Myglaren

Christer Strömholm i filmen Myglaren Christer Strömholm i filmen Myglaren

Jan Myrdal har en plan: Att gör hela sitt verk tillgängligt för alla. Vem som helst ska kunna läsa allt han givit ut i tryck, se filmer han gjort, utan att behöva betala något för det. Ett gott hjälpmedel för detta är internet. Och nu kommer det första bidraget - filmen Myglaren från 1966 som han gjorde tillsammans med Rune Hassner.

Folket i Bild Kulturfront har lagt ut filmen på sin webbplats för nedladdning.

Så här skrev Jan Myrdal på Folket i Bild/Kulturfronts hemsida när DVDn med MYGLAREN kom ut:

Några ord om filmen Myglaren

av Jan Myrdal

Den film Myglaren från 1966 som nu åter blir tillgänglig med DVD-upplagan är en film om vår svenska samtid. Rune Hassners och min avsikt var att inför en masspublik åskådliggöra en samhällsverklighet som alla då redan med tilltagande obehagskänsla börjat uppleva men som det i början av nittonhundrasextiotalet ännu inte fanns något folkligt ord för. Vi lyckades. Det var med det dåtida svenska folkhemmet och dess företrädare som om vi lagt ett oskyldigt vitt men redan belyst fotopapper i framkallningsbad. Myglarna framträdde tydligt mitt i det tillsynes lyckade folkhemsbygget. Blev igenkännbara.

Denna film skapades i det sextiotal då officiella politiker ur olika partier börjat tala om sina nya djärva mål. Då formades det Sverige vi nu nästan fyrtio år senare har kring oss. Vi ville visa vilket samhälle de egentligen byggde åt sig kring oss.

Vi visste att hojt inte fungerade. Mot det hade de sitt väl fungerande försvar. Om inte annat kunde de kalla hojtet konst och sätta det på museum. Men med den mest igenkännbart vardagliga underdrift var det möjligt att deras grindvakter till trots nå publiken.

Det vardagsenkla alltså. Samtidigt skulle de fraser med vilka Myglaren framträdde i sina tal inför internationella och svenska företrädare för topside på en gång kännas igen som just de smöriga fraser de officiella i Sverige själva ständigt använde men samtidigt för den uppmärksamt lyssnande bära fram ett iskallt intellektuellt budskap om vad de egentligen sysslade med.

Ordvalet - mygla, myglaren - var också det ett viktigt verktyg för att medvetandegöra publiken. Ordet skulle fungera politiskt med själva ljudbilden. Medeltidssvenskans möghla, myghla och isländskans mygla om möglande bröd; de norrländska varianterna kring mök, skit; det tyskt rotvälska mogeln, fuska, spela falskt, som i tysk - och därmed svensk - militärslang under fyrtiotalet blivit till att lite slirigt fixa.

Efter denna film har begreppen mygel och myglare blivit så normalt svenskt språkbruk att Norstedts Svensk-latinska ordbok av Ebbe Vilborg, Stockholm 2001 kan ger den korrekta latinska översättningen som:
mygel.occultae machinationes (-um) fpl (femininum pluralis).

Filmen Myglaren klöv den allmänna kulturella välviljan. Palmes kulturella leende stelnade. När filmen visats bytte alla roller förtecken. Myglaren fick den stora publiken och den fina kritiken. Framgång alltså. Sedan kom alla de vilka nyss högtidligt valtalat till förmån för social och engagerad och samhällstillvänd film att använda sig av alla sitt samhälles - och därmed branschens - formaljuridiska knep för att söka stoppa vidare övningar från vår sida.

Vi var ju banbrytande. Vi finansierade filmen genom att - för en spottstyver! - sälja tv-rättigheterna till Sveriges television. I det var vi först! Andra har följt efter. De har senare även gjort det konstnärligt, såväl när det gäller Rune Hassners rörliga kamera som i den råa blandningen av dokumentär och regisserad realism. För att inte tala om sådant som vårt utnyttjande av det pornografiska ätandet.

Men vi hade i praktiken visat att det med den mest minimala budget var möjligt att nå masspublik med en social och - trots sin oskyldiga förpackning - helt politisk film. Filmens publika framgång väckte därför stark motviljan mot såväl filmen som dess upphovsmän inom de rörelser och partier vilka kände sig träffade. Motviljan tog sig även formalestetiska former. Skönandarna bådades upp. Rune Hassner och Jan Myrdal vore okunniga och okonstnärliga amatörer.

Det blev för överhetskretsarna kring regering, partier, storföretag och rörelser såväl en konstnärlig som en politiskt-social nödvändighet att se till att vi skulle oskadliggöras och inte fick fortsätta på den väg Myglaren öppnat. Först avbröts de förhandlingar vilka vi då länge fört med ett större filmbolag. Sedan gick det, med f. d. skattemedel finansierade, Filminstitutet (där staten tillsätter halva styrelsen inklusive ordföranden och alltså har utslagsröst) in i en juridisk kamp för att beröva Rune Hassner den ekonomiska möjligheten att producera ännu en spelfilm. (Detaljerna är redovisade i boken Fallet Myglaren, Stockholm 1967). Slutligen – mot hösten 1966 – framhöll bolagsrepresentanterna för TV, att TV i framtiden icke borde tillåta Hassner och Myrdal att sälja spelfilm åt TV utan att TV enbart borde vända sig till Branschen (som hade “större möjligheter”). För att tala klartext: Ingenting i hela mitt liv har stått mig så dyrt som den stora publikframgången med Myglaren!

Men se Myglaren! Den är en bild av det Sverige vi har kring oss. Än mer aktuell år 2004 än 1965!