Maj Sjöwall, leninpristagare, hyllas av Cecilia Cervin

I det fullsatta Varbergs teater på lördagseftermiddagen 13 april 2013 kulminerade föreställningen med utdelningen av Jan Myrdals stora pris - Leninpriset. Mottagare: Maj Sjöwall, nydanare inom svensk kriminalromankonst.

Jan Myrdal hade talat om henne och Gabriela Pichler, filmare som regisserat den framgångsrika "Äta, sova, dö" och mottagare av årets Jan Myrdals lilla pris - Robespierrepriset.

Sedan var det dags för Cecilia Cervin att göra en större genomgång av Maj Sjöwalls och hennes avlidne skrivarkamrat Per Wahlöös "Romanen om ett brott".

Maj Sjövall!

När din och Per Wahlöös dekalogi kom ut som nyutgåva i höstas väckte detta berättigad glädje på alla håll – utom hos EN, säger EN, kritiker. Han reagerade osedvanligt korkat i ett fullkomligt perspektivlöst, förment ideologiskt, raseri.

Jag skulle kunna använda hela den av Lasse Diding beviljade tiden till att visa hur dum han var. Men det är roligare att tala om hur kloka och bra ni båda författare var och är i de här böckerna.

Jag vill minnas att det på sin tid spekulerades en hel del om vem av er som hade skrivit vad – det tycker jag nu i efterhand inte var särskilt intressant. Såvitt jag förstår kom böckerna till i ett intensivt samarbete mellan Dig och Per Wahlöö. Hade han kunnat vara med här i dag, hade priset förstås gått till er båda tillsammans.

Hur är det då att efter snart ett halvsekel läsa era böcker på nytt? Ja, först kanske man känner något som mest liknar ömhet: så länge sedan, så mycket som har hänt sedan dess. Bara ett par exempel:

Inte en dator finns att tillgå. Mer eller mindre skickligt hanteras skrivmaskiner och pennstumpar. DNA-test – nej, men fingeravtryck, blodspår och fotavtryck. SMS och mail – nej, men ett flitigt telefonerande.

Pengarna!

Skandaljournalisten, ohyggligt överbetald, kommer upp i den svindlande inkomsten av 40 000 – om året!! Gatuoriginalet Röven har fickorna fulla av ett- två- fem- och tioöringar etc etc.

Ja, naturligtvis tidsbestäms – dateras heter det numera föraktfullt om något som på något sätt bär prägel av sin tid – ett verk av den här sortens detaljer. Samtidigt är det just den sortens vardagsrealism som gör dem epokgörande, kommer dem att utgöra portalen till en hel genre, den samhällskritiska deckaren eller polisromanen. Här är det inte fråga om en blodtörstig spänning för dess egen skull, utan Romanen om ett brott handlar i alla tio delarna om ett brott begånget av ett söndervittrande samhälle.  Präglat av girighet och maktlystnad har detta samhälle frånsagt sig varje form av solidaritet och ansvar. Det gynnar de rikas utsugning av de fattiga och svaga.

Detta gäller dessvärre även inom polisen som institution. Höga chefer från rikspolischefen och neråt är mest angelägna om att förmöget folk inte skall bli besvärade, anklagade eller misstänkta utan få fortsätta med sina inkomstbringande affärer, ocker, bedrägeri, illegal vapenhandel etc.

Mot denna s.k. ledning står poliserna på fältet:

Den trötte Martin Beck, i de senare böckerna något mindre trött men desto mera kritisk. Han har som vi vet fått otaliga efterföljare, de flesta tämligen schablonmässiga. Ett undantag är Kurt Wallander som åtminstone utvecklats parallellt med Martin Beck.

De andra i er poliskvalkad är heller inga schabloner: Kollberg, Larsson, Rönn och de andra som tillsammans och var för sig utvecklas under handlingens gång. Även relativt osympatiska bifigurer kan få tala för dem som i motsats till de höga cheferna utför det hårda vardagsarbetet. Det sker på ett sätt som verkar inspirerat av Shylocks monolog i Shakespeares Köpmannen i Venedig:  

Fyrtio år i uniform i den här stan. Hur många gånger har jag blivit nerspydd? Hur många gånger har folk spottat efter mej och lipat åt mig och kallat mig för gris eller svin eller mördare? Hur många hängda har jag skurit ner? Hur många obetalda övertidstimmar har jag gjort? I hela mitt liv har jag slitit hund för att försöka hålla litet ordning, för att hyggliga, anständiga människor skall få leva i fred.

- - -

Hela tiden har det sagts att vi polismän ska skydda samhället, ibland har det varit mot knegare och ibland mot studenter, ibland mot nazister och ibland mot kommunister. Och nu finns det knappt någonting kvar att skydda längre.

En särställning intar Åsa Torell, polisänkan som själv blir en duglig polis. Hon är ett gott exempel på pedagogiken i era böcker. Hon betraktas genom sina manliga kollegers ögon och deras kvinnosyn präglas av den tiden. Först ser de henne som ett lockande sexobjekt, men de lär sig. Senare blir hon även i deras ögon en begåvad och klartänkt människa med egna känslor och stark empati. Så får hon bidra till deras och förhoppningsvis till de samtida manliga läsarnas utveckling.

De bisarra bifigurerna fyller utomordentligt väl sin uppgift att roa och underhålla – berättelsens välformulerade homoristiska inslag skulle vara värda ett eget kapitel – men fyller främst uppgiften som exempel på hur udda människor redan på den tiden marginaliserades och stöttes ut ur det s.k. folkhemmet.

Ur den gruppen rekryteras mördarna i era böcker. De är desperata människor som, försummade eller misshandlade av samhälle och myndigheter till sist skipar sin egen rättvisa när inga som helst utvägar står dem till buds. Så gör mannen på taket, som i maktlös hämnd skjuter ihjäl alla poliser han kommer åt, så Rebecka som i er sista bok mördar statsministern ett decennium innan Palme mördades.

De verkliga brottslingarna är ”offren” de som mördas, utsugarna, profitörerna: Mannen som skapar sin förmögenhet genom vapenhandel till inbördeskrig och förtryckarmakter, men åtnjuter de styrandes aktning, porrfilmaren som lockar till sig unga flickor för att sedan de förbrukats likgiltigt låta dem gå under och dö m.fl.

Är era böcker alltjämt aktuella? Ja, tyvärr. Visst hade det varit roligare om samhället utvecklats till det bättre och inte till det sämre, men så mycket mera behövs era böcker. I vardagens detaljer, i personskildringarna, i reflexionerna från och kring era gestalter förnimmer läsaren en närmast profetisk klarsyn. Romanen om ett brott berättade hur illa det var ställt i samhället då – och nu vet vi hur mycket värre det skulle komma att bli.

Utom polisväsendet hörde t.ex. sjukvården och åldringsvården till de områden ni kritiserade. Som vi alla vet, har det bara blivit värre, sedan verksamheterna sålts ut och profiten blivit ledstjärnan för det som en gång var samhällets mest centrala uppgifter – vård, skola, omsorg. Nästa steg blir väl att sälja ut även polisen.

Profitörerna är fortfarande av samma skrot och korn, eller ännu värre. Både Jan Myrdal och ni båda kritiserade folkhemmet. Nu finns inte ens folkhemmet kvar, men kritiken behövs mer än någonsin.

Ni startade och satte normen för denna samhällskritiska genre. Andra följer i era spår, med växlande framgång. Därför vill jag citera det allra sista ordet i hela dekalogin: ”Marx!”

I stället för ett traditionellt fyrfaldigt leve vill jag nu samla oss till ett fyrfaldigt Marx!

Marx! Marx! Marx! Marx!