Lennart Parknäs om Jan Myrdal

Lennart Parknäs har skrivit två essäer om vännen och medkämpen som återges nedan. Lennart är inte bara en gammal vän till Jan Myrdal. De är medkämpar. Han finns också med i vänboken som gjordes när Jan Myrdal fyllde 80.

On Jan Myrdal

Lennart Parknäs, medkämpe med Jan Myrdal sedan många år.
Lennart Parknäs, medkämpe med Jan Myrdal sedan många år.
Efter att ha läst Gubbsjuka blev jag tvungen att tänka efter hur jag hade det med Jan Myrdal. För min egen skull. Reda ut. Och minnas. Och låta flödet flöda.

Jag skrev titeln och upptäckte att jag skrivit fel. Freudianskt eller ej... Den får stå. Den är bra.

Vad har han egentligen varit för mig? En dryg, högtpratande purist, som gett mig dåligt samvete. Ja. Men samtidigt har han ju i många avseenden gjort jobbet för mig. Det jobb, som jag vanlig dödlig mänska inte har tid att göra. Gett mig analyserna, argumenten.

Spänningarna mellan Indien och Kina: ”Jag skyndade mig att skaffa in detaljerade kartor över gränsområdet.” Ja, det är sån han är. Skönt att han finns.

Och jag älskar när han reder ut en situation, ett begrepp. Jag skulle vilja kunna det som han, jag skulle vilja ha mer tid (smiter jag nu?) att göra så själv.

Jag menar när han exempelvis får för sig att reda ut begreppet serendipity i Gubbsjuka. Då plockar han fram, lånar på bibliotek:

  • ett antal olika upplagor av Tusen och en natt
  • Burtons fjärde supplementvolym: Story of the Sultan of Al-Yaman and his three sons
  • Tauers första supplementband: Die Geschichte von den drei Sultanensöhnen
  • Oxford Dictionary (”för arbeten på engelska har jag stora Oxford och olika mindre och specialiserade Oxford..”)
  • William Rose Benét: The Readers Encyclopedia
  • Conan Doyle: En studie i rött
  • Bröderna Goncourt: Dagbok
  • Voltaire: Zadig (i flera upplagor)
  • Bert Brecht: Mutter Courage
  • Wilhelm Hauff: Drei Märchen-Almanache
  • Arthur W. Ryder: Panchatantra
  • Chavannes: Tripitakan
  • E.B. Cowell: Jataka
  • C.H.Tawney: The Katha Sarit Sagara, or Ocean of the Streams of Story
  • Umberto Eco: Serendipities
  • Sven-Eric Liedman: Ett oändligt äventyr
  • Funk & Wagnall: Standard Dictionary, International Edition, 1964
  • Schuyler V.R. Camman: Christopher the Armenian and the three princes of Serendip
  • Stith-Thompson: Motif-Index of Folk Literature
  • Walpole, Horace: Horace Walpole's Correspondence.

”Nu beställer jag fler böcker. Nu letar jag i hyllorna. Det öppnar sig fler och fler portar bakom de tre prinsarna.”

Va?

Dessutom: serendipity - förmågan att, väl förberedd, finna det oväntade - är ett viktigt begrepp för mig också. Jag har varit med om det många gånger.

 

thumb_BillionPICT0025l
Myrdals egen champagnetillverkare- och leverantör Jean-Pol Billion i Le Mesnil sur Oger och hans mor J. Billion medverkade också. Här utanför den lilla vingårdens kontor i byn. Foto: Lasse Lindström
Men serendipity skildrar bara resultatet, inte processen. Den är ett rus, en trance, ett flyt. Csikszentmihalyi, som myntat begreppet flow, beskriver det som att ”being completely involved in an activity for its own sake. The ego falls away. Time flies. Every action, movement, and thought follows inevitably from the previous one, like playing jazz. Your whole being is involved, and you're using your skills to the utmost”.

Och jag tror att Jan tänker på processen också när han talar om serendipity som ”själva grunden för såväl konst som vetenskap”.

Plus tillfälligheternas spel, som jag inte tror är tillfälligheter.

Jag gjorde en utställning och skrev en katalog om den nu bortglömde Möklintakonstnären Aron Jerndahl förra året. I ett gammalt tidningslägg läste jag att vid invigningen av hans stora brons Vid rågången utanför Möklinta bygdegård 1953 på hans 100-årsdag, hade man läst en dikt av Anders Österling tillägnad Aron Jerndahl. Jag satte Sala stadsbibliotek på sökandet, jag ringde runt hela Sverige, jag talade med Ulf Linde. som beundrade Jerndahl (det finns en brons på Thielska galleriet). Linde hade hört talas om dikten, men den trycktes aldrig och han visste inte vart den tagit vägen. En vecka före utställningen ringer ett barnbarn till Jerndahl och berättar att de hade tagit fram tennskålen Bonddansen. som de skulle låna ut till utställningen. När de lyfter på locket hittar de en mängd gamla papper. Och naturligtvis inte vilka papper som helst. Utan Österlings eget handskrivna exemplar av dikten!! Håren reser sig fortfarande på armarna när jag skriver det här. Mitt medvetande hade utövat ett tryck i ett samtidigheternas flöde, som ledde till resultatet. Är jag övertygad om. Och det hör också till serendipidity.

Vadå dryg, högtpratande...

Ja, ibland var han påfrestande när han monologiserade för oss i 50-talets Göteborg. Saga trodde alltid att han bara ville ha mat när han kom på besök. Men det får stå för henne - ärvt från hennes mammas svarta bok. Janne slet ju djävligt ont. Se berättelsen om honom och Nadja och den nyfödde Yanken i Gubbsjuka. Yanken, som Jan berättar att han fyllde 50 år häromåret. Yanken, som jag hade i knät. Hur gammal är jag då inte! Apropå gubbsjuka. Ja, min Mikael fyller ju 50 nästa år.

Men också kompis.

I Clartégänget i Göteborg. Så många som är borta apropå Gubbsjuka. Ja. Lasse Danvik, Leif Knudsen, Kurt Aspelin, Siv Aspelin, Hans Granlid, Lars Herlitz...

Vi jobbade tillsammans på festivaltidningen i Bukarest 1953.

Jan var ju på sätt och vis redan professionell journalist så det var ju inte konstigt att han retade mig för min rubrik på sista dagens förstasida: ”Idag på avslutningsceremonin” när det naturligtvis skulle ha varit ”Igår ...” Fast på ett snällt sätt.

Ileana Vrancea var med, hon jobbade egentligen på Scanteia, den officiella partitidningen. Hon var ideologisk till tusen. ”Je te souhaite de toute mon âme, tout le beau dans la lutte que tu mène” skrev hon i avskedsgåvan Galina Nikolayevas Skörd, som fick Stalinpriset 1950. Förfärligt torr och tråkig. Men Ileana var en varm och levande kvinna. Vi älskade varandra djupt. Hon har också blivit nästan 50 år äldre. Vad har hänt med henne?

Gunnar Myrdal mellanlandade i något internationellt uppdrag och bjöd svenskarna (”Jan och hans kamrater”) på fin middag på lyxrestaurangen Metropol (var det så den hette?). Med gipsat ben efter en bilolycka och icke pratande med nån av oss.

Vi söp ett gäng högst uppe i ett hotell med en altan som gick runt hela huset och plötsligt var Slas försvunnen. Någon påstod sig ha sett honom gå balansgång på balustraden och vi sprang längs hela altanen men då kom han lugnt gående från andra hållet. På balustraden. Han hade gått hela vägen runt. Full.

Men också lärd.

Och han demonstrerade gärna sin lärdom. Han skildrar själv den intellektuaella miljö han växte upp i. Hemma hos mig fanns inte många böcker och de som fanns var religiös uppbyggelselitteratur. Pappa jobbade vid järnvägen och mamma var hemmafru, båda med djupa rötter i norrbottnisk småbondetradition. Jag var avundsjuk på Jan. När jag kom upp på gymnasiet började jag ana vad jag hade missat eller vad jag hade framför mig. Jag läste klassikerna så ögona blödde. Men jag hade känslan att aldrig komma ikapp. (Var det dig, Jan, jag lånade Aischylos and the Athens av? Jag tror inte du fått tillbaks den och nu vet jag inte var den är. Men jag hoppas jag kompenserat genom att skänka dig min samling av böcker och tryck från 1840-1860-talets svenska sociala smältdegel.) Sådana som Jan, som Kurt, som Lasse… Man skulle veta. Man skulle vara så väl förberedd. Det har gått över nu men det tog tid.

Men det viktiga är ju det här att han så många gånger gjort jobbet för mig. Gett mig analyserna. Gett mig argumenten. Även om jag har fått älta dem själv innan jag kunnat använda dem.

Lennart Parknäs
2002-09-04

Minnesanteckningar till ett tal till Jan Myrdal som aldrig hölls.

När Jan Myrdalsällskapet bildades på Jans bröllop med Andrea så var det mycket tal om att Sverige behövde en Jan Myrdal, en “käringen –mot-strömmen”, en som vågade käfta emot, en som var oppositionell.

Jag tyckte inte om den beskrivningen. Det var inte min bild av Jan. Det kändes som att vi höll på att acceptera Jans fienders bild av Jan.

Jag var tvungen att tänka till. Vad fanns i min bild av Jan? Jag hittade väldigt lite av det där “att käfta emot”. Maria hjälpte mig att förlösa och formulera tankar.

Nej, det är mer av allvar och lärdom. Att leva är allvar. Det kan man inte skoja bort. Livet är inte ett pajaseri, ett sätt att vinna publikens applåder. Livet är allvar. Livet måste tas på allvar. Därför måsta man också lära sig om livet. Man måste ta reda på hur det var. Man måste forska. Hitta sanningen. Eller komma så nära den som möjligt. Det är bakgrunden till hans enorma lärdom.

För han är lard. Spränglärd. Det behöver vi inte tvista om. En de precisa formuleringarnas mästare. Aldrig svulstig men heller inte ordknapp för den enorma lärdomen pockar på och flödar över för att ge oss den bakgrund som vi så ofta saknar om nu inte Jan vore.

Men också hederlig. När hans lärdom leder till obekväma sanningar så tar han konsekvenserna. Och springer inte och gömmer sig bakom någon populistisk slogan. Det är han för hederlig för.

Det betyder också att han står kvar hos sina vänner. Han är vänfast.

Och allt detta bottnar i en äkta, barnslig nyfikenhet. Utan denna nyfikenhet stelnar vi. Den göder oss, den föder oss, den utvecklar oss. Utan nyfikenhet dör vi. Och nyfikenheten är Jans livsluft. Den får honom att älska livet, att älska sanningen, att älska människor.

För allt det hat han mött har han mött med intresse, kärlek. Jan har lärt sig att besegra hatet och försegla med kärlek.

Oj, vad långt från en käring-mot-strömmen!

Lennart Parknäs
2009-05-02