Sara höll på att ta livet av socialministern – läs här om skandalen

Tal av Varbergsflickan Sara Beischer vid utdelningen av Robespierrepriset 18 april 2015.

Sara Beischer med Mikael Wiehe och Jan Myrdal på var sin sida i Varbergs teater.                                                                                                Foto: Jenny Tedjeza

 

Tack!

Jag känner mig oerhört hedrad över att stå här idag, på Varbergs teater och ta emot det här priset av ingen mindre än Jan Myrdal. Jan Myrdal, ditt namn var ett av de första författarnamnen jag lärde mig som barn, tillsammans med Moa Martinson, Harry Martinson och Sven Wernström. Och Mikael Wiehe, hur många konserter har jag inte varit på under min uppväxt! Det är fantastiskt fint, vilket sällskap! Extra fint är det att få ta emot priset här i Varberg, eftersom jag är uppvuxen i den här stan. Jag växte upp på Smålandsgatan på Håsten. Finns det något ställe på jorden där jag kan få en känsla som jag tror är den man kallar för hemkänsla, så är det när man kommer med bilen över guppen, när man ser Smålandsgatans parkering, när man ser garagen och lägenhetshusen i gult tegel. Håsten har faktiskt inspirerat mig när jag skrev Det finns råttor överallt utom på Antarktis. Man brukar tala om Varbergs alla vackra platser, Strandpromenaden för all del, men har ni varit på Stenåsaängen?

Nu gråter min mamma… Hon gråter så där högt, så man hör det…

Jag är förbannat stolt över att stå här, men jag vet att mamma och pappa som sitter på andra raden, är än mer stolta, och det är egentligen till er som jag vill rikta mitt största tack! Det är min mamma och min pappa som har gett mig tillgång till litteraturen och till böckerna redan från start. Det är också de som lärde mig att ifrågasätta, inte bara överheter och rådande normer, utan allt! Så vid elva års ålder gick jag och döpte mig. Che Guevara på vardagsrumsväggen och Jesus ovanför min säng. De lärde mig nämligen att ifrågasätta även deras sanningar. Och kanske det finaste av allt, de gav mig en tro på att saker och ting kan förändras.

Jag brukar ofta få frågan om jag tror att litteratur kan förändra, om litteratur kan påverka det samhälle som vi lever i, om mina böcker rentav har förändrat någonting. Jag har ingen aning, men jag vet att min debutroman höll på att ha ihjäl Göran Hägglund.

Det var under Almedalsveckan 2012. Jag var inbjuden till en festlig tillställning, och var ombedd att läsa några stycken ur den här boken, som utspelar sig inom äldreomsorgen. (Till saken hör att boken hade blivit refuserad av de flesta svenska förlag. Man tyckte ungefär samma sak: Den var för äcklig. Och för närgången. Ett förlag skrev ”En orgie i kroppsvätskor”.)

Jag kommer till den där tillställningen, och inser tre saker:

1. De skall äta middag medan jag läser,

2. Det är bara ministrar och riksdagsledamöter i publiken,

3. Shit! Jag har bara valt äckelstycken.

Hemorrojder, analöppningar, nerkissade lakan… Jag var inte jättekaxig när jag började läsa. De hann knappt påbörja förrätten innan Göran sätter sparrisen i halsen. Han hostar och frustar, jag tycker att han blir alldeles blå. Och jag hinner tänka ”Herre jävlar, jag har haft ihjäl vår socialminister!”. Då dunkar bordsgrannen Göran i ryggen, sparrisen flyger ut över vita duken, och jag kan fortsätta läsa.

Jag tänkte avsluta med att läsa det stycket. Det handlar alltså om Moa. Hon är outbildat vårdbiträde och har blivit anställd på stående fot, hennes chef sade till henne på anställningsintervjun att det enda som egentligen krävs för det här jobbet är ”lite sunt bondförnuft”.

Ljudet från TV:n överröstar den ödesmättade tystnaden. Jag går in till gemensamhetsrummet för att sänka volymen. Hinner precis komma över tröskeln när jag hör ett hejdlöst fnitter.

”Men sluta” säger någon och fortsätter att fnittra.

Det är Astrid.

”Men tänk om jag inte kan då?”

Urban kittlar Astrid i midjan. Hon skrattar så att hon knappt får någon luft.

”Tänk om jag inte kan låta bli dig?”

Astrid fortsätter att skratta. Jag blir stående i dörröppningen. Jag borde kanske ge mig till känna. Borde kanske gå min väg, men Urban böjer sig ner över Astrid, som sitter fastspänd i sin rullstol, och kysser henne. Astrid tystnar och möter Urbans blick under buskiga ögonbryn. Rodnar. Som en skolflicka rodnar hon. Lägger armarna om Urbans hals och besvarar kyssen. De kysser varandra hur länge som helst. De bara fortsätter och fortsätter. De grovhånglar.

Så slutar de för en stund. Tittar på varandra. Så länge och så djupt att de antagligen skådar varandras innersta kärna. Om vi nu har någon sådan. Och om nu ögonen är själens spegel och om deras själar på något sätt finns bevarade där inne, bakom demens och ålderdom. Så knäpper Astrid upp gylfen på Urbans byxor. Jag är som förstenad. Det är omöjligt att slita blicken från paret.

Astrid för sin hand in i Urbans gylf och jag känner äckel och fascination på samma gång. Och jag tänker på Urbans långa pung (Här brast det för Hägglund!) och jag undrar om Astrid hittar det hon söker.

Jag borde verkligen gå härifrån. Tyst och obemärkt. Men nu knäpper Urban upp Astrids blus. Med darriga, erfarna händer som med tiden blivit ovana. Det är inte trevligt på något sätt. Men han fortsätter med Astrids behå, kupar sina händer om hennes urlakade bröst. Hennes bleka bröstvårtor. Nästan sammansmälta med allt det andra bleka. Urban frustar allt högre. Astrid gnyr snarare än frustar. Det kan omöjligt vara bra för deras svaga hjärtan. Det kan i alla fall inte vara bra för Urban att frusta på det där viset. Urbans hand in i Astrids byxor. Jag undrar om han märker att hon har på sig en blöja. Tänker på hur länge det kan vara sedan vi bytte den. Om det är mycket kiss eller inte.

Den här historien är faktiskt helt och fullkomligt sann, plockad från ett demensboende i Farsta där jag jobbade en gång. Jag använder mig ofta av verkligheten när jag skriver, verkligheten är alldeles för fantastisk för att inte använda sig av. Men – det svåra i den här historien var att Astrid var gift. Mannen levde, men det hade hon glömt. Skulle vi tillåta otrohetsaffärer på äldreboendet? Har gamla människor rätt till sin egen sexualitet trots demens och förvirring? Har gamla människor rätt till sin egen otrohet trots att man flyttat in i ett rum på sjutton kvadratmeter?

Det enda som egentligen krävs för det här jobbet är lite sunt bondförnuft!