Bokmässouppropet: Ett principellt skov

Under 2016 års bokmässa i Göteborg satte mässledningen igång en stor diskussion om vem som har rätt att ställa ut där. Tidningen Nya Tider godkändes först som utställare, underkändes sedan och godkändes igen. Detta följdes av ett upprop om förbud för tidningen på nästa bokmässa. Jan Myrdal tar här upp den principiella frågan. Hans text har avvisats både av Expressen och Aftonbladet.

En representativ del svenska kulturarbetande intellektuella - senast Svensk biblioteksförening - ställer sig nu bakom uppropet att bojkotta Bokmässan för att Nya Tider i år där haft en monter och dess Vávra Suk framträtt.

Mot detta har olika representativa skribenter som Jens Liljestrand i Expressen och Åsa Linderborg i Aftonbladet skrivit vägande inlägg. Dock bör skrivas ut att detta upprop är ett av flera tecken på att det nu pågår ett olycksbådande skov i de grundläggande fri- och rättigheter som i vår kulturkrets erövrades åt oss av bourgeoisien (för att skriva det i sak tydligt) under kampen mot feodalism och reaktion.

Vad den tidning angår på vilket allt detta hängts upp, Nya Tider, hade jag i likhet med många andra, som nyss Thomas Nordegren i P1, läst den först på denna mässa men inte funnit något i TF:s mening kriminellt i vad jag läste. Dock sådant jag fann felaktigt. Men inte mer och inte grövre, om än vinklat på annat sätt, än vad jag kan finna i andra media. Skulle jag på den grunden kräva förbud finge jag kräva att alla svenska media, tryckta som digitala, måste stängas.

På ett sätt påminner detta om den tidigare kampanjen mot Maranatas monter på Bokmässan. Jag tillhörde dem vilka helhjärtat försvarade deras rätt mot den "vänster" som gick till angrepp. Eller försvaret för Hägglund när han återutgav Hitlers Mein Kampf. (Åsa Linderborg skrev i Aftonbladet 16-09-14 klokt om varför en läsning av detta verk förklarar att så stora delar av underklassen i det tyska folket anslöt sig till hans rörelse.)

Dock är denna bokmässokanpanj annorlunda och allvarligare, den utvisar ett pågående skov. För en nu allt större grupp intellektuella och politiker i vårt kulturområde blir de grundläggande erövringarna från bourgeoisiens ideologiska kamp från femtonhundratal fram genom upplysningstid och revolutionsårhundradet kring 1800 alltmer irrelevanta. Detta behöver man inte vara marxist för att iaktta.

De allmänna hyllningarna till den svenska Tryckfrihetsförordningen av år 1776 blir just allmänna samtidigt som dess principer ersätts av en reaktionär bowdlerism som utgått från rasifiering och kränkthet. Jag tror uppriktigt talat inte kollegerna har läst in sig i Tryckfrihetsförordningen på det borgerligt traditionella sätt som Erik SandbergBromma Högre Allmänna Läroverk (en av de få lärare som för mig betytt något) fick mig att göra 1941. För att jag skulle förstå de då pågående inskränkningarna hade han tagit fram fjärde delen av Schücks reviderade upplaga av Warburgs stora litteraturhistoria. Erik Sandberg visade mig där hur Gustaf III 1774 genom det oskyldiga ordet "rörande" upphävde den politiska yttrandefriheten då det blev högmålsbrott att nämna något som rörde regeringsformen och kungens rätt. Han pekade med fingret på Schücks ord:

"Denna reaktionära ändring av den äldre förordningen var emellertid så skickligt dold under de vackra fraserna om frihet, medborgarrättigheter m. m., att den ej synes hava uppmärksammats."

Så har de styrande ständigt sökt inskränka vår yttrandefrihet. Svensk tryckfrihet är visserligen bättre än det mesta på kontinenten som fransk eller tysk men är långtifrån så stark som Det första tillägget till Förenta staternas konstitution av 15 december 1791. Oavsett krig och politik och McCarthyism har den inte bara möjliggjort allsköns reaktionära Ku Klux Klanskrifter och liknande utan även de olika socialistiska och ifrågasättande texter vilka blev riktningsgivande för den nya och demonstrerande vänstern i Europa under olika perioder. Att man inte förstått detta i Sverige är en del av samma förflackning och obildning som den vilken visar sig i uppropet.

Men för de många kolleger vilka anser sådant som jag nu skrivit gammaldags katederlärdom och ideologisk knappologi kan det vara viktigt att peka på kända praktiska följder av ett tystande, om än ett helt moraliskt upphöjt.

Den som i Sovjetunionen och dess lydiga allierade verkligen ville skickas till läger i Sibirien eller råka än mer illa ut behövde bara tala och skriva så orden kunde tolkas som förstående inför SS eller utgöra öppen rasism, för att inte tala om en hyllning för judeutrotare som Bandera.

Vad har följden blivit? Jo, det är där i forna delar av Sovjetimperiet som i Baltikum och Ukraina där sådant var ordentligt straffbelagt som nu SS offentligen och officiellt hyllas (och det uppstått öppet nynazistiska grupper som i Ryssland). Den som vill förstå sammanhanget kan börja med att läsa från Milton över Voltaire till Marx.

Den som sedan vill lära sig hur man på svenska kan formulera sig mot överheten trots alla dess lagar, förordningar och maktmedel kan (finns på nätet också) börja läsa hur Pehr af Lund angrep Gustaf III i "Tryckfriheten den wälsignade".