Jan Myrdal till Lars Gustafssons 75-årsdag

När Lars Gustafsson fyller sjuttiofem

Av Jan Myrdal

Jag kan inte kontrollera då pärmarna med klipp är på väg till Varberg för katalogisering. Men i  bibliografin till min femtioårsdag ser jag att det nog börjat med att jag angripit hans kultursyn i Stockholms-Tidningen i juli 1964. Han svarade och debatten pågick någon vecka.

Så inleder Jan Myrdal sin text när han blev ombedd av Expressen att skriva inför Lars Gustafssons 75-årsdag 17 maj 2011. Fortsättningen:

Varför skriva detta? Jo, under de 47 år som sedan gått har vi ofta(st) varit rätt nära vänner men också periodvis legat i publik polemik. Dock utan personlig fiendskap. Det är inte riktigt svenskt.

Motsättningarna har vi kunnat utnyttja. Se till exempel "Den onödiga samtiden" från 1974. Den dåtida svenska kritiken från yttersta vänster till gammalhöger var överens om att nuet inte kunde anses onödigt så som Lars och jag på olika sätt menade. Dessa mer eller mindre akadämabla uppe i vår europeiska utkant tycktes (dock utan större medvetenhet) accepterat Laplaces intelligens - eller demon. De ville inte inse att först osäkerheten (sadelkurvan) gjorde det möjligt att förstå det kaleidoskopiskt skiftande skeendet samtidigt som det långa perspektivet blev tydligt. Fast jag tvivlar på att de någonsin insett detta.

Nå, Lars förstår nog vad jag menar. Även om jag vet att man varken i Uppsala eller Lund - för att inte tala om bland de Aderton Odödliga - begriper.

Naturligtvis kunde jag skriva långt om hans texter. De vidgar sprickorna i muren. Men han är faktiskt inte bara poet och skribent utan något i vår utkant så ovanligt som en intellektuell.