Eija Hetekivi Olsson tar emot Robespierrepriset

Eija Hetekivi Olsson, mottog i går den 12 april Jan Myrdals lilla pris – Robespierrepriset. Motiveringen löd: 

"Eija Hetekivi Olsson har i boken Ingenbarnsland gett röst och språk - ett ursinnigt och omtumlande nyspråk - åt ett maskrosbarn och hennes uppväxt i det moderna göteborgska klassamhället."

 

Foto: Olle Asp

I samband med prisceremonin läste Eija följande avsnitt ur boken:

Miira går i mellanstadiet, bor i Göteborgsförorten Gårdsten och har precis råkat bränna ner skogen med sin polare Vera. Och nu är hon hemma hos Vera för första gången. 

Och "Vera hade ingen bögplansch. Inte en enda plansch, inte ens tapeter. Betongväggarna var blåmålade. Fönsterrutorna gardinlösa och på den smala sängen som saknade överkast låg täcket intryckt i fotändan. Hon skämdes. För att hon hade ett virkat överkast, tjockare täcke och rena påslakan. Och för att hon hade tre småbord och Vera bara ett bord. 

    ”Tjalla inte om skogen”, sa Vera.

    ”Nä, de va ju ja som gjorde de.” Hon satte sig på bordet. ”Tjalla inte du heller.”

    ”Se ja ut som en tjallare?” sa Vera och spelade CP-skadad. Lånade hennes roll.

    ”Mongotungan”, krävde hon.

    Vera släppte fram den. Det var hedersordet.

    ”Va har du gjort där?” frågade hon och riktade frankensteinfuckyoufingret mot Veras handled. Det var skärsår på den.

    ”Fuck you på dig själv”, sa Vera och skrattade.

    ”De e farligt.”

    ”E la inget, lekte lite bara.” Vera smusslade in handen i ärmen. Slöt öppningen.

    ”De kommer krypa döingmaskar i dig om du skär dig fatta la du.”

    ”Aja, men tjöta då”, sa Vera som till sin mamma. Fast på skoj.

    ”Du kommer ruttna om du skär dig, svenssonfejs… sluta me de.”

    ”Ajjaaaa”, sa Vera och skrattade lite till.

    Här kunde hon inte lämna Vera. Med den där benrangeln i storarummet.

    ”Vill du sova över?”

    ”Kan la ja”, sa Vera och såg gladare ut, för att hon hade slutat att vuxentjata.

    Det hade blivit dimmigt ute. På gården fanns två ungpundare.

    ”Krister Ek, liten å vek, bröst å bringa som en cornflakesflinga”, sa den ena.

    ”Krister Ek, tattarstek”, sa den andra. De kraxade.

    Längre bort ryckte en till pundare runt för sig själv. Han karatekickade lyktstolpen och luften.

    Hon satte på sig stenansiktet.

Nästa dag när Vera har gått, är Miira ensam hemma.

Och hon ”Satte sig under köksbordet och blev en blobb. Tung och trång i sig själv. Fick inte plats i köket. Inte någonstans. Inte i skinnet heller.

    Blobbade in i sitt rum och bäddade. Stökade till sängen, slängde överkastet på golvet och tryckte in täcket i fotändan. Bäddade igen. Hämtade trasan och torkade av listerna och resten av dammställena.

    Hon diskade. En bit av lillfingernageln lossnade. Hon tittade på den manuella manicken som sågade rågbröd i skivor. Ville testa om den kunde klippa naglar också, styrde in nageln och nu satt hon fast i fanskapet. Vevade för att lösgöra sig och ritsch, en större nagelbit slets av.

    ”Satans kukskalle”, skrek hon fast Lasse inte var i närheten.

    Hon kastade kastrullen i väggen och välte köksstolarna. Hoppade på duken och den broderade tavlan som hade fallit ner på golvet. Bet i handduken. Dragkampsdrog med den, nästa så tänderna drogs ut. Sparkade mattorna åt helvete och slet ut Leo Tolstoj från bokhyllan. Ruskade om och skickade in honom i högtalaren.

    ”Nu jävlar”, sa hon och gick efter.