Jan Myrdal: Visst kan folket värvas till självförintande krig

Tal av Jan Myrdal den 13 augusti, vid 2016 års Nordiska Fredssamtal i Degerfors:

Colliers 001

Kära vänner!

Det finns fyra skäl att jag inleder med att be er noga se och tänka på detta omslag hösten 1951 till en dåtida Förenta staternas populärkulturella kvalitetstidskrift.

Dels för att just det då förberedda kriget 1952 – 1960 (längre in i tidskriften finns den stora bilden av atomsvampen över Moskva) i vilket Förenta staterna skulle krossat Sovjetunionen och i sin ideologiska mening befriat såväl dess folk som folkdemokratierna faktiskt icke ägde rum.

Dels för att påminna om att detta inte var MacCarthyister utan där skriver de då stora namnen i en allmänt då anständig och vänsterinriktad opinion, alltifrån Koestler och J. B. Priesley till Walter Reuther, för detta kommande krig. Vi som var med minns hur också svenska media – bläddra i DN:s lägg – i realiteten trummade för detta krig och dess goda oundviklighet.

Dels för att vi i den dåtida fredsrörelsen av mycket olika politisk färg faktiskt trots detta mobiliserade världen runt och kunde bidra till att Koreakriget inte utvecklades till kärnvapenkrig och i stället tillslut utmynnade i vapenstillestånd och att detta i Collier's avbildade och hyllade krig i Europa inte blev av då för sextiofem år sedan.

Men dels – kanske framförallt – för att det finns långa vågor i historien genom skiftande ideologier och bilden jag visar kunde också efter justering av detaljer som hjälmdekoration (NATO-symbol skulle nog ersätta FN-symbol) tolkas som om den skapats för att mobilisera vår folkopinion för en NATO:s krigsinsats österut i Europa nu 2016. Läs DN:s ledare. Tingsten skrev bättre men den antiryska världsbilden är samma. I Moskva sitter fienden. Nu heter han Putin.

Därmed över till själva frågan. Att en härskare, en härskande klass, får – och måste få – stöd och hjälp av de behärskade borde vi veta.

Föreställningen att de kan härska enbart med terror och förtryck är vilseledande. Minns Nazi-Tyskland. Flera gånger har jag hänvisat till Saar-omröstningen 1935. Att Hitler sedan ännu på senvintern, förvåren 1945 hade stöd från det tyska folket och den tyska arbetarklassen beror alltså inte bara eller ens huvudsakligen på terror och propaganda. Även om den förra var blodigt verklig och den senare medveten och skicklig.

Ty vi får inte glömma två förhållanden. Dels att Hitlertyskland plundrade hela det ockuperade Europa och delade ut en del av det som plundrats till det tyska folket. (Om detta har Brecht skrivit en viktig dikt.) Dels att administrationen fungerade med tysk effektivitet in i det sista. Läs i Victor Klemperers dagbok hur han och hans hustru lyckades byta sina identiteter efter det stora flyganfallet mot Dresden i krigets slutskede. Han blev i sina papper inte längre jude utan nu ädeltysk och kom i detta krigets slutskede så att ta del av den goda administrativa hjälpen för utbombade och utslagna. Betydelsen av detta blev jag klar över i TDR på femtiotalet. Detta bidrog till den verkliga svårigheten med avnazifieringen.

– Du måste förstå, sade Maj Bredel till mig, att de alla är mycket beresta. Envar har rest och krigat över hela Europa,

Det var som när den härskande klassen i Förenta staterna genomförde sitt väldes expansion västerut mot Stilla havet. Ursprungsfolken förintades i så kallade indiankrig. Också från Europa deltog i detta folkförintande de efter nederlaget 1848 flyktade revolutionärerna och vanlig från förtrycket invandrad underklass. För att få jord och förmåner. Vilket ideologiskt av dem tolkades som medborgarrätt och republikansk frihet.

Eller tag den engelska arbetarklassens inställning till förtrycket i Irland, till det indiska upprorets män 1857, till boerkriget. De stödde av materiella skäl de härskandes politik. I bästa fall var de likgiltiga. Visst kan detta förklaras. Marx gjorde det, Engels med, för att inte tala om Lenin. Men man kan lika gärna gå till den gamla folkvisheten: När det regnar på hönan droppar det på kycklingen. Ja, det finns en traditionell underklassinställning som konstnären Birgitta Liljebladhs mor inte bara som skämt formulerade med orden: Jag röstar med högern för de har det så bra. Det är bara att slå på populära underhållningprogram på TV som Downton Abbey för att se själv.

Jag tar nu två klassiska men motsatta exempel från västliga stormakters väg till att bli krigförande i Första världskriget. Inför det kriget var alla politiskt aktiva på vår kant både medvetna om de ekonomiskt/politiska krafterna bakom kriget (se de enstämmigt antagna resolutionerna från Internationalens konferens i Basel 24 och 25 november 1912) och om krigets verklighet. Tag fram läggen med reportage, krigsskildringar, från de dåtida Balkankrigen. Realistisk blods- och våldspornografi av vidrigaste slag.

Det ena är den tyska socialdemokratiska riksdagsgruppens ställningstagande den 4 augusti 1914 när de efter fraktionens majoritetsbeslut röstade för krigskrediter. (Och gjorde det som riksdagsrepresentanter från vänster genom att inte blott som borgarna avsluta sessionen med att hurra för kejsaren utan samfällt som socialister stod upp och hurrade för ”Kejsaren, Fosterlandet och Folket”.) Vi brukar säga att fisken ruttnar från huvudet och att världens då erkänt mäktigaste arbetarparti, det tyska, kollapsade efter ledarnas förräderi. De kunde genomföra detta just genom den föredömligt starka partidisciplinen. Det tyska folket, med den tyska socialdemokratiska arbetarklassen i spetsen gick så sjungande och patriotiskt hurrande ut i kriget. Marscherade partitroget mot döden i Flanderns gyttja.

Men 1957 visade Jürgen Kuczynski, kommunist och ekonomhistoriker i sin bok Der Ausbruch des ersten Weltkrieges und die Deutsche Sozialdemokratie att detta var en förenklat falsk historieskrivning. (För detta blev han av parti och regering i TDR skarpt kritiserad, räddades enbart av sin internationella storhet från uteslutning och straff.) Han hade gått igenom den tyska socialdemokratiska pressen, såväl centralt som lokalt. Den hade under det nya imperialistiska skedet efter århundradeskiftet med något enstaka undantag sysslat med att prägla hela sin läsekrets i partiet med allmänt rysshat och krav på nationellt försvar mot Ryssland. (Man hade utan historisk analys också använt sig av vad Marx och Engels skrivit i ett tidigare skede.) Så hade folket värvats att självförintande gå ut i det av kejsaren önskade kriget.

Men 1917 när huset Morgan och Wall Street skulle driva fram ett kontinentalt krig mot Tyskland från Förenta staterna gick det inte att på samma sätt direkt få folket där med sig. Krigsmotståndet var starkt. Den populistiska traditionen levande. Både Socialist Party och IWW (Industrial Workers of the World, där Joe Hill verkade) med konstnärer och intellektuella i tidskrifter som ”Masses”, var medvetet aktiva i kampen mot kriget. De saknade båda i den levande populistiska traditionen på gott och ont den effektiva tyska partidisciplinen. Trots massmediainsatserna och det politiskt lögnaktiga talet om att försvara demokratin mot de kejserliga hunnerna stod där folk krigets herrar emot. Krigsviljan bland folket och arbetarklassen i Förenta staterna fick piskas fram med polis och domstolar, fängelsestraff, tidningsförbud och utomlagliga våldsåtgärder. Arbetarklassens organisationer angreps och blev till stor delen krossade. Endast genom sin statliga propagandainstitution the Committee on Public Information som arbetade vetenskapligt (den blev Goebbels ett föredöme) och till slut engagerade en arbetande stab av 150 000 kunde de härskande - hand i hand med polisinsatserna - skapa illusionen av folklig krigsvilja.

Det kan för många av oss i denna epok av ständiga folkförödande krig ofta kännas hopplöst att komma med argument och fakta mot en helt mediekontrollerande och lögnaktig överhet. Gång på gång lyckas de härskande i eget intresse också värva folken det ena efter det andra ut i självförintande krig. Någon fred annat än tillfälligt och lokalt har åtminstone jag, nu på mitt nittionde år, inte fått uppleva. Och vilka lägg i våra länder jag än öppnar från denna rätt långa tid dryper de av den härskande klassens krigarljuga.

Men det finns andra erfarenheter. Vi har dem i vår egen historia som inför 1905. Den gången var det arbetarklassens medvetenhet som hindrade militären och kungahuset i Sverige att driva igenom ett krig mot det Norge som krävde full nationell självständighet. Förenta staternas krig mot Indokinas folk ger ett annat exempel. Det skapade inte bara en internationell solidaritet med offren för Förenta staternas maktutövning utan framförallt en motoffentlighet också inom imperiet som möjliggjorde ett allt mer organiserat inhemskt motstånd vilket sedan spreds inom dess väpnade styrkor till dess det började undergräva statens maktmonopol. Alla minns vi desertörerna som kom även till Sverige. Märk att de avgörande orden var medvetenhet och motoffentlighet.

Visst, i den epok i vilken vi lever kan vi med vårt fredsarbete blott sägas kunna förhindra ett särskilt krig. Inte kriget. Vi i min generation lyckades dock trots allt skjuta upp det 1952 planerade kriget i Europa och bidra till vapenstilleståndet i Korea. Men det var stort nog det. Även fast vi är klart medvetna om att krig sedan dess även i Europa skördat ohyggligt många offer och fortsätter så göra.

Vi bör alltså lära dubbelt. Både av den framgångsrika kamp vi förde i Sverige 1905 och av det ohyggliga som blev följden av det härskande tänkandets grepp över folkets medvetande och den lydnad som förlamade den tyska arbetarrörelsen 1914. I detta samtidigt veta att droppen urholkar stenen.