Jan Myrdal: Alla pristagarna har olydnaden - en bra egenskap - gemensamt

Jan Myrdal talade på Varbergs teater 9 april vid utdelningen av de två litterära pris som är uppkallade efter honom: Jan Myrdals stora pris - Leninpriset och Jan Myrdals lilla pris - Robespierrepriset. Han hyllar årets pristagare Maj Wechselmann och Martin Schibbye - och 2009 och 2010 år mottagare - för att de har något grundläggande gemensamt, trots att de i sitt arbete intellektuellt och konstnärligt skiljer sig i temperamentsfärg och åsikter: De är olydiga.

Myrdal menar utifrån Svenska akademins ordbok att ordet inte bara betyder "icke lydig, orhörsam och tredsk", utan i prisens mening konkretare: "som icke visar skyldig lydnad mot överheten eller laglig ordning."

Om tvesyn och den förnuftiga bristen på lydnad

Jan Myrdals tal i Varbergs teater 9 april 2011

Jag har för tredje gången fått hedersuppdraget att tala till utdelningen av det stora priset, Leninpriset, och för andra gången till det mindre priset, Robespierrepriset. Nu med fem mottagare börjar det bli möjligt att se prisens innebörd och inriktning. Om detta har jag en del jag vill säga. Min hustru, som också i detta brukar vara klok, har dock sagt mig att jag inte bör vara långrandig och därtill, om så möjligt, rolig. Det förra skall jag försöka, det senare tar jag en annan gång.

2011MajYB_5832
Maj Wechselmann, filmare, 2011 års mottaare av Jan Myrdals stora pris - Leninpriset. Foto Yvonne Blank.

Ty som många gånger förr är det nu så att majoriteten också bland de svenska intellektuella, kulturarbetarna som vi kallas, tänker i tropp och ställer sig på led. Den som varit med några decennier känner igen det. De andra kan läsa om det.
Just nu luktar det åter 1914 i Europa. Sommaren/hösten 1914 ger oss därför utmärkta exempel på just kulturarbetar-beteende. Det är inte så märkvärdigt. De härskande tankarna är de härskandes tankar och just vi blir pipor genom vilka maktens vind blåser. Gemensamt blir vi så vanligen till ett i det offentliga mäktigt brusande orgelvärk. Men vi är pipor med den egenheten att vi kan modulera oss själva. Några gör det. Som i Tyskland 1914. Också en Thomas Mann tutade kejserligt men hans hans bror Heinrich gjorde det inte. Så fick han aldrig Nobelpriset heller. Den svenska akademien förlät honom aldrig "Undersåten".
Nå, helt ensam i sitt motstånd var Heinrich Mann inte. Han var demokrat, borgerlig demokrat kan man säga och förblev sådan också mot Hitler och under Andra världskriget. Fast även i den tyska socialdemokrati som med fraser om socialism, frihet och fosterland gick följe efter Kaiser Wilhelm ut i det imperialistiska kriget fanns hederligt folk. Så vände sig till exempel Karl Liebknecht, Rosa Luxemburg, Franz Mehring och Clara Zetkin redan 10 september 1914 direkt mot sitt krigande parti och Karl Liebknecht röstade som ende riksdagsman mot krigskrediterna den 2 december 1914.
Varför påminna om detta? Jo, av två skäl. Inte glömma historien; det som nu sker har hänt förr. Därtill komma ihåg att det inte bara är några ensamma - de utvalt rättfärdiga - som tar ställning.
Också denna gång gläder mig styrelsens pristagarval. Ty  även om Martin Schibbye och jag kan antas ha varit rätt överens då vi arbetat samman i Folket i Bild har Maj Wechselmann och jag genom åren redovisat olika uppfattning i flera frågor. Detta är viktigt att hålla i minnet. Dessa pris är inte pris för någon korrekt ideologisk enhetlighet.
Mattias Gardell, Roy Andersson och Maj Wechselmann liksom Kajsa Ekis Ekman och Martin Schibbye är djupt olika och ändå lika. Ty samtidigt som dessa fem pristagares arbete intellektuellt och konstnärligt skiljer sig i temperamentsfärg och åsikter har de också något grundläggande gemensamt. Det som med styrelsens ord kallas olydighet.
Olydig är ett bra ord, ett gammalt och tvetydigt ett. Akademiens ordbok ger på nästan två spalter många exempel. Inte bara på det allmänna som icke lydig, ohörsam och tredsk utan på den andra och i prisens mening konkretare olydnaden: "som icke visar skyldig lydnad mot överheten eller laglig ordning."
1734 års lag, Missgerningsbalken sjätte kapitlet, första paragrafen redovisade den överhetens syn som ännu gäller i alla länder - bortsett från det för oss personligen viktiga att den i vårt land just nu inte avlivar - när den stadgade:
"Hvilken som uphissar och styrcker meniga man till olydno mot Konungen, eller then, som å Öfverhetens vägnar biuder och befaller; miste lif sitt."
Inte bara Strindberg påpekar att det "öfverheten biuder och befaller" just är den offentliga lögn som man från det håll som kan kallas vårt bör avslöja. Fråga sig "vem tjänar?". När - och varför - byter en styrande  "allmänna meningen" ord och innebörd. Det gäller politik, men det gäller därtill det som kallas moral.
Nytt är detta inte. Den som vill förstå hur de politiska personerna uppträder och vad som så händer i Sarkozys Frankrike bör läsa Stendhals "Lucien Leuwen". Kärlekshistorien är intressant men den politiska skildringen är så olydigt sann att texten kunde publiceras först 1894, sextio år efter det den skrevs.
Svenska Akademiens nu ständige sekreterare Peter Englund som också han var åtminstone grisskär som ung innan han började hjälpa konungen skaka hand meddelade att han var upprörd över att det stora priset namngavs som Leninpriset. Hade han varit mindre upptagen av att anpassa sin provinsiella akademiska karriär och sysslat mer med samhällsverklighet utanför den västliga överhetstraditionen då hade han kunnat själv se att Lenins analys av imperialism och krig ännu är giltig.
Om Robespierre vet jag inte att Englund uttalat sig. Men om sällskapet med denna namngivning kunde bidra till att Robespierres texter gavs ut på svenska då skulle en ung läsande generation med egna ögon se att det de fått lära sig om honom var lögn. Enkelt uttryckt: Hans texter gav grundritningen för det som blev tjugonde århundradets reformistiska klasskompromiss; "new deal" eller folkhemmet. Det som nu raseras.
Det är inte så att akademiker oundvikligen englundiseras. Det finns sådana som trots lärosätenas omgivning förmår utveckla sig - särskilt då inom naturvetenskaperna - liksom det i medeltidens kloster fanns munkar vilka verkligen bidrog till en intellektuell frigörelse, men i princip anser jag - i likhet med Strindberg i Sverige och Mao Zedong i Kina - att den akademiska traditionen förkrymper. Man tänker - målar, skulpterar, skär träsnitt - sämre när man för studiemedels och akademisk framgångs skull tvingas anpassa sig till ovanifrån föreskrivet och dess förmän.
Varför säga detta? Jo, det som skiljer ut vår, den tvesynt ställningstagande intellektuella och konstnärliga traditionen från den akademiskt samhällsbevarande är dels att vi går till källorna, texterna, bilderna; alltså ser själva och sedan handlar därefter och dels att vi insett att det är underifrån vi får den stora utsikten över samhällsskeendet. Det senare är för övrigt vad Lenin sade till Gorki om nu någon Englund i publiken undrar.
Min hustru kommer att hävda att jag borde varit roligare. Men tiden är inte riktigt sådan att jag får lust att skratta på mig. Däremot är det mig ett såväl personligt som intellektuellt och politiskt nöje att till Maj Wechselmann ges årets Leninpris och Martin Schibbye årets Robespierrepris!