Mångbottnad samtid

Att de härskande tankarna i var tid är de härskandes tankar har inte bara Marx påpekat. Det kan sägas vara vad  som på tyska kallas "ein Binsenwahrheit"; en till självklarhet gränsande vardagssanning. Just därför bör den benas upp.

Så inleder Jan Myrdal sin skriftställning i Folket i Bild / Kulturfront nr 2-2011.

Jag tar S. A. Duse "Antisemiten" till hjälp. Den gavs ut på Å&Å 1921 som del 7 i "Privatdetektiven Leo Carrings märkvärdiga upplevelser. Antisemiten". Den översattes till tyska 1926, "Der Antisemit" och kom 1934 i en andra svensk upplaga "Antisemiten. Roman", B. Wahlström 1934.

Den var 1921 en omtyckt och normal spänningsroman. Den kan ännu hittas i antikvariaten. Men dess tankevärld är nu främmande och dess nutida svenska läsare torde vara som den bloggare vilken på sin "nationella" hemsida häromåret skrev:

"För er som gillar deckare, så rekommenderar jag boken Antisemiten av S.A Duse. Fylld med antisemitism och antikommunism, precis som det ska vara. Obs. för er som tycker det är skrämmande med judar så kan jag avslöja att boken slutar lyckligt."

Samuel August Duse (1873 - 1933), var en jag läste i tioårsåldern. Inte hans detektivromaner, som redan då betraktades som passé, utan hans "Bland pingviner och sälar" från 1905; den spännande berättelsen om "en ruskig övervintring" i Antarktis 1901 - 1903. Där hade han varit kartograf, hydrograf och meteorolog. Om Nordenskjölds
Antarktisexpedition läste jag då allt jag kom över.

I "Antisemiten" skildras att ryska revolutionen liksom annat i dåtiden styrdes av ett hemligt judiskt sällskap. Något som också tycktes bekräftas av de då just på engelska publicerade "Zions vises protokoll". Detta var en då i det offentliga och officiella Sverige - från socialdemokrati (Artur Engberg) och högerut - accepterad sanning. En
härskande tanke alltså.

Över detta förfasar sig många officiella svenska skribenter snart åttio år senare. Fast denna härskande tanke var inte särskilt svensk. Den som bläddrar i läggen och de historiska avhandlingarna kan återfinna den i brittiska Times och andra den segrande (och nyss mot Rådsryssland militärt kämpande) Ententens språkrör och dokument. Nu åttio år senare framstår denna härskande sanning obegriplig. Läs själv!

"När de förment judiska ungturkarna tog kontroll över Höga Porten, antog därför de brittiska ämbetsmännen att Islam såväl som det ottomanska riket och den pan-turkiska rörelsen hade övergått i det tysk-judiska syndikatets händer.

Det var därför den andra ryska revolutionen av brittiska ämbetsmän sågs som det senaste utslaget av en större konspiration. Judar var framträdande bland bolsjevikledare; därför uppfattades bosjevikernas maktövertagande av många i den brittiska regeringen som inte bara tyskinspirerat utan judestyrt.

När så resningarna i Mellersta östern inträffade efter kriget, var det naturligt för de brittiska ämbetsmännen att förklara att de utgjorde en del av en plan sedan länge utformad av ondskefulla konspiratörer. Bolsjevism och det internationella kapitalet, pan-araber och pan-turkar, Islam och Ryssland sågs av den brittiska underrättelsetjänsten som agenter för den internationella judenheten och det preussiska Tyskland, de ledande i den stora konspirationen.

I den brittiska byråkratins föreställningsvärld spelade bittra fiender som Envar och Kemal på samma sida; liksom, trodde de, araber och judar." (s. 466, "A Peace to end all Peace. The Fall of the Ottoman Empire and the Creation of the Modern Middle East", David Fromkin, 2009, Holt Paperback edition.)

Detta återspeglas hos den politiskt ansvarige Winston Churchill. Den som vill förstå Winston Churchills politik kring det som då blev Irak bör därför komma ihåg vad Julius III - och Axel Oxenstierna - skall ha sagt:

"Vet du inte min son, med hur litet förstånd världen styrs?"

Men nu bränns det! I skolan fostras elever alltid i den för tillfället rådande allmänna lögnen. Men vi som tar till uppgift att se noga efter vet att de höga ideal (gudstro, demokrati, mänskliga rättigheter) dåtidens - liksom nutidens - politiska ledare svept sina handlingar i på en gång är verbiage (ordgräs) och samtidigt privat innerlig tro. Både Blair och Bush trodde nog på den Gud de ordade om när de satte igång sitt Irakkrig! Vilket inte hindrar att deras allmänna världsbild samtidigt var lika irrationellt styrd som Ententens 1921.

Men det finns en annan botten under de härskande tankarna. Det medvetet styrande intressets. Rådsryssland hade i sin revolution offentliggjort de verkliga fördragen om hur världen skulle delas upp efter segern mellan Ententens företrädare. (De gavs ut i Sverige på Alb. Bonniers förlag 1918: A. H. W. Mörner och Ynge Lorentz, "Hemliga aktstycken ur ryska utrikesministeriets arkiv.")

De stod därmed inför offentligheten helt avklädda dessa västdemokratins krigshjältar med skammen hängande. Nå Centralmakternas var lika eländiga! Det var Lenins poäng.

Vi bör med all denna kunskap i bakhuvudet vara på vår vakt just mot alla de nu tillsynes naturliga härskande tankarna. Ty det är ju så att de härskande själva trots all ideologisk dimma de sprider kring sig (och ibland faktiskt kanske tror på) innerst inne verkligen vet vad de gör. Det ideologiska tutandet (demokrati, mänskliga rättigheter, små folks rätt och ett eller annat slags Gud) är mest till för oss där nere att tro på.

Se till exempel Taylor Branchs dagboksanteckningar ("The Clinton Papers. A President's Secret Diary", Pocket Books 2010). På s. 294 berättar President Clinton den 4 oktober 1995 att:

"Kung Hussein påminde Clinton om att Irak inte var någon naturlig stat. Efter första världskriget när de segrande allierade skar upp planeten och skapade nya gränser hade Storbritannien skaffat in en överbliven utländsk prins - Husseins egen farfarsbror - som den förste monarken över de mesopotamiska provinser som skrapats samman kring oljefälten."

Oljefälten! Det sade vi på vårt håll (i våra polisövervakade tidningar och demonstrationer) under det att politikerna i alla västländer högstämt (och välbetalt) talade om demokrati, fredsbevarande, mänskliga rättigheter och internationell lag under det att de försiktigtvis tittade åt sidan och lät Clinton, Bush och Barack Obama göra sitt för makt och oljefält.