Den litterära uselhetens möjligheter

Jan Myrdal skriver i sin Skriftställning i Folket i Bild/Kulturfront nr 8/2016 om Stieg Larssons bästsäljare Milleniumtrilogi Män som hatar kvinnor. Han tar i sammanhanget upp både G. W. M. Reynolds och Charles Dickens och deras populärlitteratur.

Trött efter födelsedagsminglet den kväll jag gått in i mitt nittionde började jag vid kvällsgroggen med gin och tonic läsa första delen av Stieg Larssons efterlämnade Milleniumtrilogi: ”Män som hatar kvinnor”.

Det tog mig flera sidor av slö läsning innan jag klart såg att detta hade jag läst för länge sedan. Några sidor återkallades direkt som.växlingsaffärerna i Genève. Också tortyrscener fanns kvar åskådliga i minnet. Men det hela var ju en usel text. Intrigen/erna intellektuellt omöjliga, skämmiga, Personteckningen erbarmlig. Språket haltade.

Men att den texten nådde enorma upplagor och det inte bara i Sverige var intressant; dock inte förvånande.Stieg Larsson var på ett märkligt sätt i sin person, politiska gestalt, karaktären på den text han skrev och den enorma publika framgången i hemlandet och internationellt en svagare återklang av G. W. M. Reynolds från mitten av förrförra seklet. Stieg Larssons texter är med sina skruvade intriger, sin vacklande karaktärsteckning och sitt haltande språk typiska för en möjlig litterär världsframgång av visst slag.

mysteries  
Illustration av E. Hooper, The Mysteries of London.  

 

Jag lämnar åt sidan pinsamheterna med hans fars och brors intriger för att med en korrupt lags verktyg plundra hans kvinna och arbetskamrat på de ekonomiska rättigheterna efter det att han dog i förtid. En berättelse som dock passat G. W. M. Reynolds.

Denne har nämligen återuppstått i nuvarande ”Stieg Larsson tid”. Jag började dickensianskt intressera mig för honom då han skrivit en fortsättning på Dickens Pickwickklubb. En text som inte fanns på KB. Jag letade och hittade ett ex från 1860-talet i Paris. Läste! Den var inte dålig och Reynolds var radikal. Dickens tyckte inte om honom då han plagierade och stal läsare och Marx var misstänksam. Ty han var visserligen chartist och republikan. Men bråkig. Omstrid och än nykterist och än alkoholförespråkare. Både opålitlig och intressant.

 Då när jag fann honom vistades Reynolds nere i litteraturens nadir. Då var inte plats för honom bland de författare vilka fick vistas i ljuset. Litteraturvetare är fint folk. Reynolds ”The Mysteries of London” var även i politik och världsbild direkt inspirerad av Eugène Sues ”Les mystéres de Paris”. Men grövre och mer ”gotisk”. Fast redan öppningskapitlet tar - osedvanligt då som nu - hård ställning till klassamhällets vidrighet. Dock också i sedeskildringarna är han viktoriansk; blodig men pryd. Inte erotisk eller obscen som i exempelvis ”The Pearl”, skriven av och framtagen från under disken åt dåtidens i Public School fostrade gentlemän.

Typiskt för dåtida brittiskt ”cant”, motbjudande hyckleri även inom ”vänstern”, är att i den hård interna kampen inom chartiströrelsen 1850 citerade Thomas Clark, ”Secretary to the National Charter League” den franskpåverkade G. W. M. Reynolds romantiska men sexuellt rätt oskyldiga ordsvall som uttryck för en sådan den vidrigaste osedlighet som borde för evigt stämpla upphovsmannen och sätta honom i fängelse.

Här skiljer sig den nutide svenske Stieg Larsson från G. W. M. Reynolds. Stieg Larsson som skrev inför den tid då texter som E. I. James Fifty Shades of Gray och Jill Alexander Essbaum Hausfrau skulle bli populärlitterärt typiska.

I annat är han en blek kopia. Men det är knappast möjligt Stieg Larsson läst den då ännu inte centrale Reynolds innan han skrev.

The Mysteries of London” var sin tids jätteframgång. Någon miljontal exemplar i olika utförande och på olika språk. Den spreds också under disken i Ryssland som radikal och revolutionär läsning. På svenska kom den i två volymer 1878 ”Illustrerade Londons Mysterier af G. W. M. Reynolds” (vilka dock inte finns på KB utan blott på Jan Myrdalbiblioteket!) Jo, Dickens skrev faktiskt bättre i ”Bleak House” men Reynolds var en viktig folklig författare vars texter spreds i än större upplagor än Dickens och starkt bidrog till utformningen av det dåtida politiska underklassmedvetandet. Det fick de akademiska litteraturvetenskapsidkarna att hålla honom nere i det halvlitterära mörkret i mer än ett sekel.

Men när tillvaron än en gång tydligt fördjävligats har han åter upptäckts. Han finns nu därför också ordentligt på nätet. Det kommer nya vetenskapliga arbeten om honom. Hans ”London Mysteries” har oförkortat men till högt pris (första delen 2012 och andra delen 2015) återutgivits.av det lilla förlaget Valancourt Books i Richmond, Virginia i deras klassikerserie.

Några nyfikna och radikala litteraturintresserade även hos oss borde återupptäcka artonhundratalet. Det är det värt.

Relaterade artiklar (efter tagg)