Till Jan Myrdalsällskapets årsstämma den 8 april 2017

Jan-Myrdal-OAS1582.jpg

Jan Myrdal - som själv inte är, och inte kan vara, medlem i Jan Myrdalsällskapet - höll följande tal före sällskapets årsstämma i Varbergs teater. (foto Olle Asp)

Ett referat av själva stämman publiceras separat här på hemsidan.

I styrelsens kallelse står:

"15.00 – 15.10 Jan Myrdal håller en kort appell om betydelsen av Jan Myrdals bibliotek

 15.15 – 16.00 Årsstämma för Jan Myrdalsällskapet i samma lokaler."

Jag skall hålla mig till 10 minuter, men appell är inte rätt ord. Att årsmötet sedan på tre kvart skall kunna hinna välja ny styrelse, diskutera den allvarliga situationen för biblioteket och besluta om det nu nödvändiga finner jag både otroligt och som förslag olycksbådande.

Medlemmar!

Med en 50 000 volymer varav kring en femtedel inte finns i andra bibliotek i Sverige, därtill stora samlingar och arkivmaterial och hela Gun Kessles efterlämnade produktion kan detta bibliotek bli ett unikt verktyg för folkets kultur och kamp under lång tid. Här har inte tagits någon hänsyn till olika staters och religioners censur och förbud av moraliska, religiösa eller politiska skäl. Biblioteket skall med öppna hyllsystem också vara för alla att där kunna läsa och fritt studera utan hänsyn till deras politik eller religion och än mindre till hur de förhåller sig till den sinnevärldslige Jan Myrdal och hans arbete. Biblioteket har skapats med frivilliga gåvor från mig och Gun Kessle och stormecenater som Lasse Diding och Henning Mankell och därtill ett otal bidragsgivare. Hela arbetet, även registrering och bokbinderi utförs genom frivilliga krafter såsom i folkrörelsernas barndom. De som arbetat med detta vet och kan här berätta.

Den avgående styrelsen har utfört ett stort arbete och för det skall den ha ordentligt och uppriktigt tack. Men samtidigt har den trots att jag och andra sökt tala om det inte förstått att vidta nödvändiga åtgärder. Jag blir nittio om några månader. Om jag nu skulle få hjärtslag och avlida här i talarstolen då skulle biblioteket i praktiken upphöra ty i bouppteckningen skulle det tömmas då styrelsen hittills inte lyssnat på det krav jag på uppdrag av juridiska vänner och sällskapsmedlemmar ställt att det måste ett nytt gåvobrev till där jag skänker det som inte täcks av det gamla gåvobrevet. Inte heller har den brytt sig om att skydda föremål och samlingar. Med ett rakblad och lite rymliga fickor att plocka ned föremål i kan den som vill och är skurkaktig nog göra sig en förmögenhet. Det finns inget skydd annat än ett vanligt gatulås och alls ingen uppsikt. Det trots mina och andras påpekande. Här krävs att stämman ingriper. Jag tror att det nu kommer konkreta förslag också på detta.

Nu några konkreta exempel. Det krävs ständig närvaro i biblioteket. Kalla det vaktmästeri. Det är lätt att lösa. Bland medlemmarna finns många ensamstående; pensionärer, studerande, änklingar, änkor. De skulle kunna sköta detta på samma villkor som alla andra frivilligarbetare. Bo här några veckor åt gången och då hålla uppsikt mot att de kan läsa vad de vill.

Det har påpekats för mig att biblioteksnamnet inte är korrekt. Detta bibliotek med sina samlingar skapades av Gun Kessle och Jan Myrdal under mer än femtio år av gemensamt arbete. Det bör framgå tydligare än med blott namnskylten Gun Kessle på ena dörren i farstun. Detta bör lösas i samband med det nödvändiga nya gåvobrevet.

Biblioteket är i nationell mening unikt och allmänviktigt men ännu alltför isolerat. Bokmässoframträdandet det enda nationellt utåtriktade. Stämman bör se till att detta bryts. Bredast möjliga kontakter. För att leva och uppfylla sina möjligheter måste det som Roy Andersson framhållit vara ett nationellt kulturcentrum. Per Arne Skansen som biblioteksansvarig och jag inledde i höstas en seminarieserie i samlingsrummet på tredje våningen. Viktiga diskussioner. Styrelsen lyste dock med sitt frånvarande ointresse. Redan läggs så i denna riktning stora program upp. Den nya styrelsen bör ta detta som en av sina huvuduppgifter.

Den nya styrelsen bör utveckla ekonomin. Som det nu är lever biblioteket förutom det frivilliga arbetet ekonomiskt mest på Lasse Didings stora insatser. Men det är en institution av nationellt värde långt utanför det hittillsvarande stödet. Detta kräver nya initiativ.

Det finns en konstruktionssvaghet i stadgar och arbetsordning för sällskapet. Jag begär inte och har aldrig begärt att få bestämma över styrelsens arbete. Men jag vill hållas informerad. Att ledamöter som Peter Curman och Per Arne Skansen kritiserats för att de haft kontakt med mig och så lämnat styrelsen är inte rätt. Bråket om priset var heller inte att jag krävde att få bestämma, utan att jag ville veta och kunna diskutera i det som hör till mitt arbetsområde. Vara en av många jurymedlemmar exempelvis. Att detta inte kunde lösas utan gick till offentlig skandal beror på att styrelsen envisades behandla mig som utanförstående. Den arbetsordningen bör ändras.

Det finns motsättningar och upphetsade diskussioner i och kring Jan Myrdal. Ty jag lever och skriver. Detta leder i och för sig oundvikligen till konflikter. Hösten 1944 vände sig biskopen i Karlstad direkt till redaktionssekreterare Bråland på Värmlands Folkblad för att få tyst på mig då jag där förordat pessar åt skolflickor. I julas var det Clartés styrelse som gick ut med fördömande för att jag diskuterat de klassmässiga skälen till att SD:s sympatisörer nu blivit fler än Socialdemokraternas i den svenska arbetarklassens klassorganisation LO. Så kommer det säkert att fortsätta till dess jag dör.

Till detta ett personligt påpekande. Som människa har jag väl bortsett från allt ideologiskt i viss mån haft ett krångligt privatliv. Men det hade inte bara August Strindberg och Ivar Lo utan när jag ser mig om här i salen vet jag att så är det för de flesta bland oss. Livet är inte bara gröt och mjölk som Gun Kessle brukade säga. Jag kan personligen skita i att det från sällskapets håll sprids hätska texter om min obotliga demens. Min hustru, Andrea Gaytán Myrdal som är diplomerad Silviasyster specialiserad på demensvård och därtill latino och inte svenskt dämpad, reagerar häftigt. Sant är det inte. Men då det är ett normalt angrepp på oss äldre i det åldringsfientliga Sverige trots att inte ens hälften av oss, 90-åringar, visar några tecken på demenssjukdom är jag helt beredd att lägga ut journaler om min status för att få slut på detta.

Det som skapat problem är naturligtvis att Jan Myrdalsällskapet bildats trots att Jan Myrdal lever och skriver. (Hur hade det gått om Strindbergssällskapet bildats år 1900?) Men med lite förnuft borde detta dock kunna lösas.