Reaktioner på Leninpriset 2010

Årets utnämning av mottagare av Jan Myrdals stora pris - Leninpriset väckte debatt. I en insändare i Hallandsposten 23 februari 2010 kommenteras tidningens nyhetsartikel om prisagaren och vad han säger.

Lenin störtade inte tsaren

Apropå artikel 5/2.
"Det blev revolution i Ryssland och Lenin ledde den. Jag sympatiserar väldigt mycket med den ryska revolutionen. Det hade varit väldigt olyckligt om tsarväldet hade fortsatt."
Med de orden motiverar Roy Andersson varför han tar emot Leninpriset från Jan Myrdalsällskapet.
Lenin ledde inte revolutionen som störtade tsaren i mars 1917. Lenin befann sig då i Zürich, men fick brått hem för att bekämpa den liberala regering, som hade tagit makten och utlyst allmänna val till en rysk riksdag.
I oktober genomför Lenin en militär statskupp och upprättar den enpartistat, som behåller makten fram till 1991. Han inrättade genast en säkerhetstjänst, som med obegränsad makt förhindrade varje försök till opposition.
Roy Andersson förklarar att han inte är socialist. "Jag är mer åt det socialdemokratiska. En socialdemokratisk socialist med folkbildarambitioner".
Det är rörande med så mycket okunnighet. Lenin såg till att avrätta eller fördriva så många socialdemokrater han kunde. De var bland hans främsta motståndare. De fick knappast några pris.
Men kanske är vanlig historisk kunskap för mycket begärt av en människa, som framträder med "folkbildarambitioner" och ser Jan Myrdal som "en lärdomsgigant".
EL

 

Så här skrev Roy Andersson i sitt originalsvar

 

Historien är ingen lek

(Svar till signaturen EL angående Jan Myrdalsällskapets Leninpris.)

Mitt under den nyss avslutade filmfestivalen i Göteborg blev det offentliggjort att jag utsetts till 2010 års mottagare av  Jan Myrdalsällsapets stora pris, ”Leninpriset”. Jag blev omedelbart uppringd av flera tidningar som önskade en kommentar om detta. I festivalstressen blev mina uttalanden per telefon tyvärr både hafsiga och ofullständiga. För att undvika missförstånd vill jag härmed rätta till detta med kompletterande egen skriven text.
   Jag har fått flera brev och mail som uttrycker besvikelse och ilska över att jag tar emot priset och en upprörd insändare i Hallandsposten skriver att min inställning till priset vittnar om brist på vanlig historisk kunskap. Visserligen har jag studerat historia vid universitet och intresserat mig för ämnet i hela mitt liv men måste trots allt tillstå att jag bara kan en bråkdel av det jag skulle vilja kunna i detta väldiga, omfattande ämne.
   Att ta emot Leninpriset är för mig förenat med en enda tveksamhet och det är om jag verkligen förtjänar priset. Det är nämligen ett fint pris, som utdelas av ett sällskap som bär namn efter Jan Myrdal, en av Sveriges nu levande betydande författare. Det är ont om skriftställare av den kalibern i dag.
   Att Jan Myrdal inte sitter i Svenska Akademien är naturligtvis inget mysterium, men icke desto mindre något av en skandal. Vi får hoppas att den nye ständige sekreteraren Peter Englund nu arbetar på att upphäva skandalen så att akademien äntligen får behövlig tyngd.
   Det förekommer många ifrågasättanden och invändningar, en del befogade, de flesta obefogade, beträffande Jan Myrdals intellektuella gärning. Sådant tillhör en livslång modig verksamhet. Men aldrig har dessa ifrågasättanden och invändningar varit så väl underbyggda och välformulerade som hans svar på dessa. Belackarna har drabbats av stumhet.
   Jan Myrdal är en bildad person och hans skriftställarskap genomsyras av omisskännlig uppriktighet och sanningslidelse. Det är en ära att få mottaga Jan Myrdalsällsapets stora pris.
   Att priset har namnet ”Leninpriset” tycks var stötande för många, men absolut inte för mig. Jag försvarar den ryska revolutionen och alla andra revolutioner som haft och har som mål att störta orättfärdiga utsugarregimer. Det ryska tsarväldet var ett sådant.
   Under oktoberrevolutionen 1917, den tredje fasen i den revolutionsprocess som inletts redan 1905, var Lenin oomstridd ledare för bolsjevikpartiet som i praktiken genomförde maktövertagandet. Detta möjliggjordes främst  med löftet om fred, dvs slut på kriget mot Tyskland och dess allierade, ett krig där, enligt Lenin, miljoner unga arbetar- och bondesöner på vardera sidan tvingades slakta varandra på slagfälten i stället för att förbrödras och rikta kampen mot krigets iscensättare, dvs Europas besuttna och förtryckande överheter.
   Oktoberrevolutionen var till en början i det närmaste oblodig. Våldsutbrott och oförsonlighet följde under den kommande kontrarevolutionen, då de vita med stöd av militär från över tjugo länder ville hjälpa den ryska aristokratin att få tillbaka sina gods och privilegier.
   Vilken sida som var blodtörstigast i det inbördeskrig som följde är inte entydigt och ännu inte helt utrett.
   Historiens dialektik är ingen lek. Intressemotsättningarna mellan förtryckare och de förtryckta, mellan utsugare och de utsugna, mellan slavägare och slavar, mellan kolonisatörer och de koloniserade, mellan dem som vill bli uppassade och dem som måste passa upp är eldfängda. Och när de tar fyr vet jag var jag har mina sympatier.
   Jag tar emot Leninpriset med mycket gott samvete.

Roy Andersson

 

 

Hans Isaksson 2010-02-08

En klar linje blir än mera synlig

Det är förunderligt, men föga förvånande, vilka känslor Roy Anderssons mottagande av Jan Myrdals Leninpris tycks ha uppväckt bland vissa svenska tidsenliga intellektuella.

Peter Englund satte ribban högt redan vid förra vårens prisutdelning på minimalt utrymme i DN genom ett par satser nedlägga

1) 2009 års pristagare, historikern Mattias Gardell själv

2) Pol Pot, som har inspirerat

3) Jan Myrdal - om det inte var tvärtom - och

4) Lenin som har inspirerat dem alla - eller var det tvärtom?

5) Styrelsen för Jan Myrdalsällskapet.

Allt detta klarade Englund dessutom synbarligen utan att behöva styrka pristagarens undermålighet på annat sätt än genom hans villighet att ta emot Myrdalpriset.

Och nu är det dags igen:

DN:s kulturredaktör Maria Schottenius nöjer sig, blid och generös som alltid, med att 7 februari antyda att Roy Anderssons pris mest rör sig om en Göteborgshistoria. Men glömde att gratulera.

Thomas Nydahl är poeten, som aldrig, vilken politik han för dagen bekänt sig till, varit känd som en nyansernas mästare. Han väljer i sin blogg 5 februari att i sin föregångares efterföljd gå till attack mot Myrdal, Sovjet, Pol Pot. Han hotar dessutom att inte läsa ut den bok, som han tydligen håller på med, av "gravplundraren och tyrannvännen" RA:

"Roy Andersson har valt att blunda inför det barbari som ägt rum i Sovjet och Kambodja. För 100.000 silverslantar väljer han också att beljuga en omvärld som vet bättre när det gäller Myrdal. Denne man har så länge han kunnat och så ofta han fått tillfälle framställt de röda khmererna som sitt folks befriare. Det är skillnad på död och död, på blod och blod. Roy Andersson kommer att vara stolt över ett pris som bär en massmördares namn.
Jag avslutar läsningen av Anderssons bok. Inte ett ord är trovärdigt efter detta, inte ens ett kommatecken om det monterats in i en mening av honom. Gravplundrare och tyrannvänner har jag inget till övers för, inte ens när de är uppburna konstnärer."


Per Wirten, den just avgångne Arenaredaktören, har i sin blogg  5 februari däremot synpunkter på Lenin, Pol Pot, Myrdal men därtill på Mao Zedong. Slår dessutom ett slag för det statliga sanningsministeriet. Och är bekymrad för RA:s nattsömn:

"Han förslavade arbetarklassen, inrättade koncentrationsläger, grundlade mekanismerna för "den stora terrorn", krossade all demokratisk opposition, Kronstadtsupproret, anarkisterna runt bondeledaren Machno, skapade svält och död. 100.000 kronor i Lenins namn. Pengar eller politisk heder? Ligger Roy Andersson sömnlös?

Alternativ: han tar emot pengarna och donerar dom till Forum för levande historia för mer info om Pol Pot och folkmordet i Kambodja, eller använder dom för att arrangera internationellt forskarseminarium i Stockholm om Maos terror i Kina eller låter alla pengarna gå till nån skribent som vill skriva bok om Jan Myrdals förhållande till politisk terror."

Originell, men inte lustig, nog förefaller Vetenskap och Folkbildnings blogg denna gång vara, inte den mest vältaliga, men väl den mest produktiva, källan för invektiv  mot RA och Myrdal, varav de tre mest städade här citeras:

Sign Anders G utmärker sig faktiskt genom att, om än kortfattat och okunnigt, lägga synpunkter på RA:s fyrtioåriga konstnärliga verk, som han faktiskt fick pris för:

"Roy Andersson sjönk ytterligare i min aktning. ... Dessutom har han gjort tråkiga prettofilmer".

Sign Devadattas inlägg rymmer nog - och bekräftar samtidigt - en stor sanning:

"Tack Jan Myrdalsällskapet för att ni förenklar mina bedömningar av kulturkändisar .... nu ser jag tydligt vilken nytta Leninpriset gör: Det sållar agnarna från vetet".

Signaturen är kanske inte medveten om det, men han/hon parafraserar faktiskt Mao Zedongs tal på treårsdagen av grundandet av det kinesiska folkets Antijapanska militärpolitiska högskoladen 26 maj 1939:

Det är ännu bättre om fienden angriper oss ursinnigt och utmålar oss som helsvarta och utan ett enda försonande drag. Detta visar att vi inte enbart dragit en klar skiljelinje mellan fienden och oss själva utan också uppnått ganska mycket i vårt arbete.

Jag inte dock är säker på att signaturen och jag kanske skulle kunna enas om vad som är "agnar och vete". För att inte låta alltför negativ mot VoF måste man kanske förstå att skribenterna på denna blogg kanske någon gång måste koppla av från sitt berömvärda vetenskapliga och folkbildande verksamhet och lämna fritt fram för sina primitiva politiska drifter.

Sign Anders passar t ex på att med utgångspunkt från RA sammanfatta hela socialismens historia:

"Det jag inte förstår är hur socialister och kommunister fortfarande försvarar socialismen/kommunismen när vi vet att den i Ryssland kom till genom en statskupp, med en minoritet av folket på sin sida och ledde hela landet till demokratisk och ekonomisk kollaps bara några årtionden senare".

Det mesta som behöver sägas här om denna historieskrivning sade Mathias Gardell 6 april 2009 om Peter Englund:

"Som historiker vet Englund att det vi kallar historia egentligen är historiografi: vi väljer ur historiens mångfald ut delar som vi fogar samman till en berättelse som talar om var vi är, varför vi är där och vart vi skall. Mellan olika historieskrivningar pågår en kamp som alltid är politisk, och den historieskrivning som blir officiell återspeglar relativa politiska maktförhållanden. Makten över framtiden går således via kontroll över historien - vilket förklarar varför staten etablerat myndigheten Levande historia."

Roy Andersson är en högvärdig pristagare.

Han är, även enligt egen utsago, socialdemokrat och folkbildare. Han skiljer sig från mängden av intellektuella vindflöjlar av typ Englund, Nydahl och Wirtén och från "folkbildare", som likt myndigheten "Levande historia" ser som sin uppgift att propagera de härskandes bild av samhälle och historia. Han drar, liksom Jan Myrdal, en klar skiljelinje genom att solidarisera sig med arbetarklassen, dess rörelse och - med öppna ögon - med dess historia. Som vi ser är detta numera livsfarligt.

Hans Isaksson
Vislanda
Hemsida: http://isakssons.eu
 
 
Barometern i Kalmar säger:
Bisarrt!
Katrineholms-Kurirens chefredaktör:
Om gränslös politisk naivitet