vänsälla väsen.
Med kontakten grumlas klarsynen, man hänger sig åt illusioner, förlorar sin iakttagelseförmåga och handlar dåraktigt. Dvs. tanklöst eller korttänkt.
Alltså sade jag:
- Inte nu. Någon annan gång. Ring igen.
Och jag iakttog. Och jag visste. Och hon ringde aldrig mer. Och jag visste.
Men denna gång utan överlagd reflektion. Det var nu 1963 och inte 1946 då jag handlat förnuftigt och medkännande.
A störde mig när hon ringde. Hon störde mig mitt i arbetet.
*
Det flyter så misstänkt mjukt det jag skrivit om isolering. Det är nästan övertygande. Men det är mindre förnuft än rationalisering. Efterrationalisering.
Den enkla sanningen är att jag är rädd och trött. Mycket rädd och intill döden trött. Det är en plåga att behöva vakna om morgnarna. Jag drar i eftersömnen den vackert broderade fårskinnsfällen över huvudet och ligger där en stund och låtsas att jag upphört att existera. Sedan driver mig urinblåsa och tarmar och magsäck och fågelkvitter och telefon och medmänniskor till medvetande om min existens och jag tvingas upp.
Huset härute vid Fagervik ligger mycket vackert. (Det heter faktiskt Fagervik. Jag har inte döpt det.) En pinnmosluttning från granskogen ner mot sjön. Jag kurar härinne som i ett gryt. Men om alla ingångar är bevakade är man fångad även i det djupaste gryt. Man andas tungt för man har sprungit långt genom risig skog. Ligger där längst inne i mörkret, spetsar öronen och lyssnar.
Man säger sig att man är ensam och fri och om inte annat säger man sig gå främst. Och det är sant, man är främst som räven framför hundarna.
Min rädsla må vara aldrig så påverkad av mina personliga egenheter och egenskaper och illusioner; den har dock en objektiv grund som är giltig för oss alla. Med de vapen som nu finns, de kärnvapen som är lagrade och de raketer som står startberedda svävar vi varje ögonblick i fara att begå kollektivt självmord av misstag. Det osannolika misstaget blir dock till säker visshet om tidsfaktorn tas med i beräkningen. Sannolikhetsberäkningen dömer oss till förintelse om vi inte lyckas vrida utvecklingen.
Vrida den kan vi blott med förnuft. Jag talade om Freud nyss. Hos honom tron på förnuftet: »Och ändå är situationen inte så tröstlös, som man nu skulle tro. Hur mäktiga än folks affekter och intressen må vara, så är dock intellektet också en makt, inte precis den som vinner i första taget, men desto säkrare i längden.» Men det skrevs om psa. och skrevs före första världskriget.
Nu har för oss i stället Freuds kyliga anmärkning vid nyåret 1900 en annan och mer motbjudande innebörd än den var ämnad att ha: »Det nya århundradet – jag vågar säga att det för oss mest intressanta med det är att det innehåller vårt dödsdatum…»
*
Det var rätt mörkt i hallen. När jag fick syn på A där hon stod vid hallväggen greps jag av ångest. För ett helt kort ögonblick; tystnade skratten inne i rummet där kompisarna vräkte ner bokhyllorna. I detta ögonblick av isolerad, mörk tystnad upplevde jag att A inte bara var mycket späd, hon var också mycket rädd och mycket jagad. Då visste jag.
Nu efteråt kan det falla sig lätt att säga att detta vetande är konstruktion. Så var det inte. Upplevelsen hade en stark smak av deja vu. A bildade där hon stod den grå kappans silhuett. Och 1963 liksom 1954 ångest inför medvetandets ohjälplighet.
Efter 1954 lämnade jag Sverige. Jag hade då varit hemma från senhösten 1953 och försökt arbeta på kontor, leva som andra lever, köpa möbler på avbetalning, gå på enkla krogar och glömma att verkligheten existerade. Men efter 1954 lämnade jag Sverige och kom inte tillbaka förrän 1956 på hösten. (Suez och Ungern för den som vill få samtidighetsnotering.)
Då gjorde jag grin och skämt av den grå kappan. Jag byggde bokhyllor även i hallen och köket. Böckerna fyllde lägenheten från golv till tak. Kröp fram över dörrarna, växte ned över dörrhålen: man fick huka sig när man gick från hallen in i rummet; i köket kunde man nu bara koka tevatten. Jag byggde bokhyllor även där den grå kappan hängt. (Jag byggde inte ensam, Gun och vännen S byggde – de var händiga – jag sorterade böcker.) Då roade jag mig med att låta kappans silhuett bilda ram kring en alldeles speciell avdelning i mitt bibliotek. Det var nu ett helt privat skämt; jag fyller min tillvaro med sådana privata skämt – de gör den vardagliga miljön laddad; enkla, normala föremål får känsloladdning och associationer och det hjälper mig att hålla mig medveten. Gun som snickrade och målade kände inte till det. Men jag visslade glatt (och skärande falskt) när jag satte upp böckerna i hallen.
Det var avdelningen med de falska medvetenheterna. Där stod Häxhammaren, Malleus Maleficarum av Jacob Sprenger och Heinrich Institoris i den tyska utgåvan av år 1906. Inkvisitionens klara logik i tre röda band. Där stod processprotokollen. De fullständiga stenografiska protokollen från de stora moskvaprocesserna. Med Karl Radeks svarta logik i sitt mångtydiga »sista ord». »… Vi har slutgiltigt begripit vilka historiska krafter vi tjänade som verktyg. Det är uselt att vi med all vår skolning har begripit det så sent, men måtte denna insikt dock vara någon till nytta.» Wilhem Reich med orgonteorin. (Han omplacerades rätt sent. Länge hade jag läst honom med intresse; ett rationellt intresse. Orgonlådorna fick mig dock övertygad om att hans medvetenhet inte var av det förnuftiga slaget.) Många andra. Det var en avdelning för det tvetydiga medvetandet; inte för litterära svindlare, humbugsmakare och idéillusionister.
Frågan om Radeks roll och Radeks medvetande är för mig fortfarande ett stort problem. En djupt oroande fråga. Bredvid processprotokollen står hans hyllning till Stalin (»Stalins århundrade»). Den tolkning åklagaren i moskvaprocesserna ger av honom är – tror jag – allmänt ansedd som falsk. Det sätt på vilket han själv tolkar sitt handlande blir otroligt. (När Trotsky analyserade Radeks uppträdande sammanföll hans åsikt i ett avseende – och ett betydelsefullt – helt med Stalins: Radek förrådde in i det sista på grund av en lång följd av sviktningar och kapitulationer.) Radeks roll som den numera oftast läggs fram i vår västliga press – den förföljda oskulden – tycks mig lika otrolig. Hans bedömning hade skilt sig från Stalins, allvarligt; hans handlande… ? Och när jag som svensk tänker på Radek tänker jag på Flyg. När blir idealisten, den aktivt handlande ett köpt kreatur. Och vid vilken tidpunkt på sin utveckling blir han själv medveten om detta. När blev Flyg medveten om var han befann sig? Blev han det aldrig? Hur hade hans försvarstal låtit om Sverige blivit ockuperat av tyskarna, Flyg spelat sin roll och sedan ställts inför rätta 1945. 1945 gavs jag i Oslo Radeks försvarstal av en av Radeks vänner. Problemet med Radek är ett medvetandeproblem vi ännu icke löst.
Det medvetna handlandet förutsätter insikt i skeendet. Om man tar miste. Då mister man huvudet. Det tycks mig vara huvudinnehållet i Radeks »Sista ord»: »Jag gick icke med dem därför att jag blev knuffad ut på denna kampens väg, utan på grund av mitt bedömande av situationen, på grund av den frivilligt valda vägen. Där bär jag det fullständiga och ensamma ansvaret.» Icke handlingen utan tanken blir det straffvärda. Därför också hans ord: »… jag måste tillstå min skuld ty jag utgår från att denna sanning tjänar det allmännyttiga. Och när jag måste höra att det sitter vanliga banditer och spioner på de anklagades bänk så bestrider jag detta. Jag bestrider icke därför att jag vill försvara mig själv. Då jag erkänt fosterlandsförräderi har det från min mänskliga ståndpunkt ringa betydelse om jag begick detta förräderi i avtal med generaler, jag har icke det yrkesmässiga högmod som säger att det är tillåtligt att begå förräderi med generaler men otillåtet med agenter…»
Dessa volymer väntar fortfarande att jag skall arbeta mig genom dem. Den svarta logiken.
Nå, att dessa böcker nu placerades inom den grå kappans kontur var ett privat skämt. Ingen annan kunde – och ingen annan fick – inse detta skämt. Det var en privat lyteskomik. Ty det som skrämt mig hos A och det som skrämt mig när jag såg det blå kuvertet sticka upp ur den ludna grå kappans ficka var ju att jag vetat. Gränserna mellan vad jag vetat, vad jag plötsligt visste och vad jag fick veta var så flytande att jag inte ens efteråt med absolut visshet kan säga vad som var verkligt skeende – ett skeende utanför mig själv och utanför min möjlighet att ingripa – och vad som var av mig regisserat skeende. Alltså: skulden. Insikten ger skuld.
Just där det blå kuvertet stuckit fram ställde jag Häxhammaren. »Man akte sig att i ett domslut, hur det än vara månde, skriva att den anklagade är oskyldig eller utan skuld, utan säger att lagenligt kunde ingenting bevisas mot honom, ty när han senare under tidens förlopp än en gång anklagas och lagenligt kan förklaras skyldig skall han kunna dömas utan att det föregående friande domslutet skall kunna hindra verkställigheten.» Den människoälskande och gudfruktige inkvisitorn dömer oss alla med förnuftiga skäl till bålet. Ty hans medvetande är falskt.
Mitt eget handlande gentemot L 1946, när det gällde det blå kuvertet 1954 och när jag såg på A 1963 kan logiskt försvaras. Jag är till och med övertygad om att jag handlat så som jag måste handla. (Det är så skrivet.) Men om jag handlat utifrån ett falskt medvetande, ett ideologiskt medvetande då kommer skulden på mig. I den meningen har de längesedan döda och av alla fördömda dominikanerbröderna rätt; man kan aldrig förklara sig oskyldig, blott tills vidare frikänd i brist på bindande bevisning.
IV
Jag hade kommit till Oslo som korrespondent. Det var svårt att få visum. Jag hade lovat skriva. På Östbanestationen hade jag suttit hela första dagen. Jag skrev ingenting.
Det var en explosion i Oslo hamn den hösten 1945. Jag gick på Möllergaten på väg mot det Deichmanske biblioteket när marken skalv och rutorna krossades bredvid mig. Efteråt ryktades det om att det var sabotage. Jag skulle skriva, men jag skrev inte och jag flydde. Jag var just fyllda arton.
- Du har nyheten, du flyr, du är oduglig.
Grytet. Om det befinner sig vid Grönlandslejret mellan Kjötthallen och Botsfengslet eller vid Albogatan eller i Fagervik är oväsentligt. När man upplever världen alltför mångtydigt drar man sig undan.
Det måste ha varit i oktober 1945 när min värdinna kom in på mitt hybel vid Grönlandslejret. Jag låg på sängen med fötterna mot väggen. Egentligen hade jag stått på huvudet i sängen och tränat andningsteknik. Jag sysslade med yoga. Men när jag hört henne i dörren hade jag vikt mig ljudlöst, vikt mig som en fällkniv och nu låg jag helt stilla med benen sträckta uppöver tapeten. Hon talade. Jag sade ingenting. Jag hade inte bäddat på tre veckor. Om nätterna brukade jag äta skeppsskorpor. De var kupongfria. När hon talat till mig en halv timme utan att jag svarat började hon skrika. Då förstod jag att jag måste lämna grytet. Det räckte inte med att man betalade hyra. Man måste hålla masken utåt. Annars fick man inte vara i fred. Nu har jag eget hus, har också lärt mig hålla masken.
Men jag ser fortfarande min värdinna. Hon lutade sig över mig och under det hon talade blev hennes ansikte allt rödare och rödare. Mitt brott – såvitt jag kunde förstå – var att jag låg på sängen och tänkte. Hennes små grisögon stirrade på mig och munnen arbetade. Hon tuggade nästan fradga när jag ingenting svarade. Just genom att jag inte flyttade på mig och inte rörde mig ur fläcken utan fortsatte att se upp mot hennes ansikte kom hon i ett förunderligt perspektiv.
- Så ful är människan, så kan man själv se ut, tänkte jag.
*
Det finns denna lönndörr i tillvaron. Genom den kan jag periodvis smita undan konsekvenserna ut i en iakttagande och orörlig frihet. Ty det väsentliga med att jag låg där på sängen och iakttog värdinnan var inte att jag låg i en obäddad säng utan att jag iakttog. Det var en iakttagelsens konflikt. Det var en tillfällig och för mig – liksom för de flesta av oss – inte alltför ovanlig handlingsförlamning.
Konflikten mellan det iakttagna och sättet att förändra det iakttagna. Iakttagelsens dubbelhet. Den ständiga kampen mellan iakttagelserna leder ibland till en tillfällig jämvikt då krafterna utjämnar varandra. Ångest utan handling.
När jag skriver ångest vet jag att det kan misstolkas. Det är så lätt att tala om nevroser och drifter. Men jag vill upprepa vad jag förut sagt; verkligheten är verklig och ångesten har förnuftig grund.
*
Paracelsus drabbade mig under krigets sista dagar. Jag hade åkt nattåget till Göteborg. I min koj hade jag läst Marx, Filosofins elände. (Förnuftet, det inseende förnuftet där insikten förändrar det insedda; ett starkt rusande vin av glädje och klarhet i natten.)
Nu i Göteborg där jag bodde i möblerat rum och arbetade som tidningsvolontär träffade Paracelsus mig. Jag vill från början säga att det var inte hans mysticism som fängslade mig, jag hade heller inga illusioner om hans medicinska betydelse. (Jag hade läst Tigerstedt.) Utan det var poeten Paracelsus, diktaren och människan. Jag ser vad jag strukit under. Med tjocka streck av rött bläck. (En ung grabb med blont hår, en underbetald volontär som skulle leva på tjugofem kronor i veckan, köpte böcker, svalt och snyltåt med en kompis som hade fått matkuponger till Margarethaskolans servering. Vi åt varannan dag.)
»Jag är annorlunda, låt icke detta oroa er.»
Pubertetsdrömmen? Inte riktigt bara den, det kommer mer:
»Detta har varit mitt kors och förblivit mitt kors… Ingen har någonsin funnits som gett mig stöd eller skydd. Ty alla slags människor har förföljt och skymfat mig och lagt stenar i min väg och förtalat mig så att jag åtnjutit blott ringa aktning bland människor: snarare har jag varit föraktad och övergiven.» Det var faust-drömmen. Paracelsus som vandrade genom Alperna. Som hånade och bespottade till dess han blev fördriven. Som dog klarsynt. En smärta i bröstet att läsa honom. Han hade ju så fel. Och dock…
Men det var den stora monologen som grep mig djupast. Jag hade varit ute vid Marstrand med en flicka på försommaren. Kriget var just över. Vi hade talat om den väldiga framtiden. Jag minns att jag frös. Det var en snål vind från vattnet. Jag hade köpt en kavaj av krigstidstyg i en arbetarbod nere vid hamnen. Den fransade sig och den gav inget skydd mot vinden. Jag stod på berget och det blåste och jag deklamerade och orden var en fors genom mig:
»Avicenna, Galenos, el-Rahzi, Montagnana, Mesue och andra; efter mig och icke jag efter er! Ni från Paris, ni från Montpellier, ni från Schwaben, ni från Meissen, ni från Köln, ni från Wien och dessa som dväljs vid Donau och Rhen, ni öar i havet, du Italien, du Dalmatien, du Sarmatien, du Aten, ni greker, ni araber, ni israeliter; efter mig! Inte ens i de avlägsnaste hörn blir någon av er kvar som inte hundarna pissar på!…»
Visst kittlade det i urinblåsan när jag deklamerade hans monolog. Men det var inte bara pubertet och stora ord. Det var ju fyrahundrasjutton år sedan Theophrastus Bombastus (från familjenamnet Baumast, inte av bombasm) von Hohenheim, kallad Paracelsus, fördrivits från Basel. Men detta längesedan hade givit honom rätt. Han hade förbannat en epok, en hel tidsrymd och han hade haft rätt i detta. Och det visste jag.
»Inte ens i de avlägsnaste hörn blir någon kvar av er som inte hundarna pissar på!»
Och det var det väsentliga. Han förmådde inte bygga upp den nya vetenskap som skulle komma, han gav glimtar och aningar av insikt. Andra byggde upp den moderna vetenskapen. Men hans lidelsefulla hat drev fram en generation som bröt med hela det ruttna förflutna och därmed även med honom.
Jag tror att jag rätt riktigt återgett min egen inställning då år 1945 när jag deklamerade Paracelsus.
Men… det var inte bara upplevelse, känsla, deklamation. Jag läste honom. Hans ord brände sig in i mig och kom att bestämma mycket i mitt liv:
»Ingen finner sin lärare bakom spisen.»
»Att dö för tron är salighet, men att dö för trosartiklarna är att dö en död för falsk tro.»
Friheten var ett krav. Icke ett tillstånd. Friheten var fördrivning. (Paracelsus vandrade på alpvägarna, stötande från sig sina lärjungar, tillsist döende i en arm by långt borta. Ett bespottat namn.) Friheten var ett aktivt handlande.
När jag åkte till Oslo på sensommaren 1945 var det i en blandning av paracelsiska och hegelianskt marxistiska termer jag formulerade min frihet. Jag har kvar anteckningarna från tågresan: »P. skriver: En läkare måste veta hur bedöma människors ålder så väl som sjukdomars ålder och medicinens ålder och världens ålder. Ty i dag är det lättare att bota än det var för tusen år sedan. Och för tvåtusen år sedan var det svårare och än svårare för tretusen år sedan. Ju längre tillbaka vi går i tiden ju svårare var uppgiften. Därför skall man aldrig försumma att ta med i bedömningen vare sig tidens egen ålder, eller världens ålder eller människans ålder eller sjukdomens ålder.
Om teori och praktik skriver P. att praktiken är spekulativ teori; teorin är praktik; praktiken är beviset på teorin. Där krossas medeltiden!»
Lite längre ned bland anteckningarna ett direkt citat från Paracelsus: »Det är sannerligen möjligt för en människa att få grepp om och omfatta hela världen i sin hand och detta i hela dess grund och med klart medvetande om dess perfekta helhet.»
I marginalen till detta skrivet: »P. älskar Avicenna, bränner Avicenna. Inse Paracelsus, förkasta Paracelsus. Lära för att förkasta. Älska för att bränna. Mäta tidens ålder för att nå dess frihet.»
Med den bakgrunden blir det inte läsaren så svårt att inse varför jag låg med fötterna mot väggen och underifrån iakttog hur värdinnans ansikte sekund för sekund förvreds till en ond mask.
*
Vilket är lögn! Det var ingen princip som låg där i den obäddade sängen. Det var en livrädd adertonåring.
Just när jag kommit till Oslo bodde jag på ett pensionat som låg uppe vid Majorstua. Jag har inte längre något klart minne av hur lång tid jag bodde där; hur jag kom att lämna det. (Lögn igen; nog kan jag komma ihåg allt om jag anstränger mig. Men det hör inte till historien.) Det var innan jag hamnat vid Grönlandslejret mellan Kjötthallen och Botsfengslet.
Det var ett gammalt hus. Överallt i rummen luktade det malmedel, insektspulver och karbol. Det luktade fattigstudent. Bruna möbler. Kallt. Långa korridorer.
Jag upptäckte där i detta hus att jag hade fått flatlöss. Det kliade. Plötsligt såg jag dem. Små otäcka platta djur. Jag spydde. Gömde mig. Torkade upp spyorna. Såg mig i spegeln.
Ni vet nog hur det var. Skräcken för syfilis. Och så detta att baggen kröp upp i armhålorna. Efter några veckor hade jag dem i ögonbrynen. Jag vågade inte gå till någon läkare. Jag vågade inte tala med någon om flatlössen. Jag ville inte ens tänka på dem. Löss!
Jag vet vem jag fick dem av också. Strax innan jag reste hade jag fyra flickor på gång. Jag vet vem som gav mig bagg; men vad som äcklade mig mest var att veta att jag också gett lössen vidare till de andra tre. Jag hade dessutom just träffat en flicka i Oslo. Henne bröt jag med. Jag drog mig undan.
Min skräck för läkare var ingen skräck. Det var skam. Jag visste vad de skulle säga. Jag ville inte höra dem predika. Många år senare när jag fick gonorré första gången och gick på poliklinik för att spruta bort den fick jag höra precis vad jag som adertonåring inte stått ut med att höra. Men då hade jag hunnit härda mig mot andras påflugenhet.
Jag försökte ta bort flatlössen med bensin. Men brände nästan sönder könsdelarna. Lössen överlevde. När lössen hunnit upp i ögonbrynen och jag gick med solglasögon för att ingen skulle se de kolonier små grå löss som kröp ovanför ögonen flyttade jag in i mitt rum vid Grönlandslejret. Stängde mig inne och rakade mig över hela kroppen. Flatlössen gick inte i huvudhåret så jag slapp raka huvudet. Men jag höll på att raka ögonbryn och armhålor och könsdelar till dess varje lus och varje ägg var borta. Under den tiden gick jag inte ut.
Därför låg jag när värdinnan kom in.
Skräcken för syfilis förföljde mig sedan under flera år. Så fort jag var kvitt flatlössen började jag undersöka mitt blod. Då jag hade en stark motvilja mot att gå upp till en läkare och be om en undersökning och då jag samtidigt hade mycket ont om pengar gjorde jag det genom att sälja blod på sjukhusen. Jag fick mat och pilsner och några tior. Innan man tog blod från mig frågade man alltid?
- Har ni någon könssjukdom?
- Hur skall jag kunna veta det? svarade jag.
Och då gjorde de ett wassermanprov innan de använde sig av blodet. På så vis blev jag så småningom övertygad om att jag inte hade syfilis. För att inte läsaren skall få fel intryck – att jag vore pervers nog att ta risken av att sprida den syfilis jag då fruktade att jag hade – man gör alltid prov på blodgivare.
Orsaken till att jag låg därinne i mörkret med nedrullade gardiner på en obäddad säng och övade mig i yoga kan således sökas på olika medvetandeplan. Svaren blir också olika.
Därför är nu att säga att hela denna teckning av min situation hösten 1945 dock är grundfalsk. Falsk utan att ett ord är lögn. Ty jag förteg det viktigaste.
Jag hade alltid talat om att skriva. Jag »kände så mycket» som det brukar heta. Men det var först där i mitt gryt vid Grönlandslejret jag skrev det första jag kunde stå för. En liten bok med lyrik och prosalyrik: »Pubertet». Jag står fortfarande för den. Alla andra manuskript som täcker tiden fram till 1955 har jag bränt.
Men det tunna lilla häfte jag skrev i en blandning av skräck och revolt i mitt rum under det att flatlössen kröp i ögonbrynen tänker jag fortfarande ge ut vid tillfälle.
Att det då inte kunde ges ut har en alldeles specifik orsak. Jag fick ett refuseringsbrev på två sidor. Långt, vänligt. Det var tal om »hetta och lidelse» och annat vackert men slutade: »… Jag tror nämligen, att om Er lilla bok kom ut skulle den, i hänsynslösa motståndares händer, kunna användas mot Edra föräldrar på ett mycket försåtligt sätt. Om ett annat förlag skulle visa sig villigt att ge ut Er bok med ungefär dess nuvarande innehåll och form, borde väl därför manuskriptet först underställas och godkännas av Edra föräldrar. Jag hoppas att Ni ej misstycker.»
Jag misstyckte inte. Jag hade inte väntat mig något annat. Min far var då handelsminister i en mycket omstridd regering. Min lilla bok hade möjligtvis utlöst en moraldebatt. Det var en allmän uppfattning att det bästa jag kunde göra för arbetarrörelsen och landet var att tiga och försvinna så långt bort som möjligt. Jag hade lite svårt att acceptera tankegången men insåg att det inte fanns mycket för mig att göra. Ett tag tänkte jag stanna i Norge. Sigurd Hoel skrev vänligt till mig om mitt manus. Stenersen gav mig ett stipendium och sade att jag var en ny Rimbaud. Men jag trodde inte vidare mycket på det. Så reste jag vidare. Men jag tog mitt manus med mig. Det ligger fortfarande i översta lådan på min hurts.
Det var mitt största personliga nederlag. Jag kan fortfarande känna doften av hunger och smuts och flatlöss och dröm från den hösten. Jag tänkte emigrera till USA för det fanns ändå ingen plats för mig. Det mest pinsamma med det hela var att jag ansåg mig vara (och håller fortfarande fast vid att jag var) socialist och rätt helhjärtat och renhjärtat och utan freudianska konflikter upplevde mig som en del av arbetarrörelsen. Men alla politiker inom arbetarrörelsen – från Per Albin som lät hälsa att jag borde lära mig hålla käft till lokala kommunistiska storheter i Göteborg var överens om att det bästa jag kunde göra var att försvinna. Att också de mest erkända borgerliga förläggare upprepade samma sak var den slutliga förkastelsen.
Jag har en hel mapp kvar med dessa brev. Numera vill inte skrivarna gärna påminnas om vad de skrivit. Men det har alltid roat mig när de sedan talat till frihetens försvar när i Sovjet eller Östeuropa någon diktare av samma taktiska skäl bragts till tystnad. Jag har aldrig kunnat se någon skillnad och därför heller inte kunnat erkänna att de svenska frihetsivrarna har någon rätt att tala.
Det vore fel om läsaren enbart såg denna historia som en pikant detalj i J.M:s liv. Den rör själva nerven i frågan och lojalitet och idéer. I mitt fall komplicerades frågan av »familjeskäl»; men jag går inte med på att den reduceras enbart till detta och blir en liten oedipus-anekdot.
Det är nämligen så lätt att undkomma genom att göra den privat. (Paracelsus: tro eller trosartikel.) Genom att jag på ett otäckt sätt tidigt medvetandegjordes om konflikten mellan iden och den organiserade iden: tron och trosartikeln; religionen och dess kyrka; teorin och dess parti; tvangs jag till ett ställningstagande.
Det som egentligen krävdes av mig – inte från mina föräldrars sida; ett sådant krav hade kunnat uppvägas av en privat revolt, utan vad mycket värre var av alla representanter för samhället, partifunktionärer (socialdemokrater eller kommunister) clartéister, förläggare och redaktörer – var att jag helt skulle förneka mig själv och det jag ansåg och upplevat. Den högre nyttan, samhällsnyttan och partitaktiken krävde av mig att jag antingen skulle bli välartad; eller att jag skulle meddela min omvändelse till en borgerlig livssyn då mycket skulle förlåtas mig. Men jag kunde varken det ena eller det andra.
I den situationen rådde jag vännen L. att hänga sig. Själv levde jag vidare.
Nu i dag, 1964, är jag längesedan klar över att det är iden och icke den organiserade iden man är skyldig lojalitet. Och då jag lyckades överleva ungdomsåren kan jag nu vara rätt säker på att – så länge jag håller mig utan vänner – kunna behålla min integritet. Arbeta.
V
När jag reste från Oslo sade Nic:
- Var inte orolig. Du är som en katt. Du kommer alltid ner på fötterna. Du kommer att klara dig trots allt det här.
Det var år 1946. Det var den enda människa jag har litat på. Hon höll stilen ända till dess hon dog. När hon äntligen skulle få sin chefsbefattning och man sade åt henne att vara förnuftig och inte tala mot Norges anslutning till NATO; då reste hon landet runt och höll föredrag. Man tog ifrån henne chefsbefattningen och gav den till en annan.
- Det visste jag, sade hon. Men man skall inte tiga. När man sade åt henne att vara förnuftig då sade hon i stället det som förnuftigt och sant var och gjorde sig många fiender.
Hon gav mig också ett råd som jag ännu inte haft orsak att följa. »Det är inte så farligt att bli torterad. Lär dig att spänna av. Ingen kan komma åt dig om du inte själv vill. Tortyren kan aldrig komma dig när så länge du bara ger efter.» Hon talade av erfarenhet.
Den erfarenheten delar hon med hela vår generation i Europa. De senaste åren har visat att alla våra ideal har byggt sig monument av lösrivna fingernaglar.
Jag har strukit hela berättelseserier i detta kapitel. De handlade alla om tortyr, falska erkännanden, terrordåd, mord, lögn. Ty jag har hållit berättelsen personlig. Det vore ett sätt att undkomma min skuld att säga att vi delar den alla lika. Jag förutsätter dock att mina läsare håller det i minnet som skett i Europa de senaste decennierna. Att de minns allting: Slutlösningen på judefrågan, stalintiden, kolonialkrigen (med avhuggna huvuden i Malaya och elektroder mot könsdelarna i Algeriet), OAS, lögnerna. Allting. Jag vill dock understryka att det är vi europeiska intellektuella som lett och genomfört dessa aktioner i varje skede. Vi har i varje nytt förräderi varit bödlar eller offer och i nästa scenväxling bytt plats.
Allt som har gjorts har också gjorts med den uppriktigaste vilja att föra en del av vår tradition vidare. Detta har varit den europeiska intelligentians århundrade.
Summa
Så slutade apologin
Och med nöd och näppe undvek jag att måla en apokalyps vilken – även om den är sann – genom att göra skulden allmän och »allmänsklig» eller åtminstone »alleuropeisk», låter var och en av oss försvinna ur bilden. Ingenting är lättare att bära än arvsynd eller kollektiv skuld. Dessutom var berättandet en fara. God form gör djävligheten till spännande underhållning. Jag skulle kunna skildra hur Gun och jag var med när officerarna trampade sönder testiklarna på en soldat i norra Iran så att läsaren vred sig av skratt. Konsten ljuger med form.
Vad jag hittills skrivit har varit hederligt. Det har inte varit uppenbart lögnaktigt. Som all personlig hederlighet och privat apologi var det dock utan heder.
Hederlighet kostar ingenting. Jag vet inte någonting som jag inte – med ett snabbt övergående obehag – skulle kunna säga om J.M. och hans privata liv.
Men vad jag skrivit ger mig ingen förklaring till det handlande som hur jag än vrider och vänder på skeendet, tummar på begreppen och formulerar ord, måste upplevas som ett brott. Brottet var inte omedvetenhet. Utan den medvetna overksamheten.
*
A ringde mig nämligen inte bara för att bjuda mig på lunch. Hon ville också berätta vad som skett uppe på Sociala Nämnderna. Hon refererade sitt samtal med kuratorn. Och jag hade ordnat så att hon hade gått upp till huset vid Norra Bantorget.
A betydde ingenting i mitt liv så länge hon levde. Men jag insåg ju tidigt att hon befann sig i en svår kris. Jag fann henne dödsmärkt. Några veckor innan det telefonsamtal som blev min sista kontakt med A hade jag blivit övertygad om att hon inom kort skulle försöka ta livet av sig.
Jag hade inga direkta skäl att tro detta. Hon hade inte sagt något som kunde tyda på det. Men dels visste jag något om hennes bakgrund, dels kände jag några av hennes svårigheter och när jag till det lade det intryck hon gav mig som människa (det direkta och intuitiva sätt på vilket man uppfattar en människas röst, gester, blick, rörelseschema) var jag helt övertygad om att hon inom kort skulle göra ett lyckat självmordsförsök. Till A sade jag ingenting om detta. Men jag nämnde det för Gun.
Jag hade lånat A min lägenhet. Därmed kände jag också att jag ingripit i hennes liv och tagit hennes ansvar på mig. Jag hade varnat henne att hon måste vara hård mot alla som skulle försöka få bort henne. Jag antog samtidigt att hon inte kunde vara hård. Hon var för vek för att kunna hålla fast när de andra skulle slita i henne för att komma åt lägenheten. Det var i alla fall nödvändigt för henne att ha en bostad. Om man lyckades få en bostad åt henne, ett rum som kunde vara hennes eget och där hon kunde få bo utan att jagas och utan att vara rädd att någon plötsligt skulle slita upp dörren och ropa:
- Ut!
då skulle hon kunna klara upp sina problem. Hon hade ju alla förutsättningar. Hon var ung, hon var begåvad, hon var söt, nästan vacker, hon var kunnig och hon arbetade. Hon var ju inte på något sätt »på glid» som det så vackert heter. Hade hon varit »på glid» då hade hon varit räddad. Då hade hon haft gänget och gatan som mänsklig gemenskap. Hon behövde gemenskap. Hon behövde medmänniskor. Hon var sådan.
Jag ringde därför socialläkaren och talade med honom. Jag kände honom sedan många år. Han var en av de första som rått mig att inte skriva när jag var ung. Men han hade nu fått makt och makt att hjälpa och denna flicka krävde ingenting extraordinärt. Han var också hjälpsam när jag ringde honom. Han visade påtagligen en vilja att hjälpa flickan. Fast visade lika påtagligt att han ansåg mig överspänd när jag sade att hon skulle ta livet av sig.
- Så säger flickor ofta.
- Hon har alls inte sagt det.
- Jaså.
Intuition är aldrig ett gångbart argument i samhället.
Socialläkaren satte mig i kontakt med kuratorn. Även hon lyssnade vänligt till vad jag sade. Fast även hon uppfattade mitt intresse för fallet som något säreget. Det var som om hon misstänkt att jag gjort A med barn och nu inte kunde klara upp det. Detta irriterade mig. Men jag lät inte min irritation visa sig.
Därefter lirkade jag med A. Talade med henne om hennes behov av bostad. Det finns ju ungdomshotell. Det finns ju ett samhälle, A betalade ju skatt. Hon hade samma rätt som andra att be om hjälp. A ville inte gärna gå till myndigheterna.
- Jag har ju inget ont gjort, sade hon.
Men jag talade överbevisande om att samhället är till för medborgarnas skull och tjänstemännen får lön av skattemedel för att vara hjälpsamma. (Det är någonting jag visserligen inte tror på, men argumentet kan användas som verktyg när man vill ha någonting uträttat.)
När A talade med kuratorn kom de mycket bra överens. Tyvärr var fallet svårlöst. A var inte kriminell. A var inte debil. A var inte prostituerad. A gick inte ens på driven. Hon hade arbete och skötte sitt arbete bra. Hon hade tillfällig bostad. Det enda som kunde betecknas som säreget var att hon läste lyrik. Men det var inte skäl nog för att samhället skulle ingripa. Kuratorn lovade dock att hålla ögonen öppna och se om någonting kunde inträffa som kunde göra det möjligt att hjälpa A.
Om detta ringde A mig. Och jag var förbannad på henne. Jag visste ju hur vänligt hon uppträtt, hur förnuftigt och stillsamt hon talat, hur lätt hon låtit sig överbevisas om att det inte fanns skäl att hjälpa henne och hur förtroendefullt hon lett mot kuratorn. När jag efteråt talade med kuratorn märktes tydligt att hon ansåg att vad J.M. sagt om A och självmord mer tydde på att J.M. var säregen än att A var i behov av hjälp.
Jag retade mig på A för att hon gett upp så snart. Men jag förstod att hon inte kunde hjälpa det. Och jag visade inte att jag blivit retad. (Inte?)
Till kuratorns och myndigheternas försvar måste jag säga att om samhället på detta sätt fick ta ansvaret för alla ungdomar som var utan hem och skydd och om samhället skulle ingripa innan de blivit brottsliga eller prostituerade eller sjuka skulle samhället vara vackert som ett valtal. Kuratorn gjorde egentligen mer för A än reglementet tillät.
Alltså begick A självmord.
Men denna framställning av fakta skjuter över skulden från mig till det mer abstrakta samhället för att sedan i några glosor lägga skulden på »de objektiva förhållandena» i detta fall »samhället sådant det är». Lögn. Så enkelt kan J.M. inte få undkomma.
Varför skulle jag ha rätt att lita på att »myndigheterna» på det minsta vis skulle ha, skulle kunna ha, eller ens skulle kunna vilja ha någon förståelse för A när jag aldrig fann den för mig själv? När jag i min egen ungdom hela tiden kämpade för att hålla mig så långt borta från dem som möjligt eftersom jag visste att de – i enlighet med sin plikt – skulle sträva efter att »anpassa» mig. Myndigheterna har polis och läkare och fängelser och hem och upptagningsanstalter. Men hur kunde jag begära att de skulle ta ansvar?
Min skuld var inte att jag drev henne till självmord. Det gjorde jag inte. Mitt inflytande över henne var mycket litet. Jag berörde aldrig frågan med henne. Jag lät henne heller inte se vad jag trodde och tänkte om henne. Det kan visserligen vara möjligt att jag på ett eller annat sätt, med en gest, med ett tonfall förrådde vad jag tänkte; dock håller jag för otroligt att detta ens kunnat vara en utlösande faktor.
Om jag skrev »litteratur» skulle jag göra ett vackert kapitel om detta. Det är »litterärt», stämning, dialog, små avslöjande detaljer.
Jag spelade överhuvudtaget ingen roll i hennes liv annat än som en tillfällig medmänniska, en som lånat ut en lägenhet. Jag vet att läsaren kan ha fått ett annat intryck när jag redovisat hur jag spekulerat och undrat kring henne. Det enda jag då kan säga är att jag spekulerar och undrar över alla de människor jag kommer i beröring med. Det tillhör mitt yrke och det är samtidigt ett skäl till varför jag inskränker på kontakter och isolerar mig.
Min skuld är att jag var tillräckligt medveten. om vad som höll på att ske, att jag började handla, men inte sedan fullföljde handlandet. Min skuld är den medvetenhets om inte bar sitt ansvar.
Jag kan inte diskutera om jag bär skuld eller inte. Min skuld är klar. Jag hade varit utan skuld om jag varit omedveten om hennes situation. Men jag var medveten. Medveten nog att tala med läkare och kurator. Medveten nog att ta strid med hyresvärd och fastighetsägareförening för henne. Jag hade också varit utan skuld om jag misslyckats; om jag kunnat säga mig att jag gjort allt som var möjligt att göra. Det kart jag inte säga att jag gjorde.
Varför svek jag? Och varför har vi som bär medvetandet alltid svikit? Låtit det ske som vi vetat skulle ske.
*
Jag hade lovat skriva en essay om blues. Om folkmusik, folklyrik och blues. Det var vår. Våren 1963. Jag satt på golvet i arbetsrummet framför grammofonen. Valde ut olika skivor. Bandade, antecknade, markerade väsentliga passager. Förstärkaren på full effekt och alla högtalarna inkopplade. Dörrarna ut till trädgården stod öppna och jag upplevde det som om jag satt i en ballong av ljud. Sedan tjugo år, sedan jag var sexton år, hade jag samlat blues. Nu skulle jag för första gången på ett objektivt sätt försöka tvinga mig till att citera och skriva. De gula anteckningsblocken var fullklottrade:
I’m looking far in mind
I believe I’m fixin’ to die
I believe I’m fixin’ to die
Det var nu på tredje dagen och jag höll på med inspelningarna från Retrieve State Farms i Texas. Arbetssånger. Som alltid upplevde jag rytmen mycket starkt. Märkte att försöken att analysera och bedöma utplånades genom den dova och smärtsamma musiken. Rytmen bar sångarnas budskap genom mig:
| försångare | kör |
| If you rise in the morning | Well, well, well |
| Bring judgement sure | Bring judgement sure |
| If you go up, come up in the | morning |
| Bring judge- | -ment |
Det ohjälpligt tragiska. Plötsligt stängde jag av grammofonen. Ringde Stockholm och började söka A. Hon var inte på arbetet. Hon svarade inte i telefon. Jag sände henne ett telegram. Bad henne ta kontakt med mig omedelbart.
Jag försökte åter ordna mina anteckningar. Mindes mitt gräl med Nic i Paris 1955. Vi talade om Bessie Smith. Jag hade gett henne de fyra LP som Philips just då gett ut. Vi grälade om »Long old road».
It’s a long old road
but I’m going to find the end
…
When I got to the end
I was so worried down
Picked up my bag baby
and tried it again
I got to make it
I got to find the end
You can’t trust nobody
you might as well be alone
You can’t trust nobody
you might as well be alone
Det var om den sista strofen vi grälade. Man kan inte lita på någon och man kunde lika gärna vara ensam. Hon talade om att man måste lita, måste lita, måste lita.
- Nu är hon död, tänkte jag.
Jag ordnade lapparna i olika avdelningar, försökte få system och ordning på det jag skulle skriva. Men hela tiden oro och ångest. Ringde A. Ingen svarade.
Dagen därpå ringde jag hennes arbetsplats och sedan portvakten. Man hade just hittat henne. Jag talade med polisen i distriktet innan hon ännu burits ut ur lägenheten.
Och det var svårt för mig att förklara det för polis och portvakt och myndigheter, detta att jag kunnat sitta sju mil därifrån och veta att hon var död.
När det sista samtalet var över lade jag på luren, samlade ihop mina anteckningar om blues och lade dem i lådan för ofullbordade manus. Den essay jag inte velat skriva blev aldrig skriven.
Nu var A död och det hade jag väntat länge på. Och det hade jag kunnat förhindra. Men inte förhindrat. När jag lade på luren och stoppade undan mina anteckningar så var det i medvetande om det totala och slutliga sveket.
*
Det finns många praktiska skäl att jag ingenting gjorde. Jag hann inte. Jag hade så mycket annat att göra. Artiklar skulle skrivas, korrektur rättas (passivkonstruktionerna – flykt även de!). Jag hade ont om pengar, mina skulder var stora och jag måste arbeta hårt.
Dessutom var jag själv osäker, orolig och sökande. Jag hade kommit hem från Asien och jag kunde inte längre se någon utväg. Jag hade äntligen gjort mig kvitt varje förhoppning. Men jag sökte någon enda liten ljusglimt. Någon enda liten nödlögn som kunde få mig att tro att vi inte drev mot krig och förintelse. Att vi inte skulle tillåta det att ske, vi varje dag tillät ske i Asien. Jag hade slutat äta kött. Jag kräktes av kött. Jag tyckte jag tuggade på hinduer. Fattiga hinduer. Jag läste hela nätterna, jag gör det fortfarande. Hela tiden plågad av osäkerhet. Och hatisk mot hela den feta förnöjsamheten med vilken vi i Europa låter allt gå under. Modelljärnvägsförnöjsamheten. »Valfrihet» kallas det. Alltså gjorde jag inte mer för A.
Men detta är ingen ursäkt. Nästan ingen förklaring. Ett enda krav har jag alltid ställt på mig själv. Det jag gör skall vara gjort medvetet och överlagt. De ursäkter jag kommit med är just de ursäkter jag alltid funnit föraktliga. Om jag kunnat säga att jag medvetet beslutat mig för att A var av underordnad betydelse och att jag av mig själv nu krävde en helgjuten arbetsinsats för vilken A måste offras då hade jag handlat medvetet. Men något sådant kunde jag inte säga.
Jag lät A gå under av ofruktbar overksamhet. Trots att jag visste.
*
Så som jag svek A så har vi alltid svikit. Ty den omedvetne sviker inte. Han går trygg genom livet. Men vi som ingår i traditionen – den europeiska – och för den vidare, vi har svikit med klart medvetande. Vi har analyserat alla krig innan de ännu förklarats. Men vi förhindrade dem inte. (Och många bland oss blev krigets propagandister så fort det förklarats.) Vi beskrev tortyren och vi satte våra namn under upprop mot tortyr, men vi förhindrade den inte. (Och vi blev själva torterare när de högre intressena fordrade tortyr och vi blev tortyrernas ideologer.) Nu kan vi åter analysera världssituationen och vi kan förklara den stora hungern. Men vi gör heller inte mer.
Vi är inte medvetandets bärare. Vi är medvetenhetens fnask.
Utdrag ur min arbetsjournal 11/1-62.
Nere på Lodi Road står en sopare med ett barnlik i famnen. Späd kropp svept i prasslande rött silkepapper. Två gula ballonger. Soparen håller liket tätt tryckt mot bröstet och gråter. Likföljet består av två man. Även de sopare naturligtvis. De står och väntar på att få gå över gatan, tre barfota män i trasiga kläder framför soparkolonins hyddor.
Mannen med barnliket kliver ut i gatan. Det lilla följet går nu mot soparkastens olagliga likbränningsplats bortom Link Road. Den om vilken tidningarna skriver att den stör trevnaden för villaägarna i grannskapet.
På kvällen hemma hos… Där säger en västerländska, en experthustru:
- Indierna känner inte smärta vid döden som vi. Deras livsfilosofi är så helt annorlunda.
Hennes man är expert på dockteatrar. Han har tusen dollar i månaden. Skattefritt. Hon har skär hy och smilgropar. Hon har visat Gun klipp från hemstadens tidning. I dessa klipp har de hyllats som hjälpare. Hon ler mot mig och säger åter:
- Indierna känner ingen smärta inför döden.
Först en våg av äckel. Hon står där med sina smilgropar och det tjänar ingenting till att tala med henne. Hur många var det som frös ihjäl här i staden under förra vintern? Koleran tog femtusen bara på dessa bakgårdar i höstas. Fast det kallades inte kolera i statistiken. Hur många dränktes i översvämningarna? Hon ler så vänligt och talar nu själ och indisk filosofi och dockteater.
- Vi måste ha kontakt och förståelse mellan folken, säger hon.
Jag behärskar mig. Jag säger ingenting. Vi går.
De ler alla så vänligt. Vad man än säger bryr sig ingen om det. Ingen djävul i denna värld bryr sig om en stackars fattig soparfan som står på Lodi Road och gråter med sitt döda barn insvept i rött silkepapper och prytt med två gula ballonger.
Jag tänker på gamarna. De som sitter på vårt hustak och väntar. Jag kan inte sova.
*
Hela detta senaste år har jag undrat vid vilken punkt i ens utveckling man passerar den tröskel där örnen avslöjar sig som asätare. Det är inte örnen som är vår symbol. Det är gamen.
Jag kan inte finna någonting som berättigar mig att existera. Dock existerar jag. Så länge jag arbetar kan jag inför mig själv försvara min meddelaktighet i det som sker. Men om nätterna när jag inte arbetar frågar jag mig åter:
Berättigar mig mitt arbete att leva vidare när jag vet vad som kommer att ske? Är jag inte åter i samma situation som inför A:s självmord?
I väntan på vårt kollektiva självmord bygger jag om uthuset till gäststuga, läser mina böcker, skriver mina artiklar, har ibland en svagt glimrande förhoppning att förnuftet skall segra.
Men gamarna.