Vad bör göras?

Nikolaj Tjernysjevskijs roman Vad bör göras? har kommit i en svensk utgåva på Arbetarkultur och Aurora. Jan Myrdal skriver om romanen, dess revolutionerande betydelse, och författaren bakom verket.

Ur tidskriften Förr och Nu 3-1984

Nikolaj Tjernysjevskij VAD BÖR GÖRAS? Ur berättelser om de nya människorna. Arbetarkultur och Aurora, Stockholm 1983.

ISBN 91-7014-1657img040L

av Jan Myrdal

Onsdagen den 13 augusti år 1862 kunde det revolutionärt liberala Stockholm läsa en notis från Ryssland i det radikala Fäderneslandets utrikesspalt:

»Från Petersburg meddelas att tvenne på visst sätt framstående personer blivit häktade, nemligen en förutvarande embetsman Serno Solowjewitsch, som tidigt tog afsked för att lefva oberoende, hvarefter han upprättade ett »folkläsekabinett», som blef medelpunkt för studenternes politiska agitationer, samt en tidningsredaktör Tschernischeffski, vilken som demokrat och till och med renhårig socialist trots censuren förmått vinna anhängare för sina åsigter.»

Livegenskapen i det ryska riket hade upphävts i februari 1861. Men den omskrutna reformen innebar en skenbar befrielse; den gav blott ytterligare möjligheter att plundra bönderna. Nu på ett effektivare och för den växande kapitalismen förmånligare sätt. Ryssland jäste. Den radikala adeln liksom de yngre ämbetsmännen stod i opposition och krävde administrativa och politisk reformer. Men den politiska oppositionen mot självhärskardömet var inte längre blott adlig. I 45 av de 47 guvernement där reformen genomfördes reste sig bönderna. År 1861 var det bondeupplopp på 1276 gods, år 1862 på 400 gods. l 660 fall måste militären kommenderas ut för att slå ned bönderna och återställa ordningen. Böndernas uppstudsighet var inte längre blott vrånghet och upplopp, den började ta för-politisk form. Studenterna agiterade. I Finland och Polen växte missnöjet med det tsarryska väldet. Regeringen fruktade revolt i städerna och bondekrig på landsbygden samtidigt med nationella resningar i Finland och Polen.

Också den medvetna oppositionen delade denna tro. Till våren 1863 skulle det gamla störtas i gruset. Då skulle Revolutionen komma. Men självhärskardömet slog till först. Den gamla maktens män var slugare än de nya människorna. De tog till lågorna doser militär repression, polismakt och mutor från de hemliga fonderna för att kväva motståndarna. Bondeoroligheterna slogs ned med vapenmakt. Regeringen kapade topparna på oppositionen. De kända oppositionella ledarna och ideologerna fängslades. Med små reformer och till billigt pris köptes sedan en del uppskrämt intellektuella oppositionsmän inom adel, militär och ämbetsmannakår över till de samhällsbevarande. De medvetna och organiserade revolutionärerna isolerades och tvangs under jorden.

Den »förutvarande embetsman» som enligt Fädernslandet häktats var en av de ledande organisatörerna för den hemliga revolutionära organisation — »Semlja i Volja», Jord och Frihet — som förberedde upproret och den »tidningsredaktör» och tillika »demokrat och renhårig socialist»vilken häktades på samma gång var den teoretiker som med sina diskussioner fostrat hela den revolutionära generation av »sextiotalets män» som av patriotiska motiv var beredda att resa bondemassorna för att krossa det gamla feodala Ryssland.

Det skulle dock ta ytterligare femtiofyra år innan det murkna självhärskardömet till slut gick under. Tsarismen var en jätte på lerfötter, en papperstiger. Men även papperstigrar har — som Mao Zedong påpekade — verkliga klor. Förtrycket i Ryssland var också sådant att det skapade sig sitt eget försvar just bland de mellanskikt som officiellt var dess motståndare. De bildade, vilka under lugna dagar talat om frihet och reformer och de livegnas elände, greps av fasa när det verkliga, det gentemot de bildade mörka och djuriska folket, bondemassorna, tycktes resa sig på allvar mot även kultur och förfining. De bildade tog då besviket avstånd från »nihilisterna» vilka ville alliera sig med folket för att krossa staten. De slöt trots allt upp kring det bestående. Den som vill förstå varför den tidens bildade ryska liberaler svek bör läsa Turgenjevs Fäder och söner från 1862. Den blide och bondevänlige godsägarliberalen Turgenjev kan inte se de »nya människorna» utan ser i den då nya revolutionärt-demokratiska ryska intelligentian blott Basarov! Turgenjev ger även demokraterna deras öknamn, det de sedan tog till hedersbeteckning: »nihilister». Och Turgenjev sörjde sedan helt typiskt och följdriktigt — som redaktör Gustav Borg i Strindbergs Götiska Rummen — över att de radikala angrep honom och blott de konservativa hyllade honom. Han var ju så liberal, så människovänlig och menade så väl.

De mer anständigt undersåtliga (och i grund rysk-chauvinistiska) ämbetsmannaliberalerna och akademiliberalerna skrämdes att sluta sig än närmare sin ryska regering då Polen började resa sig. När självhärskardömet sedan säkrat makten då var turen kommen till också dessa kluvna liberaler som först snackat över teglasen om frihet och sedan fegt stött regeringen. Opportunismen lönade sig inte ens.

Det fega småborgarskap som en tid tyckts närma sig de nya människorna lät hetsa sig till antisemitism och gudlighet.

Men just den tid när allt detta sker sitter den då trettiofyraårige Nikolaj Gavrilovitj Tjernysjevskij i strängt förvar i Peter-Paulsfästningen i Petersburg. Det var han som i artiklar och essayer gett det växande upproret dess ideologi. Han hade krävt jorden till bönderna, han hade fordrat adelns avskaffande och krigsmaktens upplösande och demokrati. Han hade gjort upp med den filosofiska idealismen, skrivit politisk ekonomi och historia och varit den ledande litteräre kritikern i kampen mot esteterna. Skönheten var klassmässigt bestämd; bonden och herren kunde inte se samma skönhet. Det gäller att välja sida. Konsten liksom vetenskapen kan stå främst i kampen för framsteg. Konstnären, författaren kan vara och bör vara en härold. Bakom esteternas tal om »det sköna» dolde sig herrarnas klassintresse. Den som i verklighetens värld tog ställning för »det sköna» tog ställning mot folket.

I Nordisk Familjeboks första upplaga skrivs att Tjernysjevskij kallades »den ryske Robespierre».Det är förklarligt. Hans polemiska stil var iskallt effektiv och han behandlade motståndarna med tillbörligt förakt.

I sin ensamcell skriver han då från den 4 december 1862 till den 4 april 1863 den roman »om de nya människorna» som kom att bli en revolutionärernas litterära katekes ända till dess huset Romanov föll och utplånades: Vad bör göras? Romanen publicerades som följetong i mars- april- och majnumren 1863 av tidskriften Den samtida vilken därpå omedelbart förbjöds liksom romanen som förblev förbjuden ända till dess revolutionen 1905 nästan störtade självhärskardömet och det vacklade fram friheter. Tjernysjevskij själv dömdes utan att regeringen hade egentliga bevis som »statsbrottsling» till straffarbete och livstids förvisning efter 678 dagar i ensamcell. 21 år tillbringade han i tukthus och förvisning. Sedan fick han leva sina sista sex år under övervakning i Astrakan. Halva sitt aktiva liv tillbringade han som fånge och förvisad. Men under hela denna tid lät han sig inte brytas ned. Han var också i sitt liv en för den ryska intelligentian typisk adertonhundrasextiotalets »nya människa». Han förblev självhärskardömets obrutne fiende även sjuk och fängslad och utan möjlighet att delta i den offentliga debatten.

Vad bör göras? är en revolutionär text skriven av en övervakad fånge i en cell. Liksom Gramsci sextio år senare i Mussolinis fängelser tvangs Tjernysjevskij därför i tsarens Peter-Paulsfästning att arbeta med omskrivningar och antydningar. För den som har ögon att se med och öron att höra med är dock den enes text lika tydlig som den andres.

När romanen publicerades gjorde den också ett oerhört intryck på det unga intellektuella Ryssland. När Tjernysjevskij fängslats och inte längre kunde skriva sina artiklar hade esteterna och de konservativa diktarna »förnöjt fnissat och gnidit händerna i glädje över att denna ungdomens idol nu skulle störtas från sin höga piedestal» skrev kritikern A.M. Skabitshevskij. Men till sin förbluffelse upptäckte esteterna att romanen i stället just genom sitt politiska innehåll fick ett enormt inflytande. »Jag överdriver inte det minsta, när jag säger att vi tog emot romanen knäfallande», fortsatte Skabitshevskij. Nästan tjugo år senare var det Strindbergs tur att drabbas. Han skrev till Jonas Lie 30 augusti 1884 om Vad Göra?:

  • »Har Du läst
    Tchernyschewsky: Was Thun?
    (Brockhaus.Lpzg.1883)
    Denna roman har gjort epok i mitt författarliif.
    Läs den!!!!!!!
    Jag har af den lärt:

Att kritik duger ej mer. Vi ha nog nu!
Att vi måste börja måla framtiden
Att om vi rifva grunden, så falla skorstenarne af sig sjelfva Att vi ha nog af kritik Att det positiva måste komma. Att människorna skola vinnas på känsel
Att det är lättare att rifva ner historien än Carl XII Att teorierna gå först, sedan få menskorna draga ut korollarierna sjelfva o.s.v.»

Leo Tolstoy uttryckte tjugo år därefter samma djupa uppskattning av Tjernysjevskij som konstnär då han i september 1903 skrev:

»Denna bok är en uppenbarelse av andlig styrka och storhet, ett modigt försök där känslan bringats i harmonisk samklang med sann konst. Jag kan inte beskriva för Er den hänförelse denna bok väcker i mig.»

Det är heller inte svårt att återfinna spåren av Vad bör göras? i senare litteratur. Strindberg övertar till en tid Vad bör göras? helt och hållet; Zola övertar motivet (läs Damernas paradis!) men utelämnar den bärande tanken; de nya människorna. Det var nu hans program ty sådan såg han verkligheten. Där skiljer Zolas naturalism ut sig från Tjernysjevskijs realism! När Zola — som han själv sade — »formade om den ryska hjältinnan på franskt sätt», då bortsåg han medvetet från att de typiska »nya människorna» också gavs i Frankrike. I Ryssland hade Tjernysjevskij format sina »nya människor» efter verkliga förebilder som fysiologen Ivan Setsjenov och andra studenter och intellektuella av ny typ. I Frankrike fanns då motsvarande typiska gestaler (bröderna Reclus t ex). Men naturalismen förblir en trångsynt idealism! Även hos Zola!

Tjernysjevskij ville realistiskt skildra framtiden i nuet, i konsten återspegla de nya människorna, de vilka inte bara tog ansvar för sina liv och handlade medvetet som fullständiga människor utan därtill redan nu förberedde det kommande. De vilka »tjänade folket». Till en del var detta en nödvändig uppgörelse med Turgenjevs vrångbild. Men därtill var det ett försök att i praktiken visa hur författaren i sitt konstnärliga arbete kunde fungera som förtrupp genom att i romanens form återspegla det nya i skeendet och ge det en karaktäristisk form vilken öppnar läsarens blick för såväl verkligheten som verklighetens möjligheter.

De nya människorna bryter upp ur den trånga och instängda moralismen — den som är den yttersta omoral! — till de nya och fria mänskliga förhållandena. Också kvinnan är människa. Blott det som görs medvetet är fritt och moraliskt.

Romanen har kallats utopisk. Det är fel. Romanens handling är förlagd till adertonhundrafemtiotalets Ryssland. Där handlar de nya människorna långt bortom det natualistiska genomsnittet. Deras typiska handlingar är uppvridna i fiktion, höjda i färg, kunde man skriva, men de är fortfarande helt verkliga. Blott i deras drömmande finns för dem utopin om en kommande värld, en där människorna befriat sig och med vetenskapens och teknikens möjligheter lever stora och rika liv. Men också den drömmen hör verkligheten till. Då människan är ett verkande väsen är hon också ett drömmande. Tjernysjevskij klargjorde drömmens betydelse i konsten när han år 1853 skrev sin doktorsavhandling om det estetiska förhållandet mellan konst och verklighet:

»Med det 'verkliga livet' menas självklart inte blott människors förhållande till ting och gestalter utan också deras inre liv; ibland lever människan i drömmar — då har drömmarna för henne (till en viss grad och för en bestämd tid) en på sitt sätt objektiv betydelse: än oftare lever människan i sina känslors värld: när dessa förhållanden blir av betydelse kommer de att efterbildas av konsten. Vi har nämnt detta för att visa att vår definition också omfattar fantastiken inom konsten.»

Som verkliga människors drömmar hör utopierna till det objektivt betydelsefulla och befriande. Som självständiga konstnärliga skapelser blir utopierna däremot förljugna och för sin publik till hämmande, släckande återspeglingar av ett förflutet.

Liksom Diderot bryter Tjernysjevskij romanens fiktionsvärld genom att resonera med läsaren. Eller rättare sagt: Han hejdar berättelsen och håller upp en spegel för läsaren och visar denne (oss) att han (vi) låtit förleda sig (oss) av gamla tankar och gamla föreställningar om människors beteende. Det är inte bara fråga om ett romantiskt ironiskt stilgrepp utan ett nödvändigt led i romanens konstnärliga bildningsuppgift. Konsten som det reflekterande.

Vad bör göras? handlar om hur den sociala revolutionen medvetet förberedes av de nya människorna och hur ett nytt samhälle på kooperativ grund organiseras. De arbetande människorna förmådde såsom arbetande se tingen på ett bättre, riktigare och djupare sätt än de så kallat lyckligt lottade från överklassen. Men samtidigt kunde de arbetande i sin strävan efter detta nya samhälle inte låta leda sig av överklassens föråldrade teorier. De härskande föreställningarna var ett de härskandes vapen mot dem de sög ut. Endast en medveten materialistisk filosofi med rötterna i de arbetande människornas egen erfarenhet kunde tjäna dem i deras befrielse. Inte för intet övertog Lenin Tjernysjevskijs titel »Vad bör göras?» när han år 1902 skrev den för Rysslands utveckling avgörande boken om hur partiet skulle byggas upp för att kunna leda den oundvikligen fortgående klasskampen fram till den nödvändiga sociala revolutionen. För Marx hade Tjernysjevskij varit en av de stora samtida; en intellektuell kamrat i fjärran som tydliggjorde den ryska verkligheten. För Lenin var Tjernysjevskij en av de stora och beundrade föregångarna. Ett klarsynt föredöme.

Men en samstämmig kör av borgerliga och akademiska kritiker har — efter det att deras första förvirring lagt sig — under etthundratjugo år förklarat romanen ointressant som roman genom att hävda att den är konstnärligt otymplig och obetydlig, för att inte säga usel. Denna kritik har sökt sätta romanens form i motsättning till dess innehåll och lyckats med konststycket att förklara dess enorma verkan med dess dåliga form. I och för sig spränger denna motsättning upp hela den borgerliga konstsynen ty om just de kvaliteter vilka av den akademiska kritiken utdöms som okonstnärliga möjliggör för ett konstverk att nå en enorm massverkan genom flera generationer just bland de mest levande och nyskapande framtidsmänniskorna då är akademikernas och esteternas konst okonst.

Men vad har de akademiska kritikerna då skrivit?

I Revue des Deux Mondes för den 15 oktober 1876 skrev den tongivande konservative franske kritikern Brunetiére att romanen visserligen är illa tänkt och dåligt utförd men att den med hänsyn till sin betydelse för den ryska nihilismen dock måste analyseras. I Sverige skrev den store slavisten Alfred Jensen år 1919:

»Trots sin okonstnärlighet och naivt klumpiga komposition fick romanen en utomordentlig betydelse, och trots den godlynta, skenbart harmlösa tonen hade den ett ofantligt inflytande på den revolutionära studentrörelsen och var ända fram till 1900 strängeligen förbjuden.»

Ännu ekar dess värderingar i gängse borgerlig och akademisk kritik. Därbakom döljer sig — döljer sig för övrigt nästan inte alls! — den borgerliga och akademiska kritikens verkliga politiska uppgift. Trots det ännu pågående akademiska apspelet med skönhet och konstvetenskap är de borgerliga och akademiska kritikerna innerligt överens med Mao Zedong om att det i alla tider och för alla klasser är det politiska innehållet i konstverket som blir helt avgörande för hur det bedöms; skillnaden är blott att Mao Zedong är medveten och klar då han företräder det kommande under det att de borgerliga och akademiska kritikerna (även deras nyvänstervarianter!) vilka slår vakt om det bestående i konstens namn tvingas sno en ordridå kring sig för att dölja den sanning som utgör deras eget egentliga existensberättigande. Att också de står i bestämda klassintressens tjänst.

Tjernysjevskijs roman lästes inte bara av de unga ryska revolutionärerna och vissa intellektuella i väst. Den blev en de upproriskas folkbok långt utanför Rysslands gränser. Den fick också just den verkan Tjernysjevskij avsett. När Georgi Dimitrov såg tillbaka på sitt liv och sökte objektivt fastställa vad som i de tidiga tonårens arbetarmiljö gjort honom till den har var då berättade om de böcker som i ungdomen format hans tänkande och hänvisade till de demokratiskt revolutionära diktarna och skribenterna i kampen mot det ottomanska förtrycket som Hristo Botev och Vassil Levski och till den med Plechanov och Mehring samtida och jämbördige marxistiske teoretikern och revolutionären Dimitar Blagoev. Men han beskrev också hur Buckles Civilisationens historia i England öppnat hans ögon. Han hade för hand skrivit av sida efter sida ur Buckle. Men det var en roman som kommit att få det bestämmande inflytandet på den unge sättarlärlingen och som ytterst var anledningen till att han bestämt sig för yrkesrevolutionärens ansvarsfyllda och svåra liv:

»Det var romanen Vad bör göras? som på mig gjorde ett otroligt djupt och verkligen obeskrivligt intryck när jag som ung arbetare tog mina första steg i den revolutionära rörelsen i Bulgarien. Jag måste erkänna att varken dessförinnan eller därefter har någon enda litterär text så starkt påverkat min revolutionära uppfostran som Tjernysjevskijs roman. Jag levde, ordrätt levde, månader i sträck Tjernysjevskijs hjältars liv. Min verklige hjälte var Rachmetov. Jag föresatte mig att bli lika uthållig, lika fast, orädd och viljestark som han. Att stålsätta min vilja och min karaktär för att kunna möta alla svårigheter och förmå underordna mitt personliga liv arbetarklassens stora sak — med ett ord att själv bli som en av Tjernysjevskijs odödliga hjältar. Jag är övertygad om att det var just detta ädla inflytande i min ungdom som bidrog att forma mig till en proletär revolutionär och som visade sig i min senare revolutionära kamp i Bulgarien och under rättegången om riksdagshusbranden.»

Ja, Georgi Dimitrov mot Hermann Göring i Leipzigrättegången då den fängslade statslöse och vapenlöse revolutionären ensam och utan hjälp med ordets och intellektets makt inför sittande rätt och hela världsoffentligheten andligt och moraliskt krossar den mäktige och blodtörstige herren som har alla statens poliser och domare och resurser bakom sig är ett skeende sådant Tjernysjevskij kunnat beskriva det; ett skeende sådant Tjernysjevskij icke blott beskrev utan levde.

Arbetarkultur och Aurora har nu gett ut Vad bör göras? i översättning av Bo-Göran Dahlberg. Det är en vacker volym i stort format. Köp den! Läs den! •