Tack för Leninpriset!

Sven Lindqvist tackade i Varbergs teater för att han tilldelats 2012 års Jan Myrdals stora pris - Leninpriset. Han talade mycket om sina negativa erfarenheter av leninister och underströk att han – en feministtisk gråsosse – just därför gladde sig nu.

Jag har särskild anledning att glädja mig åt just detta pris. Svenska leninister har inte alltid varit lika förtjusta i mina insatser.

Min debut som samhällskritiker var den lilla stridsskriften Reklamen är livsfarlig som kom 1957 och fortfarande säljer bra.

Jag var nygift när den kom till, sommaren 1956.

Jag hade just debuterat som författare,
fått jobb som kritiker på DN,
köat fram till en lägenhet i Gröndal,
flyttat hemifrån och skulle ha eget hushåll.

Vi hade ingenting. Vi behövde säng förstås, köksredskap, köksbord, stolar, glas och porslin, dammsugare, bokhyllor – kort sagt: ALLT.

Jag hade redan då en känsla av att mycket av vad jag köpte skulle jag bli sittande med hela livet. Och mycket riktigt – jag äter fortfarande vid samma köksbord och med samma bestick som jag köpte då.
 
Köpte i blindo.
Köpte utan nån som helst vederhäftig information.
Köpte på grundval av ensidiga och osakliga reklamargument, för inget annat fanns.
Det gjorde mig rasande.
 
Så mycket samhällsresurser nedlagda på vad vi inte behövde – reklam – och nästan inga resurser alls på vad vi verkligen behövde: relevant information.

Men vad som framförallt väckte min vrede var köptvånget.

Jag tyckte att marknaden försökte pressa på mig gardiner, mattor, soffa, en hel livsstil – soffans livsstil.

Marknaden försökte tvinga mig till ett liv som jag inte ville ha.

Jag ville ha tid. Tid att skriva, tid att tänka, tid att älska, tid att leva.

Jag ville inte vara tvungen att tjäna en massa pengar för att kunna betala av på en soffa.

Jag ville inte sälja liv för att köpa soffa.

Där tyckte jag att jag hade funnit själva den onda kärnan i konsumismen runt omkring mig:

Att sälja liv för att köpa prylar.

Det var vad alltsammans gick ut på.
Och jag vägrade. Jag ville inte vara med på den affären.
 
Jag satte mig att skriva ett rasande angrepp på reklamen.
 
Reklamen är i det kapitalistiska samhället vad den politiska propagandan är i det kommunistiska”, skrev jag. ”Samma förakt för offren parad med samma uttryckliga inriktning på offrens bästa. 

Från barndomen tatueras vårt undermedvetna med föreställningen att varuförbrukning är livet värde och mening.

Vi har visserligen frihet att vägra lyda reklamens befallningar. Men reklamen har frihet att gestalta vår miljö så att vi faktiskt lyder den, i vinstgivande utsträckning.

Det är tvång och för att vi inte skall reagera ”ofördelaktigt” mot det måste snöret som läggs om vår hals vara ett silkessnöre.

Därför bli annonsernas värld så underlig. Medan människor svälter några timmar ifrån oss skall vi tvingas ännu djupare in i överflödet. Mitt i krig och efterkrig, bland olyckor och faror, i en värld som skriker ¾ blommar denna behagliga reklamtillvaro där allting som erbjuds är oöverträffat.

Skenbart tävlar olika reklambudskap med varandra. Men den samlade effekten av alla de olika kampanjerna är tron på konsumtionen.

Det underliggande budskapet är att vilket problem du än har, så kan du KÖPA dig ur det. 

Du kan bli vacker,
du kan bli stark,
accepterad, avundad,
ja till och med älskad.

Men bara för pengar. Bara genom att köpa.

Det är inte sant.
Budskapet är en lögn.
Därför är reklamen livsfarlig.

Det här budskapet publicerades i Vi-tidningen den 26 februari 1957 och sändes samtidigt som föredrag i radio.

Den första reaktionen kom i DN, ”min egen tidning”. Jag avrättades med ett par rader på ledande plats som så vettlös att jag inte behövde bemötas.

I praktiken var mitt medarbetarskap i DN nu slut.
Jag fick aldrig mer några böcker att recensera.
De artiklar jag själv erbjöd tidningen blev alltid refuserade – ”av omsorg om mitt eget bästa” som det hette.

Mindre än ett år efter bröllopet hade jag förlorat den inkomstkälla som vår ekonomi var byggd på.
Och eftersom ”min egen tidning” offentligt hade tagit avstånd från mig blev jag fredlös i hela pressen.
Alla kastade sig över mig.

Det var inte helt oväntat. Pressen lever ju på sina annonser.

Vad som förvånade mig var kritiken från den leninistiska vänstern. Där fann man min reklamkritik ytlig och naiv. Det var borgerligt att kritisera reklamen, hela marknadsekonomin borde förkastas.

Jag tillbringade några år i Kina bland annat för att undersöka ett samhälle utan marknadsekonomi. Mina rapporter därifrån präglades i hög grad av den hungersnöd som blev resultatet av kollektiviseringen under Det Stora Språnget 1959-60.

Jag fick återigen kritik av leninister som bagatelliserade Stora Språngets negativa följder. Å andra sidan hade de naturligtvis rätt i att det inte var hungersnöd utan ökande välstånd som utgjorde den långsiktiga trenden i den kinesiska utvecklingen.

Den skarpaste leninistiska kritiken riktade sig mot två ”nej” i slutet av Myten om Wu Tao-tsu (1967).
Frågan lydde på den tiden ”Är befrielse möjlig utan våld?”

Frågan tycktes förutsätta att befrielse var möjlig med våld. Men är det så säkert? Är det verkligen befrielse som kommer efter våldet?

Och utan våld? I Europa tillkämpade sig arbetarklassen politisk makt vid en tid när kapitalet fortfarande behövde arbetskraft. Den tiden är snart förbi.

I ett samhälle där robotar tillverkar robotar har kapitalet blivit självalstrande.
Allt större del av arbetskraften blir ekonomiskt överflödig och därmed maktlös. Jag skrev:

”Världsproletariatet är på väg att bli onödigt.
Stora delar av det är redan nu bara en belastning
För de små grupper av högpresterande och högkonsumerande
Vars ledare styr världen.

Här behövs inget pryderi.
ABC-vapnen har lärt oss att tänka rakt in i det otänkbara.
Tala om för mig vad som kommer att hända.
När större delen av mänskligheten blivit tekniskt och ekonomiskt överflödig.
På en gång upprorisk av hunger och ekonomiskt betydelselös.
Vad kommer då att hindra en slutgiltig lösning av världsproblemet?”

Av en underlig slump utkom Myten om Wu Tao-tzu samma dag som Che Guevara sköts ihjäl i Bolivia.

Jag bodde med hustru och barn på ett fridfullt hotell i Cochabamba. Plötsligt översvämmades stället av segerrusiga amerikanska officerare som firade Che Guevaras död.

Vi satte oss i bilen och hann fram till Vallegrande innan han begravdes.

Bönderna kom strömmande från den omgivande landsbygden. De kom till häst och till mula i mörka kläder och svarta hattar. De kom till fots och deras kvinnor hade långa svarta schalar.

Vad tänkte de? ”Bönderna är ogenomträngliga som stenar”, skrev Che i sin dagbok.

Ur radioapparaterna strömmar segermusik och triumfrapporter. Men i ansiktena i Vallegrande ser jag bara högtid, vemod, nästan saknad.

Det primitiva bårhuset har bara tre väggar. Che ligger på en militärbår med överlivet blottat och de smala axlarna framskjutna. Han verkar uttröttad men lycklig, som om han drömde inte om strid utan om kärlek.

De nakna fötterna är utan en skråma. De veka händerna ser ut att aldrig ha rört ett verktyg eller ett vapen. Sju grovkalibriga kulhål, varav ett i hjärtat, är borttrollade. Bara svaga blånader återstår.

Bredvid huvudet står en soldat på vakt. Den stadige bondpojken står och svettas, fastän skymningen redan är på väg och det är ganska kyligt i luften.

Medan svetten rinner från hans eget kraftiga brunbrända ansikte, torkar han sakta, nästan ömt den dödes panna med en vit näsduk.

Det var en stark upplevelse. Men den kunde inte förändra min analys av Che Guevaras revolutionära experiment i Bolivia.

Han försökte använda gerillakriget som strategiskt vapen, för kontinentala och interkontinentala syften. Han ville ”skapa ett, två, tre Vietnam”.

Men även en strategisk revolutionär måste, om han väljer gerillakriget som vapen, lägga sitt liv i böndernas händer. Och Che Guevara hade ingenting att erbjuda dem.

Han kunde inte dela ut jord; bönderna hade den redan. Han kunde inte nationalisera gruvor; det var också gjort, utan resultat. Han hade ingenting annat att komma med än ett stort krig.

Det kunde han förstås inte säga till bönderna i Vallegrande.
Han fick säga något annat.
Och han antecknade i sin dagbok att i djupet av sina ögon trodde de honom inte.

Det var därför han misslyckades.

Det här budskapet var inte vad den svenska vänstern, särskilt inte den leninistiska vänstern, gick och väntade på. Jag minns upprörda röster i telefonen:

- Sven har förrått revolutionen! Sven har förrått revolutionen!

Jag hade dragit slutsatser som inte stämde med den dåtida vänsterns förutfattade mening.

Jag har fortsatt med det.

Och därför gläder det mig särskilt att ta emot just Leninpriset.

Jag ser i det ett erkännande från den leninistiska vänstern.

Av en motståndare till Lenin och de flesta av hans läror.

Av en feministisk gråsosse som jag.

Tal av Sven Lindqvist vid utdelning av Jan Myrdals stora pris – Leninpriset och Jan Myrdals lilla pris – Robespierrepriset på Varbergs teater 14 april 2012