Freden och den koreanska atombomben

En text av Myrdal från april 2013, som - dessvärre - förtjänar att åter publiceras:

Nu hojtar journalister och kommentatorer i våra officiella och officiösa svenska medier om Demokratiska Folkrepubliken Korea och atombomben. De hojtar lika högt som de teg avgrundsdjupt när Förenta staterna genomförde bakteriekriget mot Korea och Kina. Det är inte konstigt. Till sådant är de avlönade.

Men egentligen vet också de att om ledningen där inte valt att utveckla ett eget kärnvapen hade det gått dem som det gick Irak och Libyen. För att bara nämna två näraliggande exempel.
Om Saddam Husein verkligen haft kärnvapen då hade Förenta staterna slunkit undan med svansen mellan benen och Irak undgått den katastrof som nu drabbat landet och dess befolkning. Då hade Irak fortfarande varit ett av Västasiens högst utvecklade stater med skolgång och hälsovård. De vetenskapsmän och akademiker som nu systematiskt likviderats av Förenta staternas och israels undererrättelsetjänster hade levat och verkat. Visst var Saddam Husseins välde blodigt. Men Förenta staternas har varit långt värre. Dess tortyrspecialister värre.
Hade Khadaffi inte låtit lura sig av Förenta staterna, Storbritannien och Frankrike att avsluta sitt arbete på massförintelsevapen då hade Libyen nu haft fred. Dess folk hälsovård och utbildning och landet kunnat fortsätta ekonomisk och teknisk framåtskridande.

För att uttrycka det enkelt. De svårigheter, de fängslanden, det förtryck och den tortyr folken utsattes för av Saddam och Khaddafi var hur man än räknar bara en bråkdel av de katastrofer och den tortyr de utsatts för av Förenta staterna och dess villiga hjälpredor (till vilka hör Sverige).

Så är det och det vet vi egentligen alla. Att Demokratiska Folkrepubliken Korea överhuvudtaget existerar beror på att Förenta staterna där led sitt blodigaste militära nederlag under perioden efter 1945. De kinesiska frivilliga och den koreanska folkarmén krossade deras GI:s mitt under deras framryckning mot norr. När MacArthur sökt inleda kärnvapenkrig mot Kina tvangs Truman hejda honom ty han insåg att då skulle också «Washington, New York and Chicago go up the flu».

Men något fredsavtal har Washington aldrig gått med på och därifrån har man intrigerat och upprustat inför det kommande krig Pentagon riktat in sig på. Demokratiska Folkrepubliken Korea har varit som en mus inträngd i ett hörn framför katten. Freden har säkrats av dess upprustning – politiken armén först – och att Kina inte velat ha Förenta staternas militär vid sin gräns i nordöst. Korea och Kina var nära som läpparna och tänderna som Mao sade.

Dock dekoren på världsarenan är i ständig förändring. Den som sätter sin lit till andras välvilja och fördrag om evig solidaritet går det som det gått Jugoslavien och Irak och Libyen – och Syrien. Den FN-stadga som enligt ordalydelsen skulle ge dem skydd är blott bokstäver på papper. Saddam hade gjort klokare i att inse han blott kunde använda den som dasspapper. Man kan också tänka på oss själva under Andra världskriget. Att Per Albin vid krigsutbrottet sade att vårt beredskap var god var en nödvändig vit lögn. Han fick föra en mycket försiktig politik för att vi inte av Storbritannien och Frankrike skulle dras in i ett markkrig mot öster. Sovjetunion svarade med att hindra Hitler anfalla oss 1940 – för vilket vi officiellt tackade efter kriget. Därefter rustade Sverige under försiktigt vinglande. 1943 var vi så militärt starka att det hade blivit för kostsamt för Hitler att gå till angrepp.

I Korea – liksom för övrigt på många håll i Kina – är man inte säker på att ledningen i Kina inte också när det gäller den klokt fredsbevarande solidariteten med Korea fallit offer för de sockrade pillren. Då gäller det också Kina det man för lite mer än sjuttio år sedan sjöng om den otroligt starka tyska socialdemokratin på kabaréerna i Berlin: «Vi gör en liten kompromiss». Vilket de gjorde och så gick det som det gick.

Kanske räddas världen därför denna gång av Demokratiska Republiken Koreas atombomb. Kanske inte. Då lyckas hökarna i Förenta staterna få igång ett kärnvapenkrig. I så fall ger jag inte mycket för våra överlevnadschanser.