Det intellektuella ansvaret. En understreckare av Myrdal från 1980

Svenska Dagbladets essäsida ”Under strecket” fyller 100 år, och som en del i firandet vill tidningen ”lyfta fram guldkorn ur arkivet, och på SvD.se återpublicera några av de mest intressanta understreckarna (av sammanlagt över 35000 ...)”. Sidans redaktör Ludvig Hertzberg hörde av sig till Jan Myrdal och skrev: ” En av dem som vi mycket gärna skulle vilja återpublicera är din artikel (ditt tal) ’Det intellektuella ansvaret’ som var publicerad den 31 maj 1980.” Myrdal gav mer än gärna sitt tillstånd, i synnerhet som han menar att texten är minst lika aktuell nu som då skrevs för 38 år sedan.

Länk till Svenska Dagbladet (denna artikel fritt tillgänglig - ingen betalvägg!)

https://www.svd.se/jan-myrdal-i-svd-1980-det-intellektuella-ansvaret

SvD

SvD:s ingress: De svenska åsiktsintellektuella, d.v.s. främst författare och mediarepresentanter, har i eget partsintresse avskilt sig från sitt samhälle i kris. Därmed sviker de som åsiktsproducenter de intellektuellas funktion som sociala analytiker. Det är tesen i detta tal som hålls i dag vid Upsala College, East Orange, New Jersey i USA, i anledning av det hedersdoktorat som artikelförfattaren tar emot på platsen.

Det är sannolikt att vi åter nalkas slutet av en mellankrigsperiod. Det är möjligt att de nuvarande konflikterna i Kampuchea, Afghanistan och Eritrea av framtidens historiker kommer att betraktas på samma sätt som vi betraktar de inledande manövrer som företogs i Kina, Etiopien och Spanien av angreppsstaterna i andra världskriget. Jag tror inte att kriget kommer att betyda slutet på mänskligt liv eller mänskligt framåtskridande även om det är ovisst om någon av oss här överlever. Jag fruktar att det inte heller blir det krig som gör slut på alla krig. Men jag skall inte diskutera vare sig bakgrunden till detta kommande krig eller dess konsekvenser. Eftersom det inte är ett nödvändigt krig i den betydelsen att det är oundvikligt skall jag tala om en av de faktorer som gör detta undvikliga krig sannolikt. De intellektuellas roll när det gäller att skapa falska föreställningar.

Låt mig ta Sverige som exempel. Det är ett litet samhälle som anses vara snyggt och anständigt; det är också ett typiskt västerländskt samhälle. Det är inte ett samhälle känt för sina intellektuella begåvningar men de anses vara välmenande och goda organisatörer och kan mycket väl göra karriär på fred och internationellt samförstånd och fyller därigenom mer än väl sin kvot av ordförande- och sekreterarposter i internationella och mer eller mindre intellektuella organisationer.

I drygt ett tiotal år – sedan omkring 1964 för att vara exakt – har de nästan alla utgett sig för att vara progressiva, radikala, mer eller mindre revolutionära, socialister eller i varje fall liberala. Det hände helt plötsligt. Ena dagen var de klädda i kritstrecksrandiga kostymer och slips och pratade om konst och nästa dag uppträdde de i tjocka tröjor och pratade om Afrika, Asien och samhället. De deltog då i agitationen mot kriget i Indokina. Det var bra. Från och med 1969 när strejker blev mera vanliga i Sverige började de prata om revolution och socialism. Mycken poesi skrevs om detta. Pjäser också.

Så kom vårens storkonflikt i Sverige. Den svenska modellen bröt samman. Lockout och generalstrejk. Den häftigaste arbetsmarknadskonflikten sedan 1909 och den största någonsin i svensk historia. Den klasskamp diktarna hade diktat om och pjäsförfattarna hade skrivit pjäser om var plötsligt där mitt på scenen, helt opoetisk och vulgär.

I en krisdrabbad kapitalistisk ekonomi blev det en direkt konfrontation mellan arbetsgivarna och fackföreningsrörelsen om det krympande mervärdet. Det var ett klassiskt förhållande. Kapitalet kontra arbetarna. Argumenten var otvetydiga. Både arbetsgivarna och fackföreningsrörelsen talade om konkreta fakta: investeringar, produktion, reallöner.

Det blev en mycket lugn kamp. Rösterna höjdes knappast. Men det var också en total kamp. Det fanns inga strejkbrytare. Anslutningen till fackföreningarna är nära hundraprocentig och solidariteten är total. Folk hade naturligtvis skilda åsikter och många tvivlade på fackföreningsledarnas taktik, men när konflikten var ett faktum föll ingen ur ledet. Det var en imponerande manifestation.

Och de intellektuella? Alla dessa progressiva, fredsälskande och mer eller mindre revolutionära intellektuella… vad gjorde de? Somliga deltog förstås. Men de övriga höll först tyst och började sedan skriva om hur småsint den här strejken var (de nämnde inte lockouten). En lyxstrejk. En strejk bara för små privata förmåner. Och de som hade hoppats så mycket på arbetarna. De hade hoppats att arbetarna skulle kämpa för livskvalitet. De uppförde sig precis som gamla fackföreningspampar brukat säga att vänsterintellektuella alltid uppför sig när den kamp de diktar om blir verklighet. Och så snart strejken var över fick man läsa artiklar i de stora liberala tidningarna om riktiga revolutionära strejker. Inte trista och banala strejker som den här där en miljon eller däromkring var uttagna.

Och som de ledande intellektuella förhöll sig, så förhöll sig gemene man i de intellektuella kretsarna. De visade sig ur stånd att ge en sann bild av en situation där samhällskonflikten var öppen och klart synlig för var och en utanför deras egen krets. I sin framställning talade de om allmänheten som blev lidande som om en sådan "allmänhet" existerade i samhället utanför deras eget skikt av intellektuella och mediafolk. Deras framställning skymde alla problemställningar. De stod förstås höjda över kampen. Och det är någonting mycket allvarligt.

Den ekonomiska krisen i Sverige är mycket djupgående. Det är inte bara en välfärdsstatens kris (även om det är möjligt att den svenska välfärdsstaten går samma väg som den uruguayska välfärdsstaten när botten har gått ur vår ekonomi). Sverige närmar sig slutet på den väg landet har följt sedan slutet på artonhundratalet. Pappersmassa, järnmalm och verkstadsindustri kan inte föra oss vidare. Sverige måste ta ett stort språng framåt med ny forskning och teknologi. Om Sverige inte kan göra det så kommer de utländska bankirer som nu betalar våra löpande utgifter att ta över. I denna situation blir klassmotsättningarna akuta. Men arbetarklassen har få intellektuella och medelklassen – den verkliga medelklassen kring arbetsgivareföreningen – har om möjligt ännu färre.

De intellektuella och mediafolket, detta uppblåsta mellanskikt, har i stället lyckats organisera sig själva för sina egna syften. Sålunda har vi full sysselsättningstrygghet för intellektuella; genom samverkande organisationer och statliga organ får de ut en stor andel av statens och kommunernas budget. Deras organisationer kontrollerar massmedia och bestämmer genom deltagande i skötseln av dessa både rekrytering och nyttjande. Det är kanske inte en klass men det är åtminstone ett starkt korporativt skrå som organiserar sig längs klasslinjer. (Man kan urskilja deras vanor: de varken gifter sig eller umgås som regel med vare sig arbetare eller medelklass).

Och medan deras roll i samhället tidigare var att skapa ideologi – en specifik medvetenhet – till gagn för viktiga grupper i samhället så skapar de nu efter att i materiellt avseende ha organiserat sig själva en ideologi till stöd för sina egna syften; d.v.s. en social medvetenhet som rättfärdigar deras eget behov av att ekonomiskt stödjas av det arbetande folket.

Detta förklarar varför de leder och pålyser kampen för "nolltillväxt" vid en tidpunkt då både arbetsgivarna och fackföreningsrörelsen i ett trängt läge försöker tala om produktion. Strax före lockouten och generalstrejken var det folkomröstning i kärnkraftsfrågan i Sverige. Det var samma situation då som under konflikten på arbetsmarknaden. Både medelklassen – arbetsgivarna – och arbetarklassen – fackföreningsrörelsen – ville bygga ut kärnkraften under trygg kontroll för att säkra produktionen. Naturligtvis har de olika modeller. Men som grupp, som skrå, var de intellektuella och mediafolket emot kärnkraft. Och deras argument var ofta av det mest primitiva och känslomässiga slag. De förlorade, är jag glad att säga. Men frånsett naturvetenskapsmännen var det bara en handfull intellektuella som stod för förnuft, rationalitet, kunskap och tillväxt.

För att trygga sin materiella existens i en bristekonomi har de intellektuella således som grupp, som skrå, tvingats att bli antiintellektuella. Inom svenska författarförbundet diskuterar man – på fullt allvar – om bibeln inte borde skrivas om och censureras då Gud i Gamla testamentet är en manlig gud. Under åren efter 1964 då de intellektuella tycktes börja gå åt vänster har den verkliga förändringen bestått i deras tilltagande irrationalism. Känslorna har upphöjts till dignitet av argument. För att trygga de intellektuella som grupp ekonomiskt har den intellektuella nivån i samhället i stort sänkts. Arbetarklassens barn från förorterna går nu ut skolan utan att kunna läsa. Det var otänkbart i min barndom då Sverige hade ett skolsystem för folket. Och på universitetsstadiet är studierna ytligare, mera perifera och ofta mytiska.

För några år sedan började man ge ut Balzac i ny svensk upplaga. Jag redigerade hans politiska verk. Vid den tiden skrevs det mycket om Balzac och den s.k. "Realismens triumf". Jan Stolpe som var en god filolog och universitetslektor i grekiska innan myndigheterna fann språket ointressant och lade ner det, arbetade med upplagan. I en artikel påpekade han att de svenska litteraturforskare som skrev så inträngande om Balzac och "Realismens triumf" inte kunde ha studerat fakta i detta fall eftersom tillämpliga texter inte var tillgängliga i något svenskt bibliotek. Hela diskussionen hade varit lika mytisk som diskussionen om matriarkatet i gamla Kreta. Sådan är nivån.

Hela atmosfären präglas sålunda av känslotänkande och antiintellektualism, där massmedia domineras av vaga och romantiska föreställningar om det "enkla livet" eller individuell "frigörelse" genom något slag av sexuell aktivitet. Då de verkliga problemen – det må vara energikrisen och nödvändigheten att bygga ut kärnkraften eller den mycket reella kampen mellan arbetsgivarna och fackföreningsrörelsen – måste förträngas om det skrå som utgörs av de intellektuella och mediafolket skall behålla och öka sin andel av samhällets överskott blir den officiella ideologin än mer irrationell. Överbyggnaden blir en officiell lögn.

I detta läge blir man medveten om det politiska livets successiva sönderfall. Jag behandlade denna utveckling i en bok som jag gav ut 1975 och som kan ses som en fortsättning på "Confessions of a disloyal European". Den heter "Karriär", den är inte utgiven på engelska men finns på tyska och andra språk.

Denna verklighetsflykt ger sig till känna på många sätt. I Sverige gör utrikesdepartementet klarare och bättre underbyggda uttalanden om utvecklingen i världen än massmedia. Utrikesdepartement leder och massmedia följer efter. Det är en märklig utveckling i ett land med en fri press. Men i Sverige publiceras heller inte nyheter som Bresjnevs utförliga framställning i Pravda den 13 januari i år. Där utvidgade han Bresjnevdoktrinen till att gälla hela världen. Alla stora och små tidningar världen över återgav detta. Men inte i Sverige. I Sverige diskuterade de intellektuella och mediafolket den dagen sina innersta känslor i fråga om kärnkraften, det fanns inget utrymme kvar för vad Pravda hade att förtälja. Följden är att den övervägande delen av Sveriges intellektuella och mediafolk hittills inte ens har kunnat förstå att om Afghanistans nationella oberoende inte respekteras så är Sverige nationella oberoende i fara.

Sverige är ett exempel. Jag tror inte att Förenta Staterna eller andra västländer är mycket annorlunda. Hur skulle det i en sådan situation vara möjligt att väcka till liv ett allmänt medvetande som leder till rationella åtgärder mot det tänkbara krigshotet? Men självfallet måste vi som är intellektuella av vad vi betraktar som äldre tradition fortsätta som om det vore möjligt även om mörkret faller också över denna period. Och när vi ser det nya kriget nalkas så vet vi åtminstone att det inte var en ofrånkomlig katastrof.

Jan Myrdal