Elefanten står osedd bakom den nyfiknes rygg

Myrdals skriftställning i Folket i Bild/Kulturfront nr 11/2016:

Elefant

Träsnitt 1944 av Vladimir Andreyevich Favorsky (1886-1964) som illustration till Ivan Andreyevich Krylovs (1769-1844) fabel "Den nyfikne" *vilken första gången publicerades i tidskriften "Syn Otetjestvo" (Fäderneslandets son) 1814. *

I fabeln Den nyfikne beskrev Krylov den nyfikne mannen som på Naturhistoriska museet noga studerat speciellt de små krypen men tillfrågad om elefanten undrade denne nyfikne om där funnits en sådan; han hade i vart fall inte lagt märke till någon elefant. Vilket är en politisk parabel giltig för oss i Europa de senaste århundradena.

Den tyske marxistiske historikern Kurt Pätzold (1930-2016) som specialstuderat fascismen också i den variant som i Tyskland kallade sig nationalsocialism publicerade året före sin död boken Faschismus-Diagnosen. Den är viktig också därför att han där som bilaga samlat ett representativt urval europeiska analyser av fascismen från Adorno till Zibordi (varken Dimitrov, Togliatti eller Trotsky fattas). Han påpekade dock (sid. 30) att den blinda fläcken, "hålet" i alla dessa definitioner bestod i att "diktaturens massbas enbart sågs som ett resultat av terror och demagogi" inte av materiella faktorer som "avskaffande av massarbetslösheten".

Ja, det var som för den nyfikne i Krylovs fabel. Det fanns ett gigantiskt hål i deras analyser, de må ha varit socialdemokrater eller kommunister. Den bristen fick katastrofala följder för folken. Om det har jag skrivit vilket utlöste konstiga reaktioner på den svenska "vänstersidan". Men läs i När gatan tog mediemakt om hur missbedömningen av "de rurala" bidrog till katastrofen 1871. Bonapartismen hade bred intressestyrd klassbas. Dess tradition fullföljdes av Pétain under ockupationen. Hans slagord till första maj 1941: "Jag uppfyller löftena - också de andras!" hade verkan. Han genomförde pensioner som folkfronten utlovat men inte hållit.

I Sverige fick fascismen ingen massbas på trettiotalet. Det nuvarande intresset för dåtida stöveltrampare ("Ut pojkar och slåss!", Sven-Olov Lindholms ord i Stormfacklan 15 maj 1934) är överdrivet. De förblev politiskt ointressanta. Det fanns en traditionell tyskvänlighet inom överklass och officerarskår med förståelse för fascismen. Men inte mer. Det är bara att se röstsiffrorna. Men varför blev det inte av? Det fanns en ekonomisk realitet som hade kunnat möjliggöra framväxten av ett fascistiskt massparti. Jordbrukskrisen, arbetslösheten. Det kluvna landet.

Visst spelade den ideologiska kampen mot exempelvis rasism en roll. Från Clarté (Raslära och reaktion) till Segerstedt och därtill att den socialdemokratiske ärftlighetsforskaren Gunnar Dahlberg i Ord och Bild klädde av föreställningarna om "Nordisk ras" (och sedan tillsattes som ny chef för Rasbiologiska Institutet och kunde vända dess inriktning). Dock, visst fanns ideologiskt dunkla rasföreställningar i politiken som i Bondeförbundets grundprogram antaget vid 1933 års förbundsstämma där det bland annat hette:

"IV. Som en nationell uppgift framstår den svenska folkstammens bevarande mot inblandning av mindervärdiga utländska raselement samt motverkandet av invandring till Sverige av icke önskvärda främlingar.

Folkmaterialets bevarande och stärkande är en livsfråga för vår nationella utveckling.

Ett energiskt arbete måste bedrivas för folkhälsans höjande och vårt folk skyddas mot degenererande inflytelser."

Nu när landet åter på liknande, men inte lika, sätt klyvs och allt fler hamnar utanför och nya grupperingar med ideologiska föreställningar liknande Bondeförbundets av 1933 växer och redan blivit vågmästare i riksdagen då står den nuvarande hjälplöst okunnige socialdemokratiske statsministern Stefan Löfven upp och säger kampberedd att de är nazister. Allsköns blandad "vänster" instämmer livligt för att gå med honom ut i denna ideologiska kamp. Vi som är medvetna blir alltså med nödvändighet oroade. Ty detta kan gå oss alla mycket illa.

Ideologiska detaljer och verkliga klassförhållanden skiljer men den sociala bilden - det kluvna landet och de ökande klassklyftorna - är inte olik den 1933 och fascismen alltså en möjlighet. Vissa dagar tycks den mig mer än så. Men vad som då skedde var att statsministern och ledande socialdemokrater, reformister som Per Albin Hansson och Per Edvin Sköld, inte uppträdde vare sig trångt som officiella europeiska marxister 1917 eller som en Stefan Löven och det som nu kallar sig vänstersida. De tog inte de ideologiska uttrycken som huvudsidan utan såg de materiella förhållandena som avgörande och efter en realistisk ekonomisk och politisk analys gjorde de som Lenin 1917. Han gjorde upp med dåtidens ryska bonderörelse och de gjorde upp med Bondeförbundets Axel Pehrsson-Bramstorp den 27 maj 1933 om den ekonomiska politiken i "kohandeln". Detta dränerade då i Sverige förutsättningarna för en fascistisk massrörelse.

Man kan och bör analysera vad den praktiskt-politiskt innebar. Statarkamp och lantarbetarnas organisering fortsatte men med viss annan inriktning. "Bönder" som hade varit ett skällsord inom arbetarrörelsen formulerades om till "bonderörelse", en folkrörelse. Hur jag skulle bedömt situationen våren 1933 om jag då varit vuxen och inte sex år det vet jag inte. Kanske hade jag då inte dragit lärdom av de stora nederlagen. I Italien för elva år sedan och Tyskland några månader tidigare. Fast jag vill ju gärna tro att jag också då förmått se elefanten stå därbakom.

Jag är övertygad om att många som kallar sig vänster nu när jag skriver detta kommer att larma om att jag vill gå samman med, stödja, Front National och Sverigedemokrater. Men det är kortslutningstänkande. Jag vill en medveten politisk och ekonomisk politik. En klassmässig en som därmed dränerar möjligheterna för fascistiska rörelser.

* En bakgrund, och "Den nyfikne" i översättning av Stefan Lindgren, kan läsas här!