Vid nittio år i Jämmerdalen: Om tänder och tandvård

En betraktelse av Myrdal över tillståndet i munnen, och vad som gör att han fortfarande kan tugga maten med egna tänder.

Vid nittio år i Jämmerdalen vore det rätt normalt att jag klapprade med löständer. Att jag inte gör så är med all sannolikhet tandläkare Jacob Malmströms förtjänst.

Vi är inte riktigt byggda för att individuellt leva så här länge med nuvarande kosthållning. Hade vi varit det då hade vi haft en tredje tanduppsättning efter mjölktänder och permanenta tänder. Misskött mina tänder mer än genomsnittet har jag väl inte. Dock som barn och i arbetet rest och fått dem borrade och reparerade runtom i världen. Tandläkarna i New York hade sitt sätt med rotfyllningar säger man mig. De i Paris, Mexiko D.F. New Delhi och Beijing var på ett ungefär utbildade som de i Berlin tror jag. Men i Centralasien sköttes tänderna av en tandläkare som drev borren som om den varit en gammal trampsymaskin. Jag klagar inte på någons yrkesskicklighet. Men de arbetade alla i olika tradition. Själv har jag väl slarvat också. När jag kom till Jan Myrdalbiblioteket och började arbeta och bo i Varberg kändes det rätt risigt i munnen.

Det var inte bara något jag kände på mig. Jag gick till Jacob Malmström som gjorde en mycket ordentlig undersökning. Han kunde sedan med röntgenbilder visa mig hur det stod till. Jag hade känt helt rätt och om inte något drastiskt och omfattande gjordes då vore gubbtandlösheten förestående.

I den genomgripande behandling jag valde stod högkostnadsskyddet för sin del. Den reformen är viktig, annars hade jag inte haft ekonomisk möjlighet. Ty det var en omfattande och långvarig tandläkarinsats.

Att jag ännu tuggar med tänder jag kan kalla mina egna har jag alltså tandläkare Jacob Malmström och Försäkringskassan att tacka för.

Jan Myrdal

2017-04-17