Till stämmodeltagarna från Jan Myrdal

Till Jan Myrdalsällskapets stämma i Varberg 9 april 2016 skrev och delade Jan Myrdal ut nedanstående text. Han har begärt att den även läggs ut här. Sällskapets styrelse diskuterade och tog hänsyn till den  i sin egen text "Sällskapets styrelse går igenom frågorna för medlemmarna".

Jan Myrdalsällskapets årsstämma Varberg 2016

TILL STÄMMODELTAGARNA!

Jag är varken styrelseledamot eller medlem. Men då jag, eller rättare, mina ord, är sällskapets själva föremål bör stämman känna till och ta ställning till mina synpunkter på sällskapets arbete och upp­gifter. De är både principiella och praktiska.

Sällskapets syfte och ändamål är tydliga. För medlemskap krävs varken att dela min syn på religion (man kan vara ateist som jag eller kristet högkyrklig eller lågkyrklig eller muslim) eller på att helt dela min politiska analys. (Man kan som jag vara medlem av Jan Fridegårdssällskapet utan att tro det möjligt ta kontakt med en död far.) Däremot blir det en motsägelse i ordet om man aktivt bekämpar mitt arbete eller menar att sällskapet med omröstning kan kräva att jag ändrar mina ord.

I mer än ett år har samarbetet mellan styrelsen och mig och styrelsens eget inre arbete försvårats av vice ordföranden. Hade jag varit anställd på hans Gästis eller Havanna år hade jag gått till facket med sådana mejl som för mig försvårar arbetet som:

"det förvandlar honom från den örn han en gång varit till den förfallna människospillra han nu blivit är väldigt plågsamt att iaktta"

"Jans mentala förfall"

"Om Jan väljer att flytta till sin charmanta hustru i Fagersta, så tror jag det spelar marginell roll för biblioteket, men för mig personligen vore det en oerhörd lättnad. Det är inte lätt att bli gammal och förfallen för den som blir det, men heller inte för folk i närheten har jag personligen bittert fått erfara på senare tid"

"Vad gäller prisutdelningen av Jan Myrdalbibliotekets olika priser sker det i år utan din medverkan från scenen, men du är självklart välkommen att som medlem komma ner från Horndal, om du så vill, om än din kära hustru valt att lämna sällskapet."

Biblioteket är en huvuduppgift för sällskapet och jag utgår från att vi är överens om dess betydelse. Det är nödvändigt att säkerställa dess existens Två huvudfrågor måste nu lösas.

1) Jag föreslår att den kommande styrelsen får i uppdrag att ta kontakt med närstående jurister för att omvandla biblioteket till en stiftelse. Stiftelseformen garanterar ju bibliotekets fortlevnad i framtiden.

2) Stämman och eller den kommande styrelsen bör utse en eller fler att personligen arbeta med att på alla sätt säkra dess framtida ekonomi dels med "tusen fasta viljor" (crowd funding som det nu heter) och dels med kontinuerliga ansträngningar att söka anslag från alla (även sällskapet icke direkt när­stående) fonder och institutioner.

Det brister i kontakt mellan de frivilligt arbetande och styrelsen. Den bör snabbt förbättras. Dit hör att brandsäkerhet, elsäkerhet, inbrottsskydd och liknande måste säkerställas. Försäkringsfrågan bör även diskuteras på allvar. Det är viktigt att visa biblioteket. Men regler måste omedelbart införas. Boktjuvar är ett allmänt biblioteksproblem. Enligt uppgift till mig har bokstölder redan före­kommit/upptäckts. De stora besöksgrupperna med bristande övervakning är ett problem. Alltså regel­fästa besökarantal, inskaffa plastskydd för skor och liknande och att visningen kombineras med in­samlingar och uppmaning till stöd för biblioteket. För oss som visar biblioteket är det en frivilliginsats utan ersättning; men visningen skall utnyttjas för att skaffa ekonomiskt stöd åt biblioteket.

När biblioteket bildades skrevs ett gåvobrev. Jag skänkte bland annat dessa kring 50 000 volymer. Därtill deponerade Eva Myrdal en Sydasiensamling. För det jag ytterligare äger, det som tillkommit och tillkommer arbetade Per Arne Skansen och jag med underlaget för ett nytt gåvobrev. Men detta arbete har vilat denna vår efter vice ordförandens agerande. Likaså har Eva Myrdal väntat med att förvandla depositionen till donation.

Gun Kessle och jag har skänkt olika samlingar till institutioner och museer som Etnografiska, Öst­asiatiska, Skövde, Nationalmuseum, Kungliga Biblioteket och liknande. Dock alltid med förbehållet att när vi för vårt arbete behövde utnyttja materialet hade vi rätt att göra det. Så borde det också vara med detta bibliotek. Det trodde jag nu – särskilt efter Henning Mankells påpekande – var ett gällande avtal mellan mig och styrelsen. För sådana arbeten som senast texten till "När gatan tog mediemakt" om Pariskommunens bilder har jag behövt använda biblioteket. (Den sista kontrollfrågan till korrekturet kom nu för någon timme sedan.) Alltså har jag de senaste månaderna varit i Varberg och arbetat i Jan Myrdalbiblioteket.

Här i Jan Myrdalbiblioteket finns tre rum och ett kök jag kunnat använda. Delvis, ty som alla vilka arbetat i biblioteket vet är dessa rum just biblioteksrum som används av de biblioteksarbetande. Som privatbostad skulle de på basen av Varbergsstandard betinga ett hyrespris på 84 000/år. Vilket jag betalade till dess jag efter samråd med Henning Mankell och diskussion med styrelseföreträdare av ekonomiska skäl flyttade till Fagersta. Fastigheten ägs av vice ordföranden och hyrs av Jan Myrdal­sällskapet

Jag är skriven i Fagersta och har min ordinarie bostad där samman med min hustru Andrea Gaytán Myrdal och min styvdotter. Där kan jag också arbeta med skönlitteratur och annat som inte behöver detta bibliotek. Jag valde på så sätt där ut bilderna till "När gatan tog mediemakt" ty jag hade dem på data och kunde printa dem där och posta dem till förlaget. Men till inledningstexterna och bild­förklaringarna behövde jag biblioteket i Varberg. Det textarbetet har tagit vårmånaderna.

I våras var jag och Per Arne Skansen dock tvingade göra avbrott i arbetet med det nya gåvobrevet efter ingrepp från vice ordförandens sida som krävde – och i styrelsen sökte driva igenom – att jag skulle betala hyra med 84 000:- (7 000/mån). Men som pensionär utan det tidigare medarbetarskapet i Aftonbladet, bosatt med familjen i Fagersta, är det mig inte möjligt att på en gång genom ett nytt gåvobrev skänka allt jag äger till Jan Myrdalsällskapet och samtidigt betala Lasse Diding 84 000. Det går helt enkelt inte.

I väntan på att detta skulle klaras ut beslöt Per Arne Skansen och jag därför att vänta med förarbetena till detta nya gåvobrev. Och Eva Myrdal beslöt att vänta med att förvandla depositionen till donation.

Detta vill jag att den nya styrelsen skall klara ut. Därtill kommer att från de biblioteksarbetande har jag hört synpunkten att de många små och delvis ytterligt dyrbara konstföremål som också skulle ingå i den nya gåvan är alltför stöldbegärliga. Jag menar dock att även sådant som till exempel en Mao-dikt skriven på ett risgryn eller de märkligt gjutna figurer jag fick av ursprungsfolket i Dandakranya hänger ihop med boksamlingarna. För att inte tala om de afghanska mattor som ligger i källaren för att ersätta de mattor vilka lagts ut från Lasse Didings förråd.

Jan Myrdal