Oväsen kring pris

När Mattias Gardell tilldelades Jan Myrdals stora pris - Leninpriset för år 2009 blev det storm. Inte så att Gardells böcker diskuterades, eller sakfrågorna i dem. Nej det var en del av namnet på priset som togs upp. Först i Expressen 5 april. Cecilia Cervin, ordförande i Jan Myrdalsällskapet skrev svar:

I söndagens Expressen fick Mattias Gardell i en stort upplagd artikel uppmaningen att lämna tillbaka Jan Myrdals stora pris – Leninpriset som han tilldelades i lördags vid Jan Myrdalsällskapets stämma. Priset skulle enligt Stephan Adamenko vara ett hån mot alla dem som lidit under sovjettidens grymheter.

Mattias Gardell befinner sig för tillfället i Indonesien. Han fick priset i sin frånvaro, men har med glädje accepterat det. Sannolikt har han där inte läst Expressen och kan därför inte svara. Som ordförande i sällskapet svarar jag nu i hans ställe. När han återkommer till Sverige får han själv ta ställning.

Ja, priset anknyter till ”Lenins fredspris”, det internationella priset väl att skilja från det internt sovjetiska Leninpriset. Det skulle enligt stadgarna utdelas till personer som bidragit till att skapa fred mellan folken. Det delades ut fram till Sovjetunionens fall. Bland pristagarna kan noteras skandinaviska författare som Laxness och Artur Lundkvist, som nobelpristagare som Linus Pauling och Pablo Neruda, politiska aktörer som Martin Niemöller, Salvador Allende och Nelson Mandela. Mandela fick priset 1990, men kunde inte ta emot det eftersom han satt i fängelse. 2002 kunde han ta emot det med glädje.

När Jan Myrdalsällskapet fastställde namnet på Jan Myrdals stora pris var det bl.a. till sådana olydiga aktörer vi ville anknyta. Ingen kan nu gottgöra vidrigheter i det förgångna, varken svältkatastrofen i Ukraina som Adamenko talar om, eller motsvarande skändligheter från kolonialmakterna. Självklart skall vi hålla dem i minnet för att om möjligt förhindra att de upprepas.

Just därför skall vi, genom att t.ex. uppmuntra författare i Jan Myrdals olydiga och upproriska tradition, söka skapa opinion mot de vidrigheter som sker nu. Fortfarande sker ohyggligheter i världen, sådant som allmänna opinionen alltför lätt tolererar därför att det hela tiden handlar om några andra än oss själva. Niemöller skrev den kända dikten om dem som inte protesterade när kommunister, fackföreningsfolk, judar, zigenare, homosexuella förföljdes. När de sedan själva förföljdes fanns ingen kvar som kunde protestera.

Vi kan ännu protestera. Mattias Gardell har i sin viktiga bok Tortyrens återkomst lärt oss om hur människor i demokratins namn nu infångas genom angiverisystem och kidnappningar och torteras till att bekänna sig planera terroraktioner. Det sker nu. Genom försåtligt och ”mörkt” språk tenderar den ansvariga stormakten att dra in oss alla i sin politik.

Med denna sin ”olydnad”, sin inopportuna kritik, passar Gardell väl in i raden av olydiga som mottagit det tidigare Leninpriset och är en värdig mottagare av Jan Myrdals stora pris.

Cecilia Cervin
Ordf. Jan Myrdalsällskapet

26 och 27 april 2009 gjorde Mattias Gardell och Jan Myrdal sina inlägg i debatten i Expressen. Mattias Gardell skrev:

Jag har inget otalt med min historia

Jag har fått ett litteraturpris, "Leninpriset". Beskedet nådde mig i Peking via sms. Motiveringen - brett intellektuellt engagemang, underifrånperspektiv, principfasthet och grundligt arkivarbete - gladde mig, men benämningen "Leninpris" föreföll närmast ironisk.

Jag har i årtionden varit frihetlig socialist och involverad i många dispyter med den auktoritära socialismens företrädare, såväl på hemmaplan som i det gamla Östblocket där jag under 1980-talet stod i kontakt med politiska dissidenter, underjordiska fack- föreningar och människorättsaktivister.

Tänkte ut ett tacktal på temat "vikten av olydnad och fritänkande, från Kronstadt till kriget mot terror", men priset skulle delas ut då jag rest vidare till Indonesien för att föreläsa om islam, demokrati och mänskliga rättigheter.

Det var inte första gången jag fått en utmärkelse för min gärning som forskare. År 2003 tilldelades jag ett pris av Kungliga Vitterhetsakademien och fick medalj av kungen.

Kan jag ta emot ett pris av kungen utan vara rojalist kan jag ta emot ett Leninpris utan att vara leninist, tänkte jag. Vid hemkomsten upptäckte jag att det stormat lite kring detta Leninpris. Särskilt sedan Peter Englund i en i övrigt humoristiskt formulerad kommentar kallat mig "naiv och historielös" - inte min forskning som han säger sig hysa "respekt" för och vara "imponerad" av - utan för att jag mottagit ett pris med detta namn.

Naiv? I bemärkelsen "inopportun, vägran att känna av varifrån det blåser och hovsamt svaja med vinden", absolut.

Historielös? Som historiker vet Englund att det vi kallar historia egentligen är historiografi: vi väljer ur historiens mångfald ut delar som vi fogar samman till en berättelse som talar om var vi är, varför vi är där och vart vi skall. Mellan olika historieskrivningar pågår en kamp som alltid är politisk, och den historieskrivning som blir officiell återspeglar relativa politiska maktförhållanden.

Makten över framtiden går således via kontroll över historien - vilket förklarar varför staten etablerat myndigheten Levande historia.

Englund själv har accepterat en stol i den Svenska Akademien som grundades av den enväldige konungen Gustav III, som initierade det kungliga svenska slaveriet och står som symbol för hela den månghundraåriga institution av konungar av Guds nåde som ändades först med den demokratiska revolutionen.

Innebär faktum att Englund accepterar en stol i Svenska Akademin att han stödjer de enväldiga konungarnas maktordning?

Hur bör vi se på Nobelpristagare? Bör vi bemöta dem med moralisk indignation för att de fått pris i namn av dynamitens uppfinnare och försöka tillskriva dem all den död som följt på militärindustrins senare utveckling?

Leninpriset anspelar på Sovjets motsvarighet till Nobels fredspris. Bland pristagarna återfinns Pablo Picasso, Bertolt Brecht, Salvador Allende, Angela Davis, Nelson Mandela och den svenske författaren Artur Lundkvist, som i likhet med Englund var ledamot i den Svenska Akademien.

Uttrycktes det någon större indignation då Picasso tog emot priset? Tilldelade Englund ett Pol Pot-pris till Nelson Mandela? Nej. Men då fanns ju Sovjetunionen. Tiderna var annorlunda.

Nu delas priset inte ut av en supermakt utan av Jan Myrdalssällskapet, som mig veterligt inte håller några politiska fångar.

Hade det varit 1972 då både Englund och jag var med i Vietnamrörelsen hade det varit större skandal att ta emot ett pris av kungen. Englund var på den tiden trotskist och aktiv i en miljö som försvarade Trotskijs massaker på frihetliga socialister i Kronstadt 1921.

Indignationen över Lenin idag kanske är en del av Englunds självuppgörelse, men har föga med mig att göra. Det är väl att Englund upprörs över Gulag. Då befinner vi oss på samma sida i denna fråga.

Jag bjuder härmed Englund att förena sig med mig i ytterligare ett ärende: kampen för frihet och rättvisa åt de som idag hålls illegalt inspärrade och torteras i de fångläger den kvarvarande supermakten låtit upprätta världen över. Låt oss tillsammans ta strid för verklig demokrati, intellektuell frihet och den liberala rättsordningens principer, från Gulag till Guantánamo.

Mattias Gardell
Professor i religionshistoria vid Uppsala universitet.

Jan Myrdal skrev i Expressen den 27 april:

Svenska Akademien är eländig och anpasslig

Jag var på resa men ringde hem från Frankrike och fick veta att Svenska Akademiens nyutnämnde ständige sekreterare Peter Englund kampanjade mot Mattias Gardell och mig. På ett internetkafé kunde jag se vad det rörde sig om.

Det var nyttig läsning. Tidens svenska ålder framträdde tydligt.

Englunds egen text var politiskt hätsk och därtill så obildat plump att den helt passade det andliga patrasket på nät och ledarsidor och utlöste en gängse svensk slamvulkan. Det var som att återuppleva korridorlukten i det Bromma läroverk dit jag förpassades från Förenta staterna våren 1940 och atmosfären av tåbira och de välanpassades feghet på de officiella kulturredaktionerna under det mörka svenska femtiotalet.

Detta nödvändiggör något om vår tids nya svenska ålder och vad den krets står för som denne ständige sekreterare tjänar. Akademien grundades efter förrevolutionär fransk förebild av en sliskigt snaskig övermage, en avorton som sedan politiskt sökte bli den europeiska Kontrarevolutionens ledare.

Han eliminerades till landets bästa men Akademien hans bestod till vår litteraturs olycka. Dess inflytande förmådde inte bli lika destruktivt som förebilden vilken - som bland andra Ivar Lo påpekade - genom sin makt över språket omöjliggjort en fransk proletärlitteratur.

Den blev under artonhundratalet alltmer betydelselös för vår litteratur, ett reaktionärt wirsénskt utskott blott. Där samlades huvudsakligen andra rangens intellektuella, poeter, teologer och jurister. Det svenska språkets verkliga skriftställare som Strindberg sade: Akademien är inte mitt bord.

Sedan kom dynamitkungen Nobel med sina miljoner. Därefter har inte ens den medelmåttigaste svenska akademiledamot kunnat resa ut i världen utan att borden dukats upp med vin och godsaker - och flickor om det är den läggningen som gäller. Akademien fick sin internationella status.

Nobelpriset är destruktivt, det insåg många pristagare - som Laxness - alltför sent. Priset kom och läsarna försvann. Att spelet kring priset är ett spel för svensk exportindustri där CIA och andra intresserade spelar med är länge belagt. Sartre räddade inte bara sin själ utan sin betydelse när han bad Akademien torka sig i ändan med sina korruptionspengar.

Akademien reagerar som ett lackmuspapper på den politiska utvecklingen.

Under en tidigare period då Sverige var politiskt något självständigare - och respekterat i "Syd" - hade en Peter Englund med sin utbildning i MUST och sitt förflutna som trotskistisk infiltratör i SSU haft våta fingret i den tidens luft och varit försiktigare. Nu när Sverige återtar statsrollen från Gustaf III:s tid och skickar soldatesk i vår tids kontrarevolution behöver han inte förställa sig, nu passar hans ord som hand i handske. Ty Akademien är ett ideologiskt samhälleligt organ. Det har att återspegla och så även forma en sin tids härskande smak. Till skillnad från politiskt direkt styrda ideologiska ämbetsverk som Levande historia har Akademien för att bättre tjäna sitt allmänna sociala uppdrag dock en relativt självständig roll.

Det innebär till exempel att när Carl David af Wirsén efter en tjugoårig och för svensk litteratur destruktiv maktutövning år 1912 ersattes som ständig sekreterare av Erik Axel Karlfeldt kom Akademien att styras i mer tidsenlig riktning.

Att Horace Engdahl nu i juni ska efterträdas av Peter Englund kan ses som en motbild till förändringen år 1912 från Wirsén till Karlfeldt. Då var den samhälleliga huvudkraften industrins tillväxt och därmed folkrörelsernas, arbetarrörelsens och bildningsrörelsens växande inflytande. Den larmande militaristiska reaktionen kring Gustaf V - borggårdstal och allt - förmådde inte ens tvinga staten Sverige in i kriget. Nu är folkhemsperioden över. Sverige avindustrialiseras. Av nyss mäktiga folkrörelser har blivit medlemstömda köbildningar till välavlönade bonusbefattningar. Sverige är heller inte längre en självständig och alliansfritt stat utan en avhängig delstat som levererar soldnärer till makternas kolonialkrig.

Då passar Peter Englund som en gång Carl David af Wirsén. Englund är som historiker - till skillnad från en del kolleger - inte känd som plagiator liksom Wirsén på sin tid var en icke oäven kritiker.

Jan Myrdal

Fakta: Jan Myrdal om Jan Myrdalsällskapets Leninpris

  1. Jag sitter inte i den styrelse som delar ut pris men jag fann Mattias Gardells texter vara ett bra val just då vi inte är ideologiska kopior. Det refraktära är bredare än så!
  2. När jag hörde att det skulle bli ett Leninpris fann jag också det riktigt. Lenins bestående betydelse är att han står för de två avgörande brytningarna mot den ”västliga” traditionen under nittonhundratalet. Han visade att ideologiskt hojt – då från allsköns så kallade socialister i Entente och Centralmakter – om demokrati och kultur kring Första världskriget bara var försök att lura folk gå i döden för de här skandes profiter. Han hävdade – gentemot såväl socialister och så kallade demokrater i väst – de kolonialiserade och utsugna nationernas rätt till uppror mot det blåögda vita herrskapet.
  3. Jag har aldrig begärt och aldrig fått något från Akademiens korruptionsfonder. Jag hör överhuvudtaget inte till det anständiga sällskapet "svensk litteratur". Det vore ju lika orimligt att jag skulle bli hedrad för mitt arbete av svenska officiella och akademiska institutioner som att jag inte skulle blivit det av sådana i Frankrike, Förenta staterna eller Kina.

***

Lasse Diding, styrelsemedlem i Jan Myrdalsällskapet, har sammanställt pressdebatten om diskussionerna kring Jan Myrdals stor pris - Leningpriset. Den kan läsas på hemsidan för Didings hotell Gästis i Varberg.