Mikael Wiehe försvarar nyliberalismens kritiker

2015 var Lenin förstärkt med en handväska. 2015 var Lenin förstärkt med en handväska. Foto: Olle Asp

I sitt pristal tog Mikael Wiehe "tanten med handväskan" som ett av många exempel på hur politiker och stora media försöker tysta nyliberalismens kritiker. På Varbergs teater stod som vanligt Lenins porträttbyst när Jan Myrdals pris delas ut. Just i år var bysten förstärkt med en handväska.

Om yttrandefrihetens dödgrävare

På kvällen den 11 juli 2014 går de tre tjejerna i musikgruppen Abalone Dots av Västerviksfestivalens scen nöjda och glada efter en lyckad konsert inför en entusiastisk publik och stolta över att ha framfört sin egen nyskrivna sång, Everything's for Sale. I backstage-baren blir de snabbt nedtagna på jorden. Där sitter redan Harald Hjalmarsson, moderat kommunalråd i Västerviks kommun, med en grupp festivalsponsorer. De är varken nöjda eller glada. De är snarare jävligt förbannade! Hur understår sig Abalone Dots att framföra en sång som Everything's for Sale som sångerskan Rebecka Hjukström presenterar med orden: "Nästa låt handlar om vad jag tror händer med samhället när man byter ut solidaritet mot girighet och t.ex. börjar sälja ut våra gemensamma tillgångar. Det är något som jag tycker att man kan se i vårt land just nu och även i den här kommunen. Jag hoppas att det blir en förändring i höst.” För det första, menar herrarna, hör musik och politik inte ihop. För det andra har hon "fan ingen rätt att stå på den där scenen och säga sådana saker", dessutom riskerar hon att "skrämma bort festivalens finansiärer" hotar de. Kommunordförande med fru meddelar avslutningsvis att de ska "slänga sina Abalone Dots skivor" när de kommer hem.

Det här hade man ju kunnat skratta åt och tycka vara lite bondkomiskt om det hade varit ett enstaka exempel. Men i takt med att de katastrofala ekonomiska och politiska följderna av den nyliberala politiken har blivit allt tydligare - ökade klassklyftor, nermonterad välfärd, försvagad demokrati, skattepengar till skatteparadis, växande högerextremism, och en europeisk arbetslöshet som nu uppgår till 25 miljoner - har den här typen av påhopp, trakasserier och hot mot kritiska röster blivit allt flera och allt råare.

I Dagens Nyheter kallar en upprörd Jens Liljestrand Nike Markelius berättelse om sina Fas-3-erfarenheter för "samhällsförakt" och uppmanar poeten Johan Jönsson att "ta ditt jävla klasshat och köra upp i röven”.

Moderaten Gunnar Axén säger i vredesmod upp sin TV-licens efter att ha hört poeten Athena Farrokhzads sommarprogram där hon talar om rasism, klassfrågor och politiskt våld.

Andra kulturarbetare som kritiserar det nyliberala projektet stämplas rutinmässigt som terroristkramare, diktaturanhängare, antisemiter eller massmördarsympatisörer eller så utmålas vänstern och extremhögern som samma andas barn och lika goda kålsupare.

Ett problem för nyliberalerna är att den vänster som man så hårdhänt och högljutt angriper också är den vänster som starkast står emot den växande högerextremismen. I Expressen uttryckte Britta Svensson dilemmat mycket tydligt när hon på demonstration i Kärrtorp "inte alls, som jag trott, var på en antinazistisk demonstration, utan på ett vänstermöte med extrema inslag". Man vill vara antinazist men inte tillsammans med vänstern. Man vill äta upp kakan och ha den kvar. Vad man i stället riskerar är att spola ut barnet med badvattnet.

När artisten Timbuktu i Sveriges riksdag tilldelas Fem i tolv-rörelsens pris för antirasism lämnar den moderate talmannen Per Westerberg salen. Han uppfattar prisutdelningen som" kontroversiell".

När Kartellen i låten Svarta duvor & vissna liljor vill "dunka Jimmie gul och blå, hissa han i en flaggstång" väljer liberala skribenter att bortse från den humoristiska anspelningen på Emil i Lönneberga och tar i stället avstånd från påstådd uppmaning till våld mot Jimmie Åkesson.

Men det tydligaste exemplet är nog historian om "tanten med handväskan", Susanna Arwins staty baserad på Hans Runessons klassiska bild från Växjö 1985, där en kvinna dänger sin handväska i huvudet på en nazistisk skinnskalle. Bilden blir snabbt en symbol för mod och civilkurage. Kulturnämnden i Växjö, med socialdemokratisk ordförande, övervägde att köpa in statyn. Efter valet 2014 får de borgerliga partierna majoritet i Växjö kulturnämnd. Borgarna vill också stå upp mot våldet. Dock inte mot det nazistiska våldet utan mot det s.k. statyvåldet. Det är tantens våld man vänder sig mot! Kulturnämndens centerpartistiska ordförande Eva Johansson drar löje över sig själv och sina meningsfränder genom att tacka nej till statyn med motiveringen att tanten i stället borde ha talat nazisten till rätta. Jag skulle vilja säga att detta är att välja sina väderkvarnar med omsorg. Eller för att uttrycka det tydligare: I valet mellan en antinazistisk demonstrant och en nazist väljer Eva Johansson att ta nazistens parti. Och hon är inte ensam. Efter Fredrik Reinfeldts fanflykt känner sig allt flera i den mutade medelklass, som för 500 kronor i månaden har legitimerat den nyliberal politiken, frestade att försöka nå en överenskommelse med den främlingsfientliga extremhögern i Sverigedemokraterna. Detta har vi sett förut när den europeiska borgerligheten på 1930-talet skydde vänstern och flörtade med extremhögern. Det slutade illa. Kleiner Man - was nun? som Hans Falladas bok heter.

Mest häpnadsväckande är trots allt när biblioteket i det borgerligt styrda Helsingborg avböjer att låta Pierre Schori, f.d. kabinettssekreterare, biträdande utrikesminister, ledamot av Europaparlamentet och Sveriges ambassadör i FN, tala om sin självbiografi. Hans besök anses vara en ”politiskt laddad fråga”. "Jag utgår från de riktlinjer som finns", säger bibliotekets chef, Catharina Isberg. Och jag kan inte låta bli att tänka, att också detta med att "bara lyda order" det har vi ju hört förut.

Att döpa ett pris till Leninpriset är naturligtvis lika genialt pr-mässigt som att döpa en romansvit till Min kamp. Men Gunnar Hökmarks eller Göteborgs-Postens upprördhet handlar inte om Lenin utan om att också de vill tysta nyliberalismens kritiker.

Vill man anlägga ett något längre historiskt perspektiv på det hela tvingas man fråga sig om inte den borgarklass som för tvåhundra år sedan var yttrandefrihetens fanbärare nu är på väg att bli yttrandefrihetens dödgrävare.

Jag är glad, stolt och tacksam över att ha blivit invald i denna församling som inte låter sig skrämmas, hotas eller mutas till tystnad.

Och tack för pengarna!

Mikael Wiehe, Varberg den 18 april 2015