Jan Myrdal tackar för flytten

Nu har flytten av bibliotek och samlingar från Östra Björkviken till Jan Myrdalsällskapet i Varberg pågått sedan före årsskiftet. Om en månad kommer sista lasset att gå. Själv kommer jag då att permanent flytta med biblioteket till Varberg, leva och arbeta där. Östra Björkviken kommer att säljas. Bibliotek, arkiv, samlingar - bortsett från det Indienbibliotek Eva Myrdal har deponerat, Gun Kessles produktion, den förberedda utställningen "När gatan tog mediemakt" och en del privata föremål – kommer att tillhöra Jan Myrdalsällskapet. Det är tid att både tacka de många vänner som lagt ner så mycket tid - och hårt arbete - på detta flyttarbete och diskutera själva meningen med donationen.

Tacket först. Detta stora arbete hade aldrig gått att genomföra utan vännernas insatser. Om jag skall nämna några namn speciellt bör det bli Per Arne Skansen för det sätt på vilket han först märkte ut biblioteket hylla för hylla och sedan planerade hela flytten och Lasse Diding som planerat och genomfört arbetet på Varbergsidan. Men att jag nämner dem innebär inte att de andra som detta halvår slitit med packning, lastning av bokkartonger och transporter till Varberg är glömda. Utan deras arbetsinsats hade projektet inte kunnat utföras. Att Jan Myrdalsällskapet överhuvudtaget blivit av och kan utföra sitt uppdrag har med insatsen från dess styrelse att göra. Dess arbete har i detta haft stor betydelse. Ordföranden Cecilia Cervin skall därför ha tack för sig och styrelsen.

På Sällskapets hemsida ligger redan en del bilder från arbetet. De visar såväl slitet som de glada kvällarna. Där finns också länkar till TV-inslag. Tack alltså!

Lstra-Bjrkviken-039

När sista flyttlasset för Jan Myrdalbiblioteket gått återstår bara de personliga prylarna i Skinnskatteberg.
                                                               Foto: Andrea Gaitán Myrdal

BAKGRUND; SAMLINGAR

Men vad har varit meningen med detta? Upprätta ett slags monument till Jan Myrdals allt högre ära? Inte! Man kan säga att denna donation av bibliotek, samlingar, arkiv, ingår i det livs- och arbets-projekt Gun Kessle och jag sökte förverkliga under de 52 år vi var samman och som jag sedan fortsatt efter hennes död. Tag samlingarna till exempel:

"Det finns", sade den vår bouquinistvän i Paris vilken under många år hjälpte oss, Jack Langs kamrat Maurice Guibert "en skillnad mellan samlare och krämare". Det var den äldre radikala intelligensens hållning. Traditionen från Eduard Fuchs och John Grand-Carteret om vilken jag skrivit. Att samla är att tjäna folkets förnuft. Vi har sökt leva på det egna litterära och konstnärliga arbetet samtidigt som vi samlat – böcker, affischer, grafik, föremål - men ibland tryter tillgångarna. Visst har också Gun och jag, liksom efter hennes död jag ensam, alltså varit tvungen att sälja. Olika samlingar av föremål från Afghanistan och Kina har vi gett till bl.a. Etnografiska. I princip har vi sökt skänka våra samlingar och placera dem så de tjänar. Det har inte alltid varit lätt.

Vi hade i Kina av Rewi Alley under kulturrevolutionen när vissa rödgardister hade en oförnuftig inställning till kulturarvet fått en samling (revolutionära och patriotiska) kinesiska träsnitt från trettio och fyrtiotalet. Jag tror vår var en av tre samlingar i Europa. En samling fanns i Tjeckoslovakien och en i Paris i Invalides på Musée des deux guerres med vilken vi ställde ut från vår på Kulturhuset i Stockholm i november 1990 (Kina : revoltens bilder 1937-1948). Vi hade dåvarande utbildningsminister Bengt Göransson hemma på Fagervik och frågade honom till vilket museum vi kunde lämna träsnitten. Han trodde inte det fanns något som kunde ta hand om dem på rätt sätt. Vi körde då till Paris med dem och under en högtidlig middag på svenska ambassaden överlämnade vi dem formellt till Musée des deux guerres.

LI-flyttbilen-VIII
Per Arne Skansen är organisatör av flytten från Östra Björkviken.
                                                                 Foto: Peter Dalgren

I Kina hade vi ute i kommunerna på landsbygden skaffat in kulturrevolutionära affischer direkt riktade till bönderna. Det speciella med dessa var inte bara det politiska budskapet - vilket skilde mycket från det som sades om dåtida Kina i väst utan också själva gestaltningen. För att nå fram till kommunmedlemmarna var det nödvändigt att allt, redskap, arbete, ja till och med knopar var riktigt. Bilderna var dubbelt värdefulla. Vi gav en samling av tusentalet affischer från olika håll i Kina till Etnografiska. Det blev en fin utställning (mot vilken det kulturlösa folkpartiets representanter protesterade). Men tyvärr fanns inte pengar till en ordentlig katalog där jag kunnat diskutera detta.

Per-Olow Leijon som arbetade med katalogiseringen fick inte fortsätta med detta av kostnadsskäl. Nu har han avlidit. Såvitt jag vet är samlingen därför icke ordentligt registrerad - katalogiserad (textöversättning, konstnärsnamn, tryckeri, tryckår).

Annat har gått bra. Vi gav samlingen André Gill till Nationalmuseum. (De hade blott fram till och med Daumier). Gavs möjlighet göra en bra katalog. Detsamma gäller affischsamlingen från de två världskrigen (huvudsakligen Frankrike och Mussolinis Salo-republik) till Kungliga Biblioteket. Fick göra användbar katalog. Likadant med samlingen "Hundra skratt" till Östasiatiska i Stockholm.

En samling är undantagen från donationen "När gatan tog mediemakt". Franska flygblad från 1870/71 med senare exempel från TGP i Mexico på trettiotalet och Paris på sextiotalet. Den hoppas jag placera - med katalog - när jag ännu lever. Annars får sällskapet försöka intressera någon.

Däremot ingår redan nu sådana samlingar som: Kinesiska politiska affischer inför och under kulturrevolutionen, albanska politiska affischer, franska politiska affischer 20-tal, 30-tal, efterkrig fram till sjuttiotal. Om jag inte hinner bearbeta materialet finns det för en kommande grupp.

(Gun Kessles negativ och dior från Asien (/folkliv och monument/ har skänkts till Östasiatiska muséet som noga katalogiserar dem och tillhandahåller dem för publicering och forskning. Gun Kessle deponerade mapparna med alla de svartvita förstoringarna till fransk och norsk romansk kyrkokonst på Konstmuseet, Skövde kulturhus. Skall kolla hur det används)

VAD MED ARKIV?

För den som vill finns olika brevsamlingar. Särskilt fram till c. 1970. Sedan  utskrifter av breven kring konflikterna kring min skilsmässa och återförening med Andrea - hade kanske tänkt utnyttja dem till en text. Men vad jag vet inga andra kärleksbrev liksom inga kvitton och/eller ekonomiska underlag till deklarationer. Men med brev bör man vara försiktig. Minns att både Strindberg och Dickens som båda var stora brevskrivare brände eller på annat sättt gjorde sig av med brevsamlingar. Bevarade brev ger aldrig korrekt bild. De flesta som skriver om Dickens och Strindberg bländas av de många brevvolymerna och glömmer detta.

Jag tror inte det finns ett enda brev mellan Gun och mig.Vi talade ju och skrev inte varandra. Ungdomsbreven från fyrtiotal och femtiotal mellan mig och Birgit/Svenolle är borta. Vi läste dem och kom fram till att man senare inte skulle begripa våra diskussioner. (Om konstsyn bl.a..). Brev och annat som utgjorde förarbeten till "Maj. En kärlek" är såvitt jag vet borta. Liksom annat ty mycket var blott muntligt. Men annat förstördes, (förläggarkorrespondens med Bonniers gick i papperstuggaren på åttiotalet såvitt jag minns) kom bort eller bara (efter 1980) försvann i elektronikrymden. Hur det verkligen är med mail på hårddiskar vet jag inte. Ibland har jag deletat. Många disketter/hårddiskar sedan 1980 och framåt är borta eller oläsbara.

Nic Waals son - också han psykiater - skickade mig efter hennes död alla hennes anteckningar från analysen 1945/46. Jag läste (utnyttjade dem)  och lät dem gå i tuggaren. Men visst kan man hitta ett och annat av intresse. Allmänt intresse. Den som har personintresse kan även gå till Arbetarrörelsens arkiv där Alva och Gunnars korrespondens finns. Fast - som jag skrivit - mycket som rör min barndom/ungdom och senare konflikter är av Alva censurerat, omskrivet, tillrättalagt. Detta skriver jag blott som en allmän varning om brev som källa.

Om Guns och mina anteckningar från resor kan användas av någon vet jag inte. Men jag gav om Liu Lin alla anteckningar, alla intervjuer (direktanteckningarna) och liknande till Gun Lauritzson som kunde använda detta när hon arbetade med sin avhandling. Fråga henne.

Därtill dock naturligtvis klippsamlingen. Av och om från 1943 och framåt. Den är viktig. Inte bara för Jan Myrdals arbete (så mycket ät icke omtryckt!)  som för att den möjliggör ett tittrör in i tiden och den ständigt skiftande "allmänna meningen". Men det sista decenniet är icke sorterat, inklistrat. (Sådant som FiB/k och Förr och Nu tillhör detta.)

För att förstå hur detta kan utnyttjas bör man se till den på ämnen i kuvert alfabetiskt sorterade klippsamling i fem lådor från Svend Aage Olsen. Den återspeglar vad en vänsterintellektuell i Göteborg i början på femtiotalet läste och diskuterade. Ger en helt annan bild av dåtida debatt än den nu gängse. (Han är för övrigt ett exempel på hur det officiella samhället sorterar bort olämpliga författare. I arkiven finns brev från honom och biblioteket finns också hans artiklar och ett hans refuserade romanmanuskript från tidigt femtiotal. Göran Palm som läste det påpekade att Svend Aage Olsen var en viktig dåtida modernist - men politiskt olämplig och därför utsorterad.

Därtill mycket, många lådor, manuskript. Jag har inte hunnit kontrollera vad som tryckts och vad som är otryckt. En uppgift för någon intresserad.

BÖCKER
Det återspeglar alla de ämnen jag - och Gun - intresserats av och arbetat med. Gäller det till exempel Balzac finns samlade verk på tyska och engelska och i många upplagor med olika kommentarer på franska (t.ex faksimilutgåvan av den sista upplaga som gavs ut i hans livstid med hans handskriftliga korrigeringar eller den upplaga som ägts av hans syster med hennes namnteckning). Mycket av detta Balzacbibliotek är sådant som inte finns på bibliotek i Sverige. (Jan Stolpe kollade och skrev om detta när det blev bråk om min syn på "Realismens seger".)

En del - som de många tidskriftsårgångarna från Punch och Simplicissimus fram genom slutet på 1800-talet och genom 1900-talet är inte alltid lätt att hitta på bibliotek. (Inte ens Revue des deux mondes torde vara riktigt tillgänglig.)

I konstbiblioteket finns faktiskt rätt mycket - särskilt utomsvenskt - som inte kan hittas på svenska bibliotek.

De historiska och politiska avdelningarna innehåller mycket förstahandsmaterial. Sådant som faktiskt ger belysning. (Om en fransk fascist under ockupationen med glädje skildrar hur han och hans kamrater under falsk identitet lyckades komma in bland de republikanska frivilliga under inbördeskriget och så kunde till Francosidan förmedla information ... då ändrar talet om "stalinisternas" misstänksamhet plötsligt färg.)

Allt detta möjliggör egna studier. Jag har ju hunnit/(kunnat utnyttja) blott bråkdelar. Så till exempel har jag blott antydningsvis kunnat utnyttja samlingarna populärlitteratur och skriven pornografi. Hoppas hinna göra det; huvudtanken är att de ofta lite märkliga ämnesvalen tydligt visar vilka drömmar och undermedvetna behov såväl när det gäller blodiga familjefejder om arv på brittiskt tjugotal som allmänna blodsorgier i senare populärdeckare som incestfantasier i pornografien. Att följa detta blir som att ha den bildade medelklassen på analytikersoffan. Det har jag inte skrivit ut. Tar några månader.

En del av det jag planerat kommer jag att hinna innan jag dör. Men mycket som samlats kan utnyttjas av unga generationer efter mig. Eller under min nuvarande sista tid.

ETT PÅPEKANDE
Det sällskapet bör minnas är vad Eva sade. Ha uppsikt! Folk stjäl som korpar från bibliotek!

LBiblioteket-inne-II

Biblioteket i Östra Björkviken är tomt. Nu gäller det att bygga upp det i Varberg.
                                                                                        Foto: Peter Dalgren