Sverige inkrökt och efterblivet 1840-1880?

På 1880-talet börjar August Palm sin agitation, det socialdemokratiska partiet grundas, Strindberg slår igenom och det så kallade moderna genombrottet når Sverige? Vad fanns årtiondena innan? En sjudande debatt i breda folkgrupper eller inkrökthet och efterblivenhet? Frågan är inte akademisk – den har betydelse om vi ska förstå hur klassmedvetande och politisk organisering växer fram. Lennart Parknäs läste en recension av Jan Myrdal och har invändningar. Jan Myrdal svarar.

Materialet är från Clarté nr 2-2010.

Glöm inte den svenska lidelsen 1840 till 1880

Av Lennart Parknäs

Jan Myrdal recenserade i Dagens Nyheter den 2 maj 2010 Per Rydéns stora biografi över Carl David af Wirsén. Han skildrar där Sverige under slutet av 1800-talet då Wirsén verkade som "ett kontinentens eländiga kråkvinkel". Han tar hjälp av Engels som i ett brev till Marx 1846 skrev: "Som ett oskyldigt sidonöje har jag i denna senaste dåliga tid utom med flickor umgåtts med Danmark och resten av Norden. Det Du var svinskt. [...] Ett sådant klimax av moralitetsskrå- och ståndsmisär existerar inte längre någon annanstans." Men också den konservativa Annuaire des Deux Mondes hjälper till 1852-1853: "Om det är sant att de lyckligaste länderna är de om vilka det pratas minst, då är Sverige själva lyckans hemvist ty sedan länge har nästan ingenting skett på den skandinaviska halvön som påkallar någon uppmärksamhet. Till och med mitt i den häftiga oro vilken 1848 och 1849 skakade den gamla världen [...] höll sig svenskarna innestängda inom sina vanda göromål utan att ens ruska på sig och [...] utan att fästa blicken på Europa."
Det är märkligt att denna bild är så allmänt godtagen.
Jag tycker att situationen i Sverige kring 1800-talets mitt kan beskrivas radikalt annorlunda än vad Myrdal gör. Sverige var inte den "kontinentens eländiga Kråkvinkel" som Annuaire des Deux Mondes framställer det som. Tvärtom: en häxbrygd av social lidelse till vänster och höger är mer karakteristiskt för den svenska debatten.
Det kommunistiska manifestet gavs ut på svenska samma år det kom ut 1848! Så långt åt vänster sattes den referenspunkten! Och den högra låg lika långt åt höger – om inte längre. Jämsides och i tjugo, trettio år framåt fördes en intensiv debatt där socialister av alla de slag debatterade med liberala och konservativa motkrafter. Här är några axplock till höger och till vänster: Pär Götrek Framtidens religion 1831; J. M. Rosén Den fria kärleken 1840; Ludvig af Ugglas Om samhället 1840; E. G. Geijer Det europeiska samhällets begynnelser 1844; Anders Fryxell Om aristokrat-fördömandet 1845; C. E. Wenström Den christelige arbetaren 1847; Fredrik Rådberg Friedland (en socialistisk utopi) 1839; Robert Cederschiöld Några ord om filantropi 1847; C. A. Wetterbergh Waldemarsborgs fideicommiss 1854. Och så Fredrika Bremer, Flygare-Carlén, Ridderstad, Blanche, Onkel Adam, Hierta, Crusenstolpe ...
Och det var en dialog. Man talade med varandra.
Myrdal själv har i annat sammanhang påtalat hur den mycket konservativa Tiden publicerade i nummer efter nummer ett gediget och kunnigt material om Marx och kommunismen. Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning tryckte Engels Den arbetande klassens läge i England som följetong! (J. Myrdal: Johan August Strindberg. 2003)
Hur kan då denna tid framställas som att svenskarna höll sig "instängda inom sina vanda göromål utan att ens ruska på sig och under alla omständigheter utan att fästa blicken på Europa"?
Jag tror att etablissemanget insett faran och tillgripit en av sina härskartekniker: tigandet, tystnaden.
Och det lyckades! Det har varit effektivt! En stor bit av Sveriges refraktära historia har suddats ut! Och här passade af Wirsén som den allsmäktige bevararen av "den ideala andan". Han kunde fortsätta att hålla locket på och medverkade villigt i denna tystnadens konspiration från det han trädde in i det svenska kulturlivet i början på 1860-talet och fram till sin död som ständig sekreterare 1912. Och så kunde andra ta vid. Så Wirsén var verkligen inte en förlorare, där håller jag fullt med Myrdal.
Och resultatet?
Titta på den litteraturhistoriska forskningen? Hur behandlas denna tid i våra ledande litteraturhistorier? Jag tar några exempel.
I Lars Lönnroths och Sven Delblancs Den svenska litteraturen finns inte ett ord om den sociala debatt, som fördes under denna tid i Sverige. Inte ett ord om det rasande hat mot kapitalistens girighet som Carl Kullberg för fram i En sommar i Småland, grundat i hans erfarenheter som jurist. Geijers "avfall" får t.o.m. en ruta med titeln "Var Geijer marxist?" men inget om bakgrunden till den välbefogade frågan. I avsnittet "Den melodramatiska berättelsen" behandlas Ridderstad, Blanche och Onkel Adam. Titeln Westerlånggatans engel borde väl ändå ha slagit an en sträng i en litteraturvetare.
Ny illustrerad svensk litteraturhistoria från 1960-talet behandlar i tredje delen romantiken och liberalismen. Ett avsnitt "Realistisk samhällsskildring" har fyra avdelningar, bl.a. "Drömmen om en ny värld", och man förväntar sig att här kommer det. Men det visar sig helt och hållet handla om Fredrika Bremer (inget ont om henne, hon har en given plats, men återigen saknas analysen och sammanhangen). I "Psykologisk analys" behandlas Sophie von Knorring och så följer "Medelklassrealism". Där behandlas Flygare-Carlén, Ridderstad, Blanche, Onkel Adam, Hierta och Crusenstolpe. Åter förväntar man sig ett samlat grepp, bakgrunder och analyser. Men icke!
Göran Häggs Den svenska litteraturhistorien (2001) förminskar Almqvists insats i tidens diskussion till att marginellt nämna honom som socialreformatorn, ett föremål för "marxistgurun Kurt Aspelins forskning". Snorkigt och okunnigt!
Ett förfärande magert resultat. Ett svek mot dagens svenskar. Man har förvandlat en viktig del av vår demokratis förhistoria till ett svart hål. Som Kaj Svensson påpekat: "Mellan upproriskt, rebelliskt (18)40-tal och radikalt 80-tal finns om inte ett tomrum så dock ett mörker." (K. Svensson: Efterskrift till Quidings Slutlikvid med Sveriges lag. Gidlunds, 1978)
Och ändå finns Alf Kjelléns forskning (Sociala idéer och motiv hos svenska författare under 1830- och 1840-talen, I – II), som var ett gediget försök att kartlägga och analysera den svenska litteraturen och den sociala debatten under denna tid. Varför har den inte gjort avtryck? Och Kurt Aspelins grundliga och grundläggande forskning om Almqvist och hans tid.
Det är på tiden att det här repareras. Svenska litteraturhistoriker och historiker kan inte gömma en så viktig tid för oss. Vi måste få tillbaks vår historia från 1840 till 1880. Vi behöver det för att hitta rätt i vår egen tid.

 

Jan Myrdals svar:

Om tvesynen och ställningstagandet

 

Lennart Parknäs har rätt om radikalism (litterär och samhällelig) under decennierna kring 1850 i Bernadotternas Sverige. Vilket jag tror vi diskuterat genom åren. Dock förändras bilden för den som tar två steg tillbaka och flyttar sig ut ur dåtidens svenskhet. Den tvesynen är nödvändig.
När jag var barn brukade min farmor med ett Solvarbo-ordstäv förklara sådant: "Bå dera rätt sa Skomahans när prästen undrade om han ville ha konjak eller brännvin."
Det finns då en folklig (lite surt) upprorisk tradition som också tog sig politiska uttryck på stadsgatan och bland bondeståndets riksdagsmän. Vi lägger stor vikt vid den och bör så göra. Men den är av äldre typ än det kontinentala artonhundratalets. ("När jag sitter till bords med Abraham, Isak och Jakob och du törstar i helvete, ska du ha tack för sist, sa backstusittaren till greven, som nekade honom två kronor". Fredrik Ström, Svenskarna i sina ordspråk.)
Visst finns det därtill också hos oss en radikal tradition i detta artonhundratals intellektuella och litterära liv. För oss betyder den mycket och vi bör ta vara på den.
Men det finns en nivåskillnad mellan en sådan svensk intellektuell som den Aftonbladets Lars Johan Hierta vilken Engels hånar (den mest avancerade svensk, var i Paris två gånger utan att fatta någonting och for därifrån lika klok som när han kom) och den generationen tidigare Thomas Thorild som tvangs i landsflykt 1793 misstänkt för jakobinism.
(Jag citerar Engels brev till Marx från november-december 1846 då det ger en användbar bild av ett nordiskt elände. Men det rör sig inte om inspirerad sanning. I New York Daily Tribune den 5 september 1857 publicerar Marx en artikel om att den upphetsade skandinavistiska ungdomen i Sverige, Norge och Danmark kan komma att gripa till vapen. Vilket varken var en inspirerad eller användbar sanning!)
Det är dock något intressant som inträffar på den kulturella scenen i Sverige efter 1850. Något som kan sägas vara typiskt, en stående våg. Locket läggs på. Efter att den kontinentala diskussionen om Marx och Engels återspeglats i såväl Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning som V. F. Palmblads Tiden och i Pär Götreks kristet omarbetade version av Kommunistiska manifestet blev det tyst. Se om denna märkliga tystnad i Kaj Svenssons efterskrift till nyutgåvan av Nils Herman Quidings Slutlikvid med Sveriges Lag, 1978.
Hur mycket man än tycker om sitt språk, sin kultur och tradition bör man som svensk tyvärr göra sig medveten om att den intellektuella och politiska debatten hos oss rör sig på grunt vatten. När vinden blåser åt fel håll då drar sig vattnet undan. Botten ligger bar. Där i andra större sammanhang de obekväma tankarna kan simma vidare på djupare vatten torkar de hos oss bort. Gå till Jan Myrdalsällskapets hemsida för ett intressant exempel. Mariusz Kalinowski visar hur Strindberg ännu i Drömspelet medvetet låter sig inspireras (tar över namn, ord och tankar) från Tjernysjevskis Vad bör göras. Kalinowskis texter kan diskuteras internationellt men i Sverige lägger Strindbergianerna locket på. Det är här politiskt olämpligt att Stridberg ännu på ålderdomen övertar något ryskrevolutionärt (Tjernysjevski) påverkat. Om detta tigs nu så som det skulle tigas efter 1850.
Alltså på en gång göra som Lennart Parknäs föreslår, lyfta fram, läsa, diskutera (och återutge) såväl det genuint folkliga som det intellektuellt radikala från vårt 1800-tal, och lära oss handskas med skillnaden i nivå.

 

Lennart Parknäs kommentar:

 

Den här artikeln tillkom egentligen tidigare, och är ett hopplock från lite olika håll av vad jag skrivit men inte publicerat. Jag är ju inte litteraturhistoriker utan bara allmänt intresserad.
Jag minns bara att jag i slutet på 50-talet plötsligt upptäckte hålet i vår litteraturhistoria. Vad fanns det mellan Almqvist och Viktor Rydberg? På Almqvist var jag väl påläst, jag var ju kompis med Kurt Aspelin. Men sedan? Jag kunde med stor ansträngning krysta fram Fredrika Bremer. Sen var det stopp.
Och så började jag leta. Jag gick på antikvariat. Böckerna var aldrig utgivna igen, utan det var original som gällde. Och dom fanns på antikvariaten. Billigt. Jag samlade på mig tre, fyra hyllmeter. Jag hittade Kjelléns Sociala idéer och motiv hos svenska författare i två band. Och läste. Fascinerad. Sedan gick jag omkring i decennier och tyckte att jag skulle skriva nånting.
Så kom tiden när jag blev tvungen att reducera mitt bibliotek. En samling tidskrifter 1920–1950 sålde jag genom Mats Rehnström. Där fanns de fem första årgångarna av Clarté. John Takman var beredd att strypa mig för att komma över dem. Och när vi hade redaktionen i Göteborg kring 1950 så skrev jag väl några notiser i Clarté. (Gå in och titta själv på http://www.svaf.se/rehnstroem/pdf/kat/Katalog69.pdf).
Och samlingen av 1840-60-tal, tre, fyra flyttlådor, körde jag upp till Jan Myrdal och sa att nu får du skriva.
Och så kom Jans artikel om Wirsén. Och då flammade det upp igen. Så jag plockade ihop av en del gammalt och så blev det den här artikeln. Aldrig kunde jag väl drömma att jag skulle skriva i Clarté igen! Efter 60 år!