Jan Myrdal: Didings köp av Meccanoutställningen

En sakupplysning till Jan Myrdalsällskapets medlemmar om styrelsens beslut att inleda årsmötesförhandlingarna med Lasse Didings angrepp på mig rörande den Meccanoutställning jag och Mai Kurdve arbetat med och som jag när Järnvägsmuseet i Ängelholm bytte huvudman bad att få förvara i Lasse Didings lagerlokaler i Varberg.

Årets stämma för Jan Myrdalsällskapet inleddes, efter mitt hälsningsanförande när jag som icke medlem lämnat salen, enligt uppgörelse mellan Lasse Diding och Jan Myrdalsällskapets styrelse med att Lasse Diding på en i lokalen iordningställd stor duk visade en kopia på vad som uppgavs vara ett mail från mig till honom enligt vilket han skulle köpt inte blott den min samling som förvarades i uthuset i Skinnskatteberg utan även hela den utställning som förvarades i Järnvägsmuseet.

Redan när han första gången höll upp en kopia inför styrelsen på detta påpekade jag att jag inte kändes vid det och att det borde rättsligt prövas. Det mötet föranleddes av att jag bland annat protesterade mot att han på nätet anklagat mig för demens.

Men jag gick den gången inte vidare dels för att han lugnade sig och dels för att jag inte ville skada sällskapet med en öppen konflikt. Därtill avgick han sedan ur styrelsen och hade meddelat att allt detta med teknik och modeller skulle gå till sällskapet.

Jag finner det därför helt anmärkningsvärt att styrelsen beslutat inleda årets förhandlingar i Jan Myrdalsällskapet med att Lasse Diding lägger fram detta som ett angrepp på mig. Det utan att styrelsen ens med en antydan säger något om det till mig. Eller rättare sagt det illustrerar att den som betalar kusken bestämmer färden.

Det är dock självklart att jag anser att frågan bör rättsligt avgöras. Dels måste värdet av detta dokument som tycks vara en utskrift av ett mail utredas och dels själva omständigheterna kring det han hävdar vara hans köp av den utställning Mai Kurdve och jag arbetade med som då fanns i Järnvägsmuseets lager och som hon och jag fortsatte arbeta med och sprida.

Sakförhållandet är enkelt. Efter Gun Kessles död var jag i stora ekonomiska svårigheter. Jag tvangs därför också sälja sådant unikt som Diderot­encyklopedien i en vacker Lausanneupplaga och Sven Hedins unika egna kartmaterial från Tibet. I samband med att biblioteket flyttades till Varberg erbjöd Lasse Diding mig ekonomisk hjälp. Han skulle för 100 000 kr. överta det material om Meccano och liknande byggsatser, modelljärnvägar, teknik, föremål och trycksaker (bl.a. samlingarna ända från tidigt trettiotal av modelljärnvägstidskrifter och järnvägstidskrifter som Model Craftsman, Model Railroader och liknande) som övriga föremål och trycksaker. I och för sig var summan lägre än värdet på samlarmarknaden men då han sade att det var en personlig hjälp till mig i en svår situation och att materialet skulle gå till biblioteket accepterade jag. Och det naturligtvis i mitt dåvarande trängda läge med kamratlig tacksamhet.

Något minne av att utställningen i Järnvägsmuseets lokaler skulle ingå har jag inte. Hur den formuleringen tillkommit förstår jag inte. Skälet är enkelt. Dels fortsatte Mai Kurdve och jag ju att arbeta med den och söka placera den. (Vilket gav arbetsintäkter.) Men dels var värdet på den samlingen med originalet till även Carl Edvard Johanssons kombinationsmåttsats och liknande föremål långt högre än de 100 000 Lasse Diding gav mig för materialet i uthuset. Mellan tummen och pekfingret skulle jag säga att det låg någonstans en bra bit över miljonen. Om han på något juridiskt sätt då hade kommit över detta som grädde på moset måste han gravt ha utnyttjat mitt nödläge. Men jag har inget minne av det.

När Järnvägsmuseet efter att ha bytt huvudman inte längre ville hysa utställningen bad jag Lasse Diding om att få förvara den i hans lager och den flyttades dit. Dock visade det sig då plötsligt svårt för Mai Kurdve och mig att få se den när vi planerade visa den på nya muséer.

Naturligtvis kan – och i nuvarande situation måste – detta nu utredas rättsligt. En miljonförmögenhet kan ju inte bara trollas bort.

Styrelsens agerande i detta fall finner jag dock lika anmärkningsvärt som att den när "vänstern" angrep mig för att ha bytt ståndpunkt och gått till höger inte stadgeenligt upplyst om vad jag skrivit i frågan under åren. (Alltså inte "försvarat" utan upplyst.) SvD gjorde det och återpublicerade min understreckare om det slags "vänster" från 1980. Vilket jag är glad över. Men styrelsen teg och bröt i detta mot stadgarna. Tydligen i enlighet med Lasse Didings önskan som meddelat att han delade "vänsterns" inställning.