Roy Andersson

Gråtande par 2005. Gråtande par 2005. Foto: Kalle Boman.

Roy Andersson är känd som en av Sveriges främste filmare med regi- och manusansvar för fyra långfilmer, flera kortfilmer och reklamfilmer, har utfört allt förekommande arbete inom branschen. Har uppmärksammats med utmärkelser - är hedersdoktor vid Göteborgs universitet, hedersordförande för Göteborgs International Film Festival och har fått medaljen Litteris et Artibus ur kung Carl XVI Gustafs hand - och många priser, ett antal svenska guldbaggar, jurypriset vid vid filmfestivalen i Cannes år 2000; de senaste (före Jan Myrdals stora pris - Leninpriset): Nordiska Rådets Filmpris år 2008, en retrospektiv på The Museum of Modern Art, MoMA, i New York hösten 2009.

Har gett ut två böcker: Lyckad nedfrysning av herr Moro (i samarbete) och Vår tids rädsla för allvar.

I en skrift inför Nordiska Rådets stora priser i litteratur, musik, film och miljöarbete 2009 skrev han en artikel som han anser viktig och som representerar en av hans huvudteser om samhällsbyggande: generositet och omtanke betalar sig:

Om kostnad och investering

Av Roy Andersson

Det hände sig för några år sedan att Stockholms stad ville spara pengar genom att dra ned på snöröjning och halkbekämpning. Resultatet blev att amhällskostnaderna för sjukvård till följd av halkolyckor vida översteg de kostnader man vann med denna besparing. 

Jag vill med utgångspunkt från detta fall resonera lite om begreppen kostnad och investering och anföra två upplevelser som i hög grad har påverkat mitt liv.

*

År 1917 föreslog göteborgsläkaren Henry Allard att stadsbarn, som inte hade förmånen att under sommarlovet vistas på landet, dagligen skulle få komma ut till sol och salta bad. Göteborgs stad genomförde denna idé genom att låta dessa barn få åka gratis tåg ut till Askimbadet, ett av Göteborgs finaste badställen. Idén genomfördes sedan årligen långt in på femtiotalet under namnet ”Badbarnen”. Jag var ett av dessa barn.

Att bjuda oss på tågresor till havet var storslaget. Men arrangemanget var storslagnare än så. Vid bryggorna fanns simlärare som lärde oss grodsim och mitt på dagen fick vi mjölk i medhavda muggar och dessutom en kummindoftande bulle. Storslagenheten slutar inte med detta.

Inför återresan till staden fick många av badbarnen uppleva den kanske allra vackraste yttringen av omtanke.

De barn som bodde så långt från tågstationen att de måste ta buss eller spårvagn till hemmet fick två poletter, en för dagens buss eller spårvagnsresa hem och en för nästa dags resa till tågstationen.

Tillsammans med tusentals göteborgsbarn fick jag, i den formbaraste av åldrar, förmånen att bli bemött med denna respekt och omsorg. Jag vet att det för oss alla förblir ett av livets ljusaste minnen och att det väckte vår lust att ge tillbaka.

*

Efter andra världskriget hade den italienska filmen en av sina många blomstringsperioder i den s.k. neorealismen. Flera av de filmer vi i dag räknar som odödliga klassiker tillhör denna genre. En av dem är Vittorio de Sicas ”Cykeltjuven”.

Den visades på svenska biografer på femtiotalet, men distribuerades också som smalfilm i filmcirklar över hela landet. 

Det var så jag mötte den tillsammans med några kamrater i ungdomsgårdens bordtennisrum som tillfälligt förvandlats till biolokal.

På en liten gulnad duk vevade en skrällande smalfilmsprojektor upp ett stycke film som inte liknade någonting vi hade sett tidigare:

Under den enorma arbetslösheten i Italien efter kriget köar hundratusentals familjeförsörjare vid arbetsförmedlingarna för att få arbete. ”Cykeltjuven” handlar om en av dem, Antonio, en arbetslös tvåbarnsfar i Rom.

Efter månader av väntan blir det en dag hans tur att få höra sitt namn ropas upp på arbetsförmedlingen. Han kan få ett arbete. För detta fordras cykel.

Det har han inte. Den är pantsatt. Genast erbjuder andra desperata arbetssökande som har cykel sina tjänster. I sitt förtvivlade behov av arbete lovar Antonio att infinna sig med cykel. 

Han har lovat för mycket. Han är totalt utan tillgångar.

Inför mannens modstulenhet finner dock hans unga hustru på råd. Hon river upp lakanen ur bädden. Dem kan de pantsätta.

Efter att ha blidkat pantkontorets prövade tjänsteman beträffande lakanens värde får de så mycket att de kan lösa ut cykeln.

Så långt i berättelsen lämnar filmen för en stund det fattiga paret. Vi får i stället följa vad som händer med lakanen. De tas om hand av en assistent, som efter att ha bokfört och märkt dem, går bort mot en stege som står lutad mot hyllsystemet där man förvarar linnevaror. Under stor möda börjar assistenten sin klättring, och vi får se hur hylla efter hylla, i en lokal med ofantlig takhöjd, är överfyllda med lakanen från Roms alla fattiga arbetslösa.

Filmen utvecklar sig till en mycket sorglig historia. Den fattige tvåbarnsfadern blir bestulen på sin cykel. Efter att förgäves ha letat efter den i Roms oändliga människovimmel fattar han det desperata beslutet att själv stjäla en, men blir ertappad.

”Cykeltjuven” satte outplånliga spår hos oss ungdomar. Vi blev omskakade i dubbel bemärkelse. Dels av den sorgliga historien och dels av upplevelsen att det i världen fanns människor som hade brytt sig om att göra film om dessa stackars obetydliga fattiga med sådan omtanke och förståelse. Det ingav trygghet och förtröstan att möta uttryck för sådant ansvar och sådan människorespekt.

Världen kändes närmare . . . och varmare.

Vi hade kommit i kontakt med ett föredöme, ett oegennyttigt filmkonstverk som representerade humanismen.

Roy Andersson

 

På Svenska Filminstitutets hemsida finns mycket om Roy. Om retrospektiven i New York. MoMA om Roy.

Läs några tidiga kommentarer till att Roy Andersson fått Jan Myrdals stora pris - Leninpriset: Göteborgs-Posten, Sveriges Television, Norrländska Socialdemokraten