Sanningens vägar (tredje PS till Tjernysjevskij) – av Mariusz Kalinowski

Jan Myrdal har diskuterat den ryske 1800-talsförfattaren Nikolaj Tjernysjevskijs betydelse för August Strindberg. Den polske översättaren (av svenskspråkig litteratur) Mariusz Kalinowski har vetenskapligt underbyggt Myrdals kritik över att de akademiska strindbergsforskarna inte behandlat Tjernysjevskij.

Kalinowski har medverkat på denna hemsida i frågan, men även i en kuriös undersökning (i form av PS) av hur Tjernysjevskijs namn skrivits när det avklätts sin kyrilliska stavning. Nu kommer han med ytterligare tre varianter, men hans artikel är i första hand en tungt vägande argumentation kring och vidareutveckling av den tidigare skrivningen av svensk litteraturhistoria. Läs om Anne Charlotte Leffler, Monica Lauritzen, Sonja KovalevskyAgneta Pleijel, Alice MunroMaria MårsellLynn R. Wilkinson och andra. Kalinovski summerar frågan om Strindberg och Leffler: Man skall aldrig underskatta ryssar.

Jag har hittat 3 nya – mycket gamla förstås – sätt att stava namnet Tjernysjevskij:

Tschernyschefski – i Sonja Kovalevskys självbiografiska roman: Ur ryska lifvet. Systrarna Rajevski, Stockholm 1889.

Tschernyschefsky – i samma romans engelska översättning, The Sisters Rajevski, i: Sonia Kovalevsky. Biography and Autobiography (Biografin i denna engelska utgåva är skriven av A. C. Leffler, jämför nedan.), London 1895.

Tschernyschevsky – i Anne Charlotte Lefflers biografi över väninnan: Sonja Kovalevsky. Hvad jag upplefvat tillsammans med henne och hvad hon berättat mig om sig själf, Stockholm 1892.

Antalet stavningsvarianter har därmed överstigit 30 – och det finns säkert flera. Men dessa 3 senaste varianter ger mig tillfälle att berätta en lite märklig historia. Först om dess hjältinnor:

 

Anne Charlotte Leffler (1849–1892) var en av centralgestalterna i det svenska litterära 1880-talet. Dramatiker och författare, under sin livstid var hon kommersiellt mer framgångsrik än Strindberg.

Leffler är aktuell just nu. I nästan hundra år var hon bortglömd, men nu står hon åter i strålkastarljuset. 2012 publicerades Monica Lauritzens 600-sidiga biografi över henne, Sanningens vägar, hyllad av kritikerna och nominerad till Augustpriset. Sedan några år forskar man flitigt om henne (också utomlands). Det finns ett nyvaknat intresse för hennes dramatik. Flera av hennes verk finns tillgängliga i nyutgåvor.

       
92px Anne Charlotte Leffler 2

Anne Charlotte
Leffler
,
hertiginna av
Cajanello

Sofja Wassiljewna Kowalewskaja 1

Sofia
Vasiljevna
Kovalevskaja
eller
Софья
Васильевна
Ковалевская

       

 Sonja Kovalevsky (1850–1891) var världens första kvinnliga professor i matematik. Framstående matematiker – men också skönlitterär författare. Dotter till en rysk general. Som 14-åring blev hon våldsamt förälskad i den då 43-årige Fjodor Dostojevskij; som 20-åring deltog hon i Pariskommunen.

Om Sonjas roll i det svensk-ryska kulturutbytet på 1880-talet skrev senast Magnus Ljunggren i Svenska Dagbladet i artikeln ”Hon skapade en rysk vår i Sverige”.

Hennes livshistoria upphör inte att fascinera. För 30 år sedan gjordes en spelfilm om henne, Berget på månens baksida (regi Lennart Hjulström, manus Agneta Pleijel). Nobelpristagerskan Alice Munro skriver om hennes liv och död i novellen För mycket lycka (på svenska 2010). Sonja är också aktuell i samband med nypubliceringen av Lefflers vänporträtt av henne (Sonja Kovalevsky: erinringar, Atlas 2010).

 

Anne Charlotte + Sonja = sant

Sonja och Anne Charlotte träffades i Stockholm, 1883. ”Detta var början – skriver Leffler efter väninnans död – till det stora inflytande hon sedan fick på allt hvad jag skref.”

(Denna början var Lefflers ”socialistiska” drama Hur man gör godt – en sorts Lefflersk ”Anti-Dühring” – dramats titel är nota bene ett eko av Tjernysjevskijs Vad bör göras?)

Under de följande åren, nästan ända till sin död, är ryskan Anne Charlotte Lefflers närmaste vän och litterära samarbetspartner, som hon nästan är sammansmält med. Kvinnorna ser sig själva som besläktade själar och upplever en ”stark känslomässig och intellektuell samstämmighet” sinsemellan. Man ser dem som parhästar och betecknar deras intima närhet som ”symbiotisk”. Sonja – som kallar Anne Charlotte för sitt ”andra jag” – är den självklart dominerande i relationen. Det är hennes idéer som gäller. Det förefaller inte helt oproblematiskt: ”min personlighet har drunknat i hennes” klagar Leffler vid något tillfälle.

 

Sanningens vägar

Lefflers aktier på den litterära börsen har stigit markant under de senaste åren. Man kan stöta på formuleringar i stil med ”två av litteraturhistoriens giganter” (om Leffler och Strindberg ) eller ”modern författare i samma klass som Strindberg och Ibsen”.

Anne Charlotte Lefflers biljett till framtiden anses i första hand vara hennes dramatik. Ett särskilt intresse ägnas åt hennes sista och ”mest innovativa”, ”nydanande” och ”makalösa”, postumt utgivna pjäs – ett sagospel och vandringsdrama – Sanningens vägar. (Dramat fick låna titeln till Lauritzens biografi.)

Man framhäver pjäsens banbrytande drag: ”en drömlik logik”, ”utsuddandet av gränser mellan individer”, splittring av jaget (identitetsklyvning), ”freudianska” intuitioner om ”det omedvetna och osynliga i människolivet”, uppbruten form, ”en dragning mot det expressionistiska formspråket” etc.

Pjäsens handling ”kretsar kring en gudadotter som kommer till jorden för att vandra bland människornas lidande. Låter det bekant?” – frågar Maria Mårsell i sitt bidrag till volymen Arvet efter Strindberg (Stockholm 2014).

Här kommer vi till pudelns kärna.

 

Pudelns kärna:

Nu är det så att Lynn R. Wilkinson, verksam vid University of Texas, Austin, i sin bok: Anne Charlotte Leffler and Modernist Drama (Cardiff 2011) har pekat på slående likheter mellan Lefflers Sanningens vägar (1892) och Strindbergs Drömspel (1901). ”Some parallels are so striking that it is difficult to believe that they are coincidental”, skriver hon. Och det är svårt att inte hålla med henne. Så är det.

Hennes slutsats, aldrig uttryckt direkt, men ändå otvetydig, är: Strindbergs klassiska drama, Ett drömspel, modernismens kanoniska stycke,är inspirerat av Lefflers glömda drama Sanningens vägar.

Leffler borde få credd för sin insats som det modernas pionjär.

Något liknande skriver Wilkinson också i essän ”Sanningens vägar. En kvinnlig intellektuells drömspel” (i antologin Att skapa en framtid, 2013): somligt kan kanske förklaras med den gemensamma kulturella bakgrunden, men ”likheterna mellan Sanningens vägar och Ett drömspel tyder […] på en närmare relation.”

Den ovan nämnda Maria Mårsell, som har läst Wilkinson, är inte lika försiktig: Strindberg har ”obestridligen” inspirerats av Leffler.

Här ska vi backa bandet lite grann.

 

Sonja + Tjernysjevskij = sant

Sonjas far, generalen, prenumererade under hennes barndom på tidskriften ”Sovremennik” (Den samtida), som redigerades av Tjernysjevskij till hans arrestering 1862 och som därefter publicerade som följetong hans berömda roman Vad bör göras?

Sonja var barn av det ryska ”nihilistiska” 1860-talet: impregnerad av de revolutionära demokraternas – Tjernysjevskijs, Dobroljubovs, Pisarevs – idéer. (”De store män, till hvilka dåtidens ungdom blickade upp med beundrande vördnad”, skriver hon om dem i sina barndomsminnen.)

I förordet till den första svenska utgåvan av Tjernysjevskijs Vad bör göras? (1885) läser man att boken innehåller ett ”socialt program” som ”har manat till efterföljd, ryssen läser boken den ena gången efter den andra, för att inhemta detta program, han inrättar sitt lif i enlighet dermed. Hvad skall man göra har blivit honom en helig bok […] det ryska folkets bibel”.

Sonja – liksom många i hennes generation – levde bokstavligen Tjernysjevskij. I sitt skenäktenskap med Vladimir Kovalevsky följde hon regler för ett sådant mariage blanc uppställda i Vad bör göras? Hon levde Vera Pavlovnas (hjältinnan i romanen) liv.

En annan Vera, hjältinnan i Sonjas kortroman Nihilistflickan (svensk titel: Vera Vorontzoff) säger: ”För en rättänkande varelse i våra dagar gäller frågan icke: hvad är målet? utan blott: hvilken är den närmaste vägen, som leder dit? Det vill säga, hvad bör man göra, för att åstadkomma en politisk-social revolution i Ryssland?”

Sonjas vänskap med Tjernysjevskijs hustru Olga och andra medlemmar av hans familj, som hon ofta besökte i Petersburg (medan författaren levde i förvisning i Sibirien) – i sig en modig akt av politisk olydnad – varade livet ut.

Ett par dagar före sin död (hon dog i lunginflammation, i Stockholm, bara 41 år gammal) berättade Sonja för Ellen Key om en kortroman, ”till en tredjedel färdig”, som hon just höll på att skriva – den skulle heta Nihilisten och utgöra en pendang till den redan skrivna Nihilistflickan – om Tjernysjevskij och hans kultroman Vad bör göras?

 

Anne Charlotte + Tjernysjevskij = sant

Leffler skrev Sanningens vägar kort efter Sonjas död, samtidigt som hon – ”införlifvad” med väninnan, som hon själv uttrycker det – skrev Sonjas biografi och redigerade hennes efterlämnade skrifter, först och främst kortromanen Vera Vorontzoff (Nihilistflickan).

Under sådana omständigheter är det knappast förvånande att Sanningens vägar bär en tydlig rysk prägel och att ”Sonja Kovalevsky haunts the play”, som Wilkinson skriver.

Dramats grundläggande konflikt – vacklandet mellan Sanningen och Tron (i flera bemärkelser) – finns redan inskriven i hjältinnans namn. Namnet Vera – som vid den tiden oundvikligen väckte ryska, ”nihilistiska” associationer – betyder på ryska ”tro” och på latin ”den sanna”.

Men det är inte bara Sonja som ”spökar” i Lefflers drama, utan också Nikolaj Tjernysjevskijs Vad bör göras? – ”et Evangelium for det moderne Rusland”, som Georg Brandes uttryckte det år 1888 i sina Indtryk fra Rusland – en bok som rymmer ”alle russiske Lycksalighedsdrømmerier”.

Faktum är nämligen att alla de ”modernistiska” egenskaperna i Lefflers pjäs som nämndes ovan (och flera därtill, även vissa konkreta detaljer) kan direkt spåras till Tjernysjevskijs roman. Och i synnerhet till dess mest berömda del – de fyra små kapitel i boken som utgör ”Vera Pavlovnas drömmar”.

Lefflers ”drömspel” Sanningens vägar är ett samtal med den ryske Nihilisten.

 

Varför har ingen märkt det?

I Sanningens vägar (biografin) ägnar Lauritzen ett något förstrött intresse åt Sonja Kovalevsky. Tjernysjevskij märker hon inte alls. Sanningens vägar (dramat) kallar hon för ett av Lefflers ”mest personliga verk” samtidigt som hon bagatelliserar Kovalevskys betydelse för pjäsen.

Wilkinson uppmärksammar vissa ”slående paralleller” mellan Lefflers Sanningens vägar och Kovalevskys roman Vera Vorontzoff (Nihilistflickan); hon inser även att pjäsen först och främst utgör ”a tribute to Sonja”, men Tjernysjevskij nämner hon bara i förbigående, då hon påpekar att namnet Vera ”also figures in Chernyshevsky’s nihilist novel What Is to Be Done?”.

Vad ska man säga om detta?

Man kan travestera Jan Myrdals ord, fällda då det begav sig, om Strindberg och Strindbergsforskarna: ”Anne Charlotte Leffler är svår att förstå för dagens akademiker. De vet helt enkelt inte vilken tradition hon skriver i. De har inte läst Tjernysjevskij. För att inte tala om Pisarev.”

 

Summa:

Strindberg lånar inte från Leffler. Saken är både mer komplicerad och enklare än så: båda pjäserna, Strindbergs och Lefflers, har en gemensam PRE-TEXT, som de ”samtalar” med och bygger på.

Till slut ett litet citat från Lefflers vänporträtt av Sonja (skriven samtidigt som Sanningens vägar): ”Ty att verkligt upplysta och frisinnade ryssar öfvergå alla andra i mångsidighet, fördomsfrihet, vidd inom andens värld […] det erkännes af alla […]. De äro framom de främsta i det öfriga Europa, de första att upptäcka en ny synvidd vid horisonten, och med denna nästan oerhörda andliga vakenhet förena de en entusiasm, en tro på sina idealer, som väl ingen annan nation i Europa.”

Man skall aldrig underskatta ryssar.

- - -

Den som vill läsa mer om diskussionen (eller bristen på diskussion) kring den ryske författarens betydelse för August Strindberg kan söka på denna hemsida med sökorden Tjernysjevskij eller Kalinowski.