Då som nu! Skriftställning

Jan Myrdal minns det egna arbetet i fyrtiotalets ungdomsrörelse, och jämför med dagens.
"Visst finns olikheter mellan då och nu, scenväxlingarna pågår ständigt. Dock är den våg vi befann oss i densamma som nu."
Publicerad i FiB/Kulturfront nr 1 2017.

April 1944 xy

Tjejerna på Fredhälls Kommunistiska Ungdomsklubbs övernattningsutflykt till Fittjaskogen i april 1944 för att hylla våren och solen.

Jag var sexton år och tog bilden. Det finns flera. Fast ingen av Lilly som jag var så intensivt förälskad i att jag inte vågade säga det till henne. Men brev från henne finns i arkivet. Cyklat ut hade vi. Två dagar höll vi på. Jag satt i klubbstyrelsen, var vald till studieledare. Vi diskuterade världsläget nu inför fascismens nederlag på den europeiska kontinenten, "Ungdomens fyra rättigheter" och förberedelsearbetet till Sverges Kommunistiska Ungdomsförbunds kongress till midsommar. (Stavningen Sverge var en traditionell vänsterstavning, språkformellt helt korrekt.) Visst var vi militanta. Men vi "levde ungdomens liv i ungdomens former" som Kuusinen om ungdomsrörelsens uppgifter hävdat mot sekteristerna med exempel från arbetet i Frankrike och Förenta staterna på Kominterns sjunde världskongress nio år tidigare. Komintern var nu 1944 upplöst sedan året innan. Linderot hade förklarat det för mig på Ny Dags gård Kungsgatan 84 när jag frågat. Tredje Internationalen hade varit nödvändig för att utveckla och leninskt skola de olika splittrade rörelserna efter Andra Internationalens sammanbrott 1914 men man kunde inte längre detaljreglera från ett centrum när partierna i kampen utvecklades till masspartier med olika nationella förutsättningar och uppgifter. Nu i segern mot fascismen öppnades stora möjligheter för oss runtom, även i Sverige. Dock var vi en världsrörelse.

Hur vi i det snabbt växande SKU då tänkte återspeglas också i mitt tal på kongressen om arbetet bland den lilla grupp som kunde få tillgång till studier efter folkskolan. ("Läroverksungdomen måste vinnas för socialismen". Omtryckt i Skriftställning 9.)

Visst finns olikheter mellan då och nu, scenväxlingarna pågår ständigt. Dock är den våg vi befann oss i densamma som nu. En stående våg i historien sedan kapitalismens uppkomst från tolvhundratalet och framåt med bourgeoisiens seger i våra länder under århundradet kring 1789. Möjligtvis skiljer mellan oss i SKU då och ungdomar i motsvarande organisationer nu vår större historiemedvetenhet. Den berodde på det jag skulle ansvara för: studiearbetet. Det fanns då en bred folklig studieverksamhet. Den skiljde sig från det akademiska, men inte genom förenkling och bristande faktaunderlag utan genom en annan inriktning. Jag har i källaren SKU:s studiehandledning från tidigt fyrtiotal samt de texter vi använde. Dit hörde marxismens klassiker. De öppnade perspektiven. Vår samtid hade rötter i medeltiden men inleddes direkt med Revolutionen 1789 och Republiken 1793. Titta på det som partiet gav ut genom Arbetarkultur! Trångsynta var vi inte. På SKU:s sommarläger vid Flaten använde vi också Hjalmar Brantings "Socialdemokratiens århundrade" för att få grepp om artonhundratalet. Det moderna genombrottets åttiotal var oss ännu frisk litteratur i jämförelse med det eländiga akademiska nittiotalet och dess själfulla efterskrivare.

Det hörde kanske tiden till. Jag hade organiserat mig våren 1943 när jag var femton men redan dessförinnan, då före Stalingradslaget när många tyckte det ännu vägde, hade jag funderat på och diskuterat med Dag och Sten (som också de lämnade det andligt kvävande Bromma Högre Allmänna Läroverk) om det Marx och Engels skrev i "Kommunistiska manifestet" att klasskampen kunde avgöras också genom de mot varandra kämpande klassernas undergång. Riktigt given var ju fascismens nederlag inte när Hitlers trupper med sina hakkorsflaggor stod segrande även på de högsta kaukasiska bergstopparna. Dag tog Roms undergång och feodalismens uppkomst som exempel. Sten, som alltid var ute på egna vägar gick längre tillbaka och använde bronsålderns stora stadskulturers undergång. Både härskarna och de många utsugna därunder förintades som klasser. Dåtidens stora poesi och vetenskap kunde vi nu bara mödosamt pussla fram genom av i striderna till bevarande brända lerplattor med kilskrift. Sedan kom den järnbaserade utsugarkulturen med Aten och Rom. Om det är så dagens fjortonåringar grubblar vet jag inte.

Men vi inte bara resonerade. Det fanns också nödvändiga uppgifter man inte kunde tala om. Vi hade kontakter med de politiskt organiserade flyktingarna. Linderot var ju även trots Kominterns upplösning fortfarande organisatoriskt ansvarig för det kommunistiska illegala arbetet mot Hitlerfascismen i det ockuperade Europa. Inte bara i grannländerna utan i synnerhet i själva Tyskland. Om detta frågade man inte och det vi råkade veta talade man aldrig om. Telefonsamtal avlyssnades och brev öppnades. Jag kunde efter kriget aldrig förstå Honeckers i DDR kärlek till Wehner. Han var en förrädare. När han fått uppdraget att illegalt i Tyskland leda arbetet föredrog han att sitta i svenskt fängelse och prata med polisen. Georg Branting gjorde helt rätt som vägrade ta honom i hand. Hans Engdahl och jag var kamrater i SKU och mycket nära vänner. Vi kallades upp till Sjöfolksförbundet. Där var en ansvarig tysk kamrat. Han frågade om vi kunde åta oss att ta arbete som mässpojkar. Vi skulle då i Hamburg sköta kontakten med kamrater. Man ville att vi själva skulle bestämma. Gestapo vakade och uppdraget var mycket farligt. Det förstod vi. Men vi såg det som en hedrande komandirovka (Hasse var född i Moskva där hans föräldrar studerat och arbetat på tjugotalet). Sedan kallades vi upp igen. Mitt efternamn var alltför känt. Hasse genomförde uppdraget ensam. Efteråt talade han med mig om det sönderbombade Hamburg. Senare, under utlandsåren ända till dess jag kom hem till Sverige 1963, var det han som skötte allt i Sverige för mig. Också det kunde ses som ett uppdrag. Vi gjorde ju så.

SKU var till skillnad från sådant finare som Clarté en proletär organisation. Urban Karlsson var ordförande för Kungsholmsklubben när jag gick in. Sedan bildade vi Fredhällsklubben när medlemmarna strömmade till. Han var därefter i partiet ansvarig bland annat för ungdomsarbetet. Jag frågade honom en gång varför man 1952 beslutat skickat mig till DUV:s sekretariat i Budapest (dit det hade flyttat efter att ha förbjudits i Frankrike). "Det är mycket enkelt", sade han. "Du är som du är men du hade varit med i tio år och man kände dig. Bortsett från mig och Lalander och någon till var du den som kunde tala främmande språk." Senare kom vi att ha olika syn. Han menade att realsocialismen var en möjlighet och hade nära kontakt med kamrater i SED i DDR. Jag gjorde en annan bedömning och lämnade partiet 1965 för att fortsätta som "partilös kommunist". Men vi upphörde ju inte att träffas och resonera.

Nu när Urban med råge passerat de nittio och jag gått in på mitt nittionde satt vi samman en långlunch på krogen i författarnas hus. Vi sökte dra slutsatser och diskutera vad som varit rätt och vad som varit fel i vårt handlande. 1951/52 hade han gett mig uppdraget att förklara i grundorganisationerna varför Demokratisk Ungdom var rätt väg. Jag kunde göra det då jag själv menade så och använde texterna och besluten från Kuusinens tal 1935 och det svenska kongressbeslutet 1939 och diskussionerna på den SKU- kongress jag var med på 1944. Ett brett demokratiskt ungdomsförbund med klar inriktning som arbetade i ungdomens former. (Och framförallt inte var ett "ungdomsparti".) Men vi var båda nu överens om att 1952 varit fel tid. Hetsen då var som 1872, 1920, 1940 eller snäppet mer än nu. Dagens Nyheter krävde partiförbud på ledarplats. Generaler hade drivit krigsförberedande politik mot Sovjet på Förenta staternas direkta uppdrag. Något som Sovjet sett som ett "casus belli" och därför skjutit ned två svenska plan som varning. Möjligheten till förnuftiga resonemang och brett politiskt arbete hade starkt inskränkts. I detta läge hade det varit en bättre organisationsform att bevara SKU. Den allvarligaste konsekvensen av vår dåtida analys var att studiearbetet upplösts. I den meningen bidrog våra beslut och vårt arbete 1952 till det senare organisatoriska och ideologiska förfallet.

Men se noga på denna bild av några av tjejerna i klubben. Det har gått sjuttiotvå år. Frisyrer och kanske kläder är något annorlunda. Men annars är det samma skrattande och medvetna tjejer som de vilka nu är aktivister.