Jan Myrdal: Inledningsappell till Jan Myrdalsällskapets årsstämma 2018-04-21

Jag är ombedd att inleda om bibliotekets betydelse. Först dock ett på­pekande om sällskapets arbete. 

Sedan något år pågår ett störande gnöl från viss "vänster" att jag i grund bytt ståndpunkt. SvD visade genom att publicera min understreckare om sådan "vänster" från 1980 att detta var felaktigt. Det hade varit bättre om sällskapets styrelse i enlig­het med sina stadgar publicerat den sakinformationen.

Biblioteket, vilket bör ges ett korrektare namn som Kessle-Myrdal­biblio­teket eller liknande, är av unik betydelse. Av dess nu mer än 50 000 volymer fördelade på 30 840 registerposter är det cirka 30% som ej finns på något annat svenskt till Libris anknutet bibliotek. Därtill kommer det myckna inom teknik, vetenskap och konst som ännu icke registrerats.  Då Gun Kessle och jag båda var tryckfrihets­fundamentalister har ingen hänsyn tagits till censur och förbud av politiska, moraliska, religiösa eller andra skäl. Också arkivet är helt öppet för envar. Alltså även för personer som vill utnyttja det mot Gun Kessles och mitt arbete och liv.

Detta är en i Sverige unik resurs för forskning inom de fält som intres­serat Gun Kessle och mig. Därtill är detta bibliotek till skillnad från andra vetenskapliga och akademiska bibliotek genom öppna hyll­systemet avsett att direkt tjäna det folkligt breda bildningsarbetet. Det krävs varken titlar eller betyg för att fritt arbeta här. Hittills har också biblioteket skapats och arbetet genomförts på traditionellt demo­kratiskt folkrörelsesätt med gåvor och frivilligt arbete.

Men det är nu hotat. Inte av stölder. Sådana förekommer i alla bibliotek och muséer men kan förhindras genom vaksamhet och kontroll. Jag har föreslagit styrelsen att ge pensionärer möjlighet att bo och fritt läsa här under viss tid mot att de samtidigt genomför vaktmästaruppgifter.

Det är dock hotat och kan komma att gå under då jag inte var tillräck­ligt uppmärksam när jag undertecknade det ursprungliga gåvobrevet, då sällskapets stadgar är otydliga och det inte varit möjligt att enas om nödvändiga åtgärder.

Arbetet har till stora delar finansierats av Lasse Diding som också äger den fastighet i vilken biblioteket inrymts. Hans är en viktig insats. För den skall han hyllas. Fullbordade han detta på göteborgskt liberalt artonhundratalsmanér då skulle hans namn ännu om hundrafemtio år på samma sätt pryda biblioteksfastighetens fasad. Men jag har inte lyckats förmå honom tänka praktiskt på sin död och sedan formulera sig juridiskt hållbart för att säkra bibliotekets framtid. Inte heller styrelsen tycks inse att även Didings vackraste ord och löften blir som tecknade i rinnande vatten efter hans död. Det som krävs är juridiskt bindande dokument. Om inte annat kan Diding själv berätta hur det gick med Henning Mankells bidrag till bibliotekets fastighet när denne dog utan att ha formulerat gåvan juridiskt.

Det finns inget formellt hinder för att Diding eller hans arvtagare höjer hyran. Mitt felaktiga gåvobrev ger styrelsen rätt att då sälja från biblioteket, de egna stadgarna ger möjlighet överlåta det till Arbetar­rörelsens arkiv och bibliotek. Men bortsett från att detta inte har prak­tiska möjligheter ta hand om hela detta bibliotek skulle, om styrelsen i ett hotande ekonomiskt läge sökte genomföra den för­flyttningen, detta vara lagstridigt. Om sällskapet ställs i ekonomiskt nödläge blir det konkursförvaltarens sak att låta samlingarna gå på auktion.

Jag har föreslagit att det gamla gåvobrevet abrogeras samtidigt som jag med ett nytt gåvobrev överlät allt, också det som nu inte ryms i det gällande gåvobrevet, till en stiftelse i samverkan med sällskapet. Styrelsen har icke kunnat acceptera detta. Jag vill inte gå in på formal­juridiska frågor, de är inte mitt bord. Men under denna långa diskus­sion har jag passerat de nittio. Har inte tid att blott fortsätta vänta och fundera. Jag bör rimligtvis smälla av när som helst.

Vissa frågor har lösts. Min far Gunnar Myrdal som var en skicklig jurist lyckades hitta ett sätt på vilket hans och Alva Myrdals verk undkom att drabbas av den förlamande upphovsrättsliga sjuttioårsregeln. Stefan Lindgren har för min räkning förhandlat med Kungliga Biblioteket och de har gemensamt funnit en utväg för mitt arbete. KB skall digitalisera alla mina publicerade verk och göra dem fritt tillgängliga för alla.

Därtill ber jag nu några av de skickliga yrkesjuristerna i sällskapet välja och formulera den form i vilken jag till en grupp personer, erfarna och med arbetet i detta bibliotek väl förtrogna, skänker alla de böcker som tillkommit efter det förra gåvobrevet, det som förvaras i Varberg, allt det som förvaras i Göteborg, den stora Meccanoutställning som nu förvaras i Varberg efter det att det statliga Järnvägsmuseet i Ängelholm ändrat roll (det papper Diding en gång på ett styrelsemöte viftade med är utan rättsligt värde vilket jag gärna låter domstol syna), Gun Kessles verk, den konst som bör höra till biblioteket med uppdrag att låta detta ingå i biblioteket i nära samverkan med Sällskapets styrelse. Jag kom­mer att föreslå Eva Myrdal att i detta sammanhang, eller vid min död, förvandla Sydasiensamlingen från deposition till donation.

Så kan biblioteket på rimligt sätt säkras för en överskådlig framtid.