Det åldrande minnet. Skriftställning

Om minnesbilder - från olika tider och i olika åldrar - handlar Myrdals skriftställning i FiB/K nr 3 2017. Den tar sin utgångspunkt i boken "Det åldrande minnet", utgiven på Natur och Kultur 2016.

9789127143111 0

I fjol kom Det åldrande minnet på Natur och Kultur. Det är en utmärkt fackbok skriven av Lars Nyberg, professor i psykologi och neurovetenskap vid Umeå universitet; Lars Göran Nilsson, professor emeritus i psykologi vid Stockholms universitet och Peter Letmark, journalist på Dagens Nyheter. Det är en utmärkt, sakligt och viktig bok. Det senare inte minst för att den påpekar något som direkt angår oss i Sverige åldringsdiskriminerade nittioåringar:

Drygt hälften av alla personer äldre än 90 år har inte en demensdiagnos.

 

Köp eller låna boken, men läs den!

När det är skrivet måste jag skriva att jag inte känner igen mig i deras minnesvärld. Att gå in i den blir som att göras färgblind och få synen i gråskala. Bilderna är borta. Jag är inte ensam om att kunna gå in i ett då som i ett rum. Läs inledningskapitlet till Barndom. Och vi är en minoritet som förmår "ta fram" och bläddra i böcker för att finna citat. Alltså "se" boksidorna. Fast inte så att jag helt kan synliggöra sidan och läsa texten rad för rad. Men när jag sen går längs hyllorna hoppar boken fram, lägger sig i handen och slås upp. Det är lite svårt att förklara för den som inte har den synen men Per Arne Skansen som varit nära vän sedan decennier och som jag arbetat samman med i förlag och bokhandel och nu biblioteket vet precis vad jag menar.

Men seendet hugger djupare. Jag fick brev från Birgit och talade sedan länge med henne. En gång i oktober 1946 var jag på väg ut från sjuföreställningen på Plaza, nu borta men då på Odengatan mitt emot Vasaparken, när jag första gången såg henne. I kön kom hon in där bredvid sin fästman. Ögonen! Jag kunde inte annat än gå fram till henne. Säga:

– Kom ner till Löwenbräu när filmen är över. Jag väntar på dig.

Fästmannen såg störd ut. Men hon kom. Jag hade beställt Fragal. Vi bodde sedan ute i torpet vid Lejondalssjön. Det är längesedan nedbränt av ett raggargäng men hon finns nu där framför mig i kakelugnsrummet. Vi talar, Strindberg, Diderot, Marx, hon håller på med barnteater. Och vi knullade. Läs dikterna om henne i Pubertet. Inte var hon den första. Majbritt som gett mig den – kosmiska – orgasmen hade jag varit dålig mot och Margareta, sju år äldre journalistkollega på Värmlands Folkblad, hade varit sjuttonåringen en uppfostrande kk. Dock Birgit var mig något enormt fast hon nog menade att jag var klumpig. Hon lämnade mig för en annan. Hon följde Svenolov, som besökt oss, på tåget till staden. Jag bölade och skrek men hon renskrev texterna, också de om sig och de lämnades till Bonnier som refuserade med hänvisning till mina föräldrars goda rykte. Sedan har vi varit mycket nära i sjuttio år också under de värsta livskriser. Politiskt och mänskligt. Men inte samman.

– Det vore som att ta på sig begagnade trosor, sade hon.

Pubertet 001

Synen av henne – se Svenolovs ungdomsteckning från dået på omslaget till Pubertet – har genom år och decennier förblivit (burning with a hard gemlike flame) även om hon blir nittioett och jag nittio.

Men minnet inte bara syns, det verkar. För sextio år sedan skrev jag i bonderörelsens kulturtidskrift Perspektiv, som leddes av den bondeanarkistiske Ragnar Oldberg, en text som passar in på dagens "vänster". (Omtryckt i Ett femtiotal 1972 Radikalt och radikalism.) Den handlar om Oslovänsterns på trettiotalet radikala kamp för rätten att häda Gud. Överland ställdes inför rätta för detta ideal. Men fattigfiskarna och småbönderna på Vestlandet stödde inte Oslovänsterns stora radikala strid. Ty de var troende, kaninene kallades de. De befann sig därtill i århundradets djupaste ekonomiska kris med arbetslöshet och utmätningar.