Jan Myrdal talar om internationell solidaritet i Brighton

Jan Myrdal har hållit föredrag i Brighton i Storbritannien där han 29 juni 2013 talade på temat "Om internationell solidaritet; några principfrågor".

Publiken var övervägande punjabitalande och till mötet kom den senaste utgåvan av "Röd stjärna över Indien"; det var en översättning till punjabi från Myrdals engelska original.

Därmed har boken tryckts i sex utgåvor i Indien: på engelska, punjabi, hindi, bengali, telugu och tamil. "Revolutionen bultar på Indiens dörr" är översättningen till punjabi av bokens namn; det tyckte Myrdal var ett bättre namn än hans eget.

Nu har startats studiecirklar kring boken i Brighton.

Här följer Myrdals tal i Brighton och hans egen reseberättelse till den sydöstengelska industristaden och badorten.
3TeluguL 4EngelskaL 5BengaliL
• De indiska utgåvorna av"Röd stjärna över Indien" på telugi, engelska och bengali.

  

ON INTERNATIONAL SOLIDARITY; SOME QUESTIONS IN PRINCIPLE

Stop the War
Solidarity with Palestine and Kashmir.

Brighton.
June 29th 2013

Dear friends!

Palestine and Kashmir are both under foreign military occupation and we all are here to express our solidarity with the Palestinian and the Kashmiri people. In both cases this occupation and the periodically violent conflict with the occupiers has been going on for more than sixty years. The history of popular solidarity work in metropolitan and other states of our kind with people suffering under colonial and imperial rule is of course much longer. I thus here now want to raise and discuss some experiences.

I will begin by saying something we always ought to be aware of. Solidarity is not a question of doing something for others. This is not a truth just for the present. You know the words of John Donne from 1624: ”No man is an island...” In present political terms we know that Marx in the nineteenth century pointed out that the struggle against the oppression of the Irish is necessary for the liberation here in Britain.

But there is a difference between the social and political work we take part in directly, you in the UK or we in Sweden, and our solidarity work. The solidarity work has a different agenda. Some here might have come directly from Palestine or Kashmir and are thus a part of that present struggle. But I as a Swede must understand that it is not for me to say how the struggle for national independence in Palestine and Kashmir is to be conducted. I might have opinions. That is another thing. But the decision on how to struggle is not for me.

Nearly two generations ago we built a Swedish mass movement for solidarity with the peoples of South East Asia in their national struggle against French colonialism and the United States war. We did it independently and from below, outside parties. We expressed our principle of solidarity to the representatives from South East Asia as ”solidarity on your terms”. It was for them – not us – to decide. Why did we express ourselves in this way? We had summed up the experience of anti-colonial and anti-imperial and peace movements the last more than hundred years! Those of you who are from South Asia know the detrimental effects of well-meaning outside advice and interference during the liberation struggle in the nineteen-thirties and forties.

During the first years the solidarity work against the United States war in South East Asia was an uphill struggle. Not only the mass media were against us. Militants lost their jobs, both the security police and the regular police were used against us. Towards the end of 1967 the government even – for the first time in Sweden since 1917 – set in mounted police against our peaceful demonstration. I too was beaten up, jailed and was to be given a four year jail sentence. But we had at that time such a strong following that the government changed policies. If you can't beat them – join them! And in the next demonstration Olof Palme, then minister for education, later prime minister, led the demonstration. Of course the United States government was furious at Sweden. Our movement had by keeping a principled line and through talking with people, selling bulletins, demonstrating and holding meetings grown to a mass movement and thus been instrumental in changing the official Swedish policies. Which was good for our own independence as a nation.

I will say this still more concretely. Twentytwo years before my birth Norway fought for independence from the union with Sweden. What I could call ”we” in Sweden, the labour movement and the socialist youth league, were not only active but were a determining force in stopping the ruling class in Sweden from going to war with Norway. The leader of the Swedish Social Democracy, Hjalmar Branting, was sentenced in 1895 for warning the government that their policy could result in ”a bullet” against the or those for war responsible. Ten years later when the crisis became acute the socialist youth league spread the word among the recruits of our conscript army that in case of war against Norway they should turn their guns in the right direction; the officers of the Swedish army had to be shot before they could give any orders. That open threat of civil war scared the ruling class and it did not chose war but let Norway go. But remember – these I rightly can call ”we” did not interfere in Norwegian affairs. They surely were not in favour of the Norwegians opting for monarchy for instance. But that was a decision only for the Norwegians.

As we all know, or should be aware of, the freedom of the media in countries of our type will be restricted when the dominant forces deem it in their interest. The gatekeepers of the official media earn their pay by keeping the public misinformed. But still it is normally in our countries not in the strict sense illegal to spread information that is being kept out of the media. Thus the solidarity work to a large extent becomes the supplier of basic information. I don't think ordinary people in this country have a clear understanding even of the great crime in Palestine 65 years ago: Al Nakba. Then 750 000 Palestinians were driven from their land upon which the state of Israel then was erected and the evicted Palestinians forcibly, at gun point, were forbidden ever to return.

This crime is continuing as settlers, many of them coming from Sweden or the United States or Eastern Europe, contrary to all international law build their villages on Palestinian land that was occupied by Israeli forces in the last violent annexation campaign. They try to sell the products from this illegally occupied land in our countries. In Sweden we agitate against this, inform, demonstrate. Show that the managers of the food chains selling this are in fact receivers of stolen goods.

Now and then governments and politicians from the United Kingdom, the United States and other of our countries mutter. But they do not stop the Israelis. The reason is clear, if you go back to the First World War you find that that the present policies supporting the state of Israel are a continuation of that economic and military Great Game in West and Central Asia. This truth has to be clarified in order to gain popular support in our countries for the freedom struggle of the Palestinian people.

At times there have in fact been attempts to reach a solution through the United Nations that was not a continuing crime against the Palestinian people. But when the Swedish count Bernadotte came forward with such a plan then Yizhak Shamir – who later became prime minister of the Israeli state – just had him murdered. It is important for us in Sweden to keep making this murder known. Pro-Israeli groups have after the murder tried to slander him as pro-Nazi. He was not. He was a normal member of the royal family, not a revolutionary but as head of the Swedish Red Cross he managed at the end of the war to get Himmler to let at least Scandinavian prisoners out of the German concentration camps. He saved some 15 000 prisoners from different countries. He was murdered 17th September 1948 as he was putting forward a solution that went against the plans of the extreme Zionists.

This murder was swept under the carpet. As far as the governments of what is called ”the west” are concerned there will be no reaction against the continuous crimes of the Israeli state against the Palestinian people. Unless we are able to organize and put such an internal pressure on them that they have to act.

Here we must be able to see clearly with whom we can cooperate in this work. Let me take an example. In the nineteen-fifties, during the beginning of the war for national liberation in Algeria, I lived in Paris. Who supported the Algerian people in their struggle? Not the big and then still officially revolutionary labour movement and their notables. It was small ultra left groups as the FCL, ”Féderation communiste libertaire”, and the PCI, ”Parti communiste internationaliste”, a catholic writer, member of the French Academy who had just received the Nobel Prize, François Mauriac, and then different writers and intellectuals generally. There are reasons for this. I can discuss them another time. But the pattern is the same today in the very broad solidarity movement with Palestine in Sweden. Several Christian organizations, many of them inside the Swedish Church are from a humanitarian stand very active in support of the Palestinian people and their rights. Yes, allies in the solidarity work can often be found in unexpected places. Or as Fidel Castro said when I was in Cuba 1967 making a film: ”A catholic priest taking a stand for the rights of the poor and oppressed is a friend of the people whereas an officially communist party that stands aside is not.”

It is also necessary to closely watch the contradictions among the ruling circles. That the Swedish government of that time early on took contact with the Algerian liberation movement and then also as a first state established diplomatic relations with Algeria was important.

6HindiL 9PunjabiL
• De indiska utgåvorna av"Röd stjärna över Indien":  Hindi och punjabi.

EN DELVIS RESERAPPORT

  

Kom i natt hem från Storbritannien. Hade varit i Brighton tre dagar. Fyra med resedag. Jag var där för att tala solidaritetsrörelse och solidaritetsarbete för ”Stop the War” och situationen i Indien; bakgrunden till och utvecklingen av det verkliga inbördeskrig som pågår för ”Indian Workers Association”. Därtill för att se lite av hur arbetet är för kamraterna i ett invandrartätt område i Storbritannien.

Jag bodde hemma hos ett pakistanskt pensionärspar från ”Indian Workers Association” samman med en punjabikamrat därifrån jag mött i Punjab – och bott hos i London. Han hade kommit upp från London med en kappsäck böcker (bland annat min bok på olika språk) åt lokalavdelningen.
Till ”Stop the War”-mötet fanns en inledare från Kashmir, en från Palestina och jag. Grunden för mötet var rätten till självständighet. Jag skulle tala om erfarenheter från solidaritetsarbete detta senaste sekel och de principiella frågorna. Det hölls i ett islamiskt center, en moské. Det var ju för ”Stop the War” ytterligt svårt att finna lokal. Man påpekade i förväg för mig att det skulle finnas polisagenter i publiken som noterade vad som sades. Det var väl lite över hundra deltagare. Flertalet var muslimer i traditionell klädsel. Mötet gjorde också avbrott för att de troende skulle kunna få tillfälle att be. Men mötet var som sådant inte religiöst. Vilket framgick såväl av bokbordens utbud (med bland annat min bok på engelska och punjabi) som diskussionerna.

Det rapporterades bland annat konkret om bojkottarbetet mot företag som sålde produkter från de ockuperade områdena i Palestina och om förberedelserna för den lastbilskonvoj som landvägen snart ska söka ta sig till det ockuperade Kashmir. (Pakistans roll diskuterades under mötet. De flesta talare hävdade att Pakistan nu erkände Kashmirs rätt till självständighet vilket Indien inte gjorde. På den karta som delades ut visades Aksai Chin som en av Kina ockuperad del av Kashmir.) Efter mötet bjöd moskén på en traditionell måltid, enkel och god. Aktivister hade stått för inköp och matlagning.

Söndagens möte hölls i en liten lokal i anslutning till en sikhisk organisation. Inte en gurdwara men näst intill där ”Indian Workers Association” hade ett rum. Typiskt är att där fanns mycket litteratur och material om Ghadar-partiet och dess martyrer. Därmed också om – och hyllning till - den ghadarmedlem som nu är känd i Punjab och hela Sydasien och bland dess diaspora som ”Shaheed-i-Azam (den store martyren) Sardar Udham Singh”. Den vilken i London den 13 mars 1940, nästan 21 år efter Jallianwala Bagh-massakern sköt ner den högste brittiske ämbetsmannen ansvarig för massmorden, O'Dwyer, samt även Zetland, 1940 Secretary of state for India – vilken dock överlevde. Udham Sing flydde inte efter mordet. Han hävdade att han handlat för att återställa rättvisan och bidra till att britterna skulle fördrivas. Han hängdes 31 juli 1940.

Rummet var packat. Majoriteten var från Sydasien. Punjaber mest. Men jag tror det fanns någon britt med. Rummet var dock litet så det kunde väl inte ha varit mer än 30 – 40 personer. Det blev ett mycket bra möte med livlig diskussion. Indien som mång-nationellt; vad som skiljer det gamla kommunistpartiet och naxaliterna i kastfrågan; religionen och traditionen; hur naxaliterna rättat till misstagen från sjuttiotalet, möjligheterna att trots repressionen nå mellanskikten i städerna bland annat.

Det hade tidigare varit hårda konflikter om lokalen med en grupp då ledande IWA-medlemmar som tillhörde CPI (M). De kunde inte tillåta att det talades om Kashmir. De erkände inte den nationella frågan. Men det hade lösts genom att de nu inte hade kontroll över lokalen.

Efteråt på kvällarna diskussioner med andra vänner och närstående. (Värden var punjabi men inte religiös och bjöd de bland oss som smakade på whisky.) Man hade bildat en studiecirkel som samlades var vecka för att diskutera utifrån min bok, kapitel för kapitel. Man menade dock att titeln på punjabi-upplagan - ”Revolutionen bankar på Indiens dörr” - var bättre än den jag valt för den engelskspråkiga upplagan. Framhöll att det var utgåvorna på de olika språken som var viktigare än den engelskspråkiga upplagan som bara kunde nå en liten – övre medelklass mest - del av den läskunniga publiken.

Det Brighton jag rörde mig i var sydasiatiskt. Med ett visst nyare inslag av östeuropéer. Husen var brittiskt traditionella men gatulivet var sydasiatiskt. Organisationerna var viktiga men fattiga och utsatta för såväl polisövervakning som provokationer. Man gav mig också en stor kasse full med böcker. För mig var detta en viktig resa där jag både upplevde och lärde mig mycket.

Nu till det problematiska. Jag hade köpt biljetter från Snidaregatan 20 och åter vilka arrangörerna skulle betala. Totalt ca. 2 000 kr. Men på Landvetter där jag väntade på avresa meddelades klockan 22 att planet var inställt. Man hoppades det hade reparerats till dagen efter. Men bolaget kunde inte garantera mig att jag skulle vara i Brighton i tid för mötet. Inte heller kunde de erbjuda mig hotellrum i Göteborg – vilket flygplatspersonalen dock ordnade på flygplatshotellet. Jag blev tvungen ta den enda återstående biljett som klockan sex på morgonen skulle ta mig till Brighton i tid. KLM Business class. Ohyggligt dyrt. Men jag gjorde det. Alternativet hade varit att säga återbud. Nu var de biljetter jag tagit på VISA uppe i över 10 000 kr.

Detta kunde jag inte begära att få av arrangörerna. Jag visste ju precis hur de hade det. Kamraterna i Brighton skulle se vad de kunde få tillbaka från Midlands. De gjorde också en insamling för biljettkostnader. Totalt fick de ihop 400 pund. Resan kostade mig alltså en del över 6 000. Det får jag ta. Aftonbladet skall ju betala för de artiklar de beställt och jag antar jag får någonting från Celanders för höstboken. Men så här är det. 

Jan Myrdal
13-07-02