Cecilia Cervin talar till Sara Beischer

Sara Beischer tar emot prisdiplomet ur Jan Myrdals hand. Sara Beischer tar emot prisdiplomet ur Jan Myrdals hand. Foto: Olle Asp

2015 års mottagare av Jan Myrdals lilla pris - Robespierrepriset är Sara Beischer. På prisutdelningen i Varberg 18 april var hon närvarande och hörde i det fullsatta Varbergs teater Cecilia Cervins tal som inleddes med:

-Du är ung, men i den goda refraktära andan har Du redan hunnit med stora insatser.

Sara!

Du är ung, men i den goda refraktära andan har Du redan hunnit med stora insatser.

Du har bland annat en omfattande föreläsningsverksamhet. Du har föreläst om bland annat svensk arbetarlitteratur, och blivit varmt uppskattad för det. Och detta är viktigt, viktigt, viktigt! Vi måste minnas historien också, och hur arbetarskildringen har funnits, och har betytt mycket. Men Du stannar inte där. Det är väldigt viktigt att minnas de som har gått före, men – samhället förändras, och förtrycket och utsattheten tar ständigt nya former. Du är med om detta i Dina två viktiga romaner, där Du har skrivit om vår tids mest slitiga arbetsmiljöer, vården och skolan, båda i sant refraktär anda.

Den första, Jag skall egentligen inte jobba här, har en struktur som erinrar om folkdiktningens hjältesaga. Din hjältinna, Moa, drar ut i den okända världen – Stockholm – främmande och lockande på en gång. Hon skall erövra – inte prinsen och kungariket; nej TEATERN! Där hoppas hon verkligen kunna påverka, och med konstens kraft också förändra världen. (Men för all del, en prins kan kanske få vara med på ett hörn också. Men det är detta med teatern, och möjligheten att påverka, som är hennes stora patos.)

Hennes mödosamma väg går genom den avskräckande åldringsvården – det är nödvändigt att ordna försörjning innan hon kan slå igenom. Åldringsvården, det är ett hårt, motbjudande, illaluktande arbete. Och där möter hon hinder, men också sagans oväntade hjälpare, sagans till häxor förklädda féer. En sådan är Leena, med två e.

På vägen ändras Moa själv. Nästan framme vid sitt etappmål, att få provfilma för någon social reklamfilm, där segrar hennes nya medmänsklighet, och hon väljer fikat med den hjälplösa och motbjudande åldringen framför provfilmningen.

Det här är nu inte en gullig folksaga med lyckligt slut. Beskrivningen av vården tecknar Du i all dess omänsklighet, både mot vårdobjekten, och – inte minst – mot deras vårdare. Arbetet är jäktigt, slitigt och skamligt underbetalt. Det vet vi alla på en abstrakt nivå. Du visar det.

I en tidningsintervju om vilka yrken man i framtiden kan robotisera – alltså ersätta arbetarna med robotar – resonerar en av svenskt näringslivs företrädare så här: Nja, förskollärare, där behöver man kanske ännu människor, men åldringsvården, den kan vi robotisera! Att duscha åldringar, och hjälpa dem på toaletten, det passar för robotar!

Vi som i olika sammanhang har sett vårdpersonal, hemtjänstpersonal, folk som jobbar inom den slutna åldringsvården, vi vet att dessa människor är oersättliga. Det här handlar inte om robotverksamhet. Det handlar om att med ömhet och respekt möta de mest utsatta. Om dessa vårdens hjältar, som vi alla antingen har eller kommer att få erfarenhet av, om dem må Du och alla andra fortsätta att berätta refraktärligen till dess att dessa hjältar får den uppskattning de förtjänar.

Detta om din första bok. Din andra bok, Det finns råttor överallt utom på Antarktis, har liksom förra årets Robespierrepristagare sin utgångspunkt i miljonprogrammet, sådant som det upplevs av dem som är födda där. Din Claras mamma har upplevt något annat, och hon är ödmjukt tacksam över de förbättringar som trots allt miljonprogrammet innebar. Men Din Clara längtar ut och bort, för inte försvann klasskillnaderna inte. I skolan blir de särskilt tydliga. Och kanske särskilt för dem som Din Clara – inte allra längst i botten, nej, men i det ängsliga mellanskiktet, som på sitt sätt är minst lika utsatt som de andra. Tillvaron i skolan är omänskligt hård och obarmhärtig, och Du kan också se att det inte bara är eleverna som far illa. Du kan också skildra hur hårt och obarmhärtigt det är för lärarna där.

Nå, ger Du då några enkla botemedel? Nej, tack och lov. Det är Du alldeles för klok och mänsklig för att försöka Dig på. Men Dina skildringar av dessa utsatta områden är en utomordentlig, levande, talande och refraktär protest emot två våldsamt politiskt försummade områden. Hur mycket man än skriker, och valtalar vackert, fortsätt protestera! ber vi Dig, tacksamma över det Du redan har gjort, men med varma förhoppningar om att Du fortsätter, och bjuder ännu mera, ännu mera, ännu mera!

Tack Sara!

Cecilia Cervin är ordförande i Jan Myrdalsällskapet sedan start 2008. Hon skrev 1997 en doktorsavhandling i litteraturvetenskap, Det illojala barnets uppror, en studie kring Jan Myrdals självbiografiska texter.