Cecilia Cervins tal till Anna Roxvall

Anna-Roxvall-OAS1431.jpg

Här följer Jan Myrdal sällskapets egen Cecilia Cervins tal till årets Robespierre pristagare Anna Roxvall. (foto Olle Asp)

Anna Roxvall !

Det är en stor heder att få lyckönska dig till Robespierrepriset i dag, och att utöver prismotiveringen få presentera dig litet närmare.

För dem som inte känner dig så mycket ännu, kan det nämnas att du har arbetat, och arbetar med en tidigare Robespierrepristagare, Martin Schibbye och med fotografen Johan Persson. Det var planerat att det var du som skulle resa till Ogaden den gången, fast det kom annat emellan för din del.

Att stå på de svagas sida gentemot makten – det är den livshållning som vi i Jan Myrdalsällskapet har brukat kalla den refraktära, den motspänstiga. Det är en aktningsvärd och nödvändig livshållning. Men den är ganska enkel och självklar så länge det ”bara” handlar om ord, här i vårt ”toleranta” Sverige. Det är så lätt att prata, så länge man inte riskerar något.

Inte för att orden skulle vara oviktiga – tvärtom. De riktiga ordens makt är enorm. ”Bara de riktiga orden / orden med krona och fågelsång …” Nej i det här sammanhanget talar vi hellre om ”orden med styrka och motståndskraft.”

Du har ordet i din makt och använder det offentligt med stor framgång. Dina artiklar och övriga skrifter är kunniga, informativa och drabbande. Du skriver om sådant som vi andra i vår okunnighet inte vet så mycket om, om länder och förhållanden som lätt kommer bort i den offentliga debatten.

En svensk numera nästan bortglömd poet skrev en gång om författarens plikt och önskan att vara en ”tolk för de tyste som tiga/ tiga och lida blott”.

Det är en stor uppgift. Poet är du inte – tack och lov även om poesin visst kan ha sina uppgifter, den med. Men en sådan tolk, som Fröding ville vara, det är du. Du ger kraftfulla ord åt dem som ingen lyssnar på.

Tiden räcker inte till för långa utläggningar, så jag ger bara några exempel på dina insatser. Du var en av de första som behandlade den stora flyktingkatastrofen hösten 2015. Och då skrev du inte bara om de förfärliga och farliga resorna över Medelhavet, utan också om flyktingarnas  ohyggliga tillvaro i de överfulla grekiska lägren. För det var ju inte – och är ju inte - det välmående Sverige, utan det redan genom kapitalismen utarmade Grekland, som fick ta emot den stora anstormningen.

För inte så länge sedan fick du Nils Hornerpriset med motiveringen; ”för att hon/du stilsäkert, envist och passionerat rapporterar från utrikesbevakningens glömda områden”.

Så har visserligen konflikten i Ukraina funnits på dagordningen, men mest som en del av det storpolitiska spelet. Visst – den diskussionen måste föras. Men vad du har gjort är mera: du har mött och sett den civilbefolkning som drabbas av politiken. Du har besökt överfulla skyddsrum, iskalla, fuktiga och – milt uttryckt - inte särskilt säkra. Åt de människor som nödgas leva där har du givit en röst.

Du har sett konflikter, som sällan uppmärksammas i det dagliga bruset.  Burundi, landet inklämt mellan krigshärdarna, och med egna konflikter, har du rest i, sett och talat med människorna, den civilbefolkning, som alltid lider mest när de mäktiga slåss, och journalisterna som riskerar att tystas.

Och detta är alltså bara några få exempel på dina insatser.

Du är en värdig mottagare av Robespierrepriset, det som är inrättat för att uppmuntra de unga motspänstiga, refraktärerna, att fortsätta på sin inslagna väg: mot makten och för de svaga.

Vi som saknar både ditt mod och din styrka, vi gamlingar, som inte längre förmår uträtta något, vi tackar dig!

Tack Anna! Och hjärtliga lyckönskningar! Må du fortsätta ditt viktiga arbete!

Cecilia-Cervin-OAS1418.jpg

(Foto Olle Asp)