Jan Myrdal: In på det nittionde

Idag, 19 juli, fyller Jan Myrdal 89 år. Det firar han med ett mingel som han bjudit in till trädgården vid Jan Myrdalbiblioteket i Varberg. Han har sagt att det inte är en fest, men han har skrivit en mingeltext som han delar ut till dem som minglar. Här är den.

Vänner!

Jag är glad att se er här på Jan Myrdalbibliotekets gräsmatta nu när jag går in på mitt nittionde år och jag skall för er hederligt och uppriktigt söka sammanfatta något om åren och arbetet. Livserfarenhet alltså. Men visst vet jag att också jag, all medvetenhet till trots, oundvikligen suddar och korrigerar i det förflutna livet.

Född 1927 blev jag till som tvesynt byting i början på trettiotalet och tog verkligt medvetande stegvis från elvaårsåldern 1938 till dess jag blev femton 1942. Därefter själv utvecklats i olika skov under de stora skeendena kring mig. En del har jag skrivit om detta och om de olika dåtiderna. Bakom mig finns nu alltså ett liv.

Först min politiska tillhörighet. Det behövs då den ofta framställs falskt. På trettiotalet var jag i Unga Örnar. Vilket gav mig en syn på såväl Japan och dess angrep på Kina som på Hitlers Tyskland och Mussolinis krig mot Abessinien och Francos av Italien och Tyskland stödda krig mot Spaniens regering. I New York kom jag i kontakt med New Masses och i Lincoln School blev jag nära vän med en klasskamrat som växt upp i Kina. Där köpte jag själv även A. A. Brills grundläggande utgåva The Basic Writings of Sigmund Freud 1939. Hans redovisning av vardagslivets psykopatologi blev mig bestämmande. Tvångsförflyttad till ett avskytt Högre Allmänna Läroverket i Bromma 1940 kom jag direkt in i en konflikt som till slut ledde till att jag inte fullgjorde min svenska skolplikt.

1943 till 1965 var jag så organiserad, först i SKU och sedan i SKP. En tid var jag även kader, ”yrkesrevolutionär”. Renegat har jag aldrig varit. Jag tvangs dock lämna den organisationen då den ändrade färg. Den såg inte omvandlingen av Sovjetunionen och de realsocialistiska staterna, förstod inte att ta rätt ställning i folkens bittert mångtydiga antikoloniala och antiimperialistiska kamp och blev politiskt blott ett påhäng på en nu inte ens reformistisk socialdemokratisk apparat. Jag har därefter under mer än femtio år verkat som partilös kommunist, för att använda vännen C. H. Hermanssons ord inför mitt anförande på partikonferensen 1965.

Ja, sedan år IV (1796) när De Jämlikas Konspiration bildades av François-Noël Babeuf, kallad Gracchus Babeuf, har partier av ny typ, kommunistiska, under olika namn och skiftande former verkat på olika kontinenter och gör så än. Där har jag sedan haft min politiska hemvist. Vilket inneburit som Kurt Tucholsky skrev i Die Weltbühne 1928: Att hur jag än jagat runt i världen har jag ständigt rört mig bland tvåhundra personer. I mitt fall kamrater. Guangxi kallar kineserna det. Om vilket finns text att skriva.

Just för att Hitlertyskland var den stora faran sökte jag i början på 1940-talet erövra det tyska språket och inför obildade lindholmsnazister i Nordisk Ungdom på skolgården i Bromma Högre Allmänna läroverk stod jag alltså för das grosse Erbe!

Det blev därför också på tyska jag drabbades av den mig än bestämmande text vilken jag, trots adjunkt (eller var han lektor?) Lindmarker, på tysktimmen den sista termin jag gick på Högre Allmänna Läroverket i Bromma sökte läsa upp inför klassen: Bertold Brechts An die Nachgeborenen. (Den som vill höra Brecht själv läsa den kan gå in på YouTube:

https://www.youtube.com/watch?v=m2rCM09ougk)

Mitt privata liv har jag använt som exemplum i jagböcker och andra texter. Just nu denna vår 2016 har vännen Erik Wijk som bodde hos Gun och mig en tid när han skummade postpubertalt och som blivit en god författare gått ut med en gängse regnbågsfärgad vänstertext: Myrdal och homofobin. På sin nätsida har Aftonbladet Kultur sedan dess hållit den texten aktuell, dock försiktigtvis utan att länka till mitt svar. Men om hur jaget formas och att jag under andra omständigheter nog kunnat vara bög har jag skrivit. Ty det perspektivet ingår i den tradition i vilken jag föddes och blev till som tänkande; en som tydliggör att vi alla formas till det i kultur och tid då gängse.

När jag läste Erik Wijk tänkte jag på hur i DDR 1953 anpassligt rättänkande intellektuella kring Freie Deutsche Jugend angrep Brechts Erinnerung an die Marie A. som manligt sexistisk. Jag arbetade då på Weltjugends redaktion i Budapest. För att ge dessa ängsligt partitrogna intellektuella kring FDJ en körare passade jag (vi hade en bred läsekrets bland dess medlemmar), på att skriva just om det mångdimensionella i Brechts texter.

Den som först trodde och sade mig att det jag skrev kunde bli av värde var Nic Waal. Det gjorde hon inför min artonårsdag i juli månad 1945. Hon läste mina manuskript och lyckades då också övertyga sådana som Sigurd Hoel och Erik Blomberg om detta. Avgörande var, sade hon, att jag inte skulle bry mig om att man refuserade mig. Jag skulle fortsätta tvärs emot även om det skulle ta många år innan de gav upp motståndet. Hon sade också något som var mycket starkt vin för en artonåring:

–Du är som en katt. Vad som än händer och hur än livet slungar kring dig kommer du alltid att landa på fötterna och det kommer alltid då någon kvinna mot dig med utsträckta händer.

Ja, för mig som individ och person har kvinnor varit helt avgörande. Från Erna den första flicka jag kom samman med på hösten 1942 (upplevelsen var enorm, kosmisk), över Birgit som var den första flicka/kvinna jag bodde ihop med 1946. Kort men helt avgörande. Hon lämnade mig och skrev mig hårda sanningar men är fortfarande vän med mig. Därefter fyra äktenskap. Ett vill jag tro var gott. Gun sade mig i vart fall att det varit så strax innan hon dog efter de mer än femtio år vi rest, arbetat, diskuterat – och även älskat - samman. De fyra åren med Nadja har jag knappast skrivit om. Död är hon nu men sist vi träffades för en generation sedan sade hon mig att hon aldrig kunde förlåta mig. De fem åren med Maj sökte jag skriva uppriktigt om i Maj. En kärlek men hon tyckte inte om den boken trots att jag trodde vi gjorde den gemensamt. Fast vi kan nu tala med varandra. Ibland. I dag är min åttonde bröllopsdag med Andrea. Hon kommer kanske säga något om mig när jag väl är borta. Men allmänt kan jag inte hävda att jag varit vidare trevlig att vara gift med för andra än Gun som var lite särskild. Alltför envetet inne i det jag upplevt som mitt. En riksbetäckare av vanligt litterärt slag har jag dock inte varit. Särskilt många har jag inte varit samman med. Någon stor älskare har jag heller aldrig utgett mig för att vara.

Den politiska, engagerat idémässiga praktiken hör dock dit. Birgit blev och Nadja som Maj var, organiserad kommunist. Därtill var Gun som jag efter 1965 partilös kommunist. Också det bör sägas. Vi hade alltså i liv och arbete die dritte Sache gemensamt.

Nu 2016 har det gått sjuttiotvå år sedan jag efter att ett halvår tidigare hoppat ut genom fönstret och lämnat såväl skolan som hemmet kom till redaktionen på Värmlands Folkblad i Karlstad som volontär 1944 och började söka nå publik med mina ord och samtidigt försörja mig med finger å tangent. Böcker i olika upplagor och på olika språk fyller nu femton hyllmeter bredvid mig i arbetsrummet i Jan Myrdalbiblioteket i Varberg. Fast de tio år i Sverige och ute i Europa som gick mellan det jag började på Värmlands Folkblad 1944 fram till dess den Hemkomst jag skrivit våren 1952 kom ut på Tiden 1954 var lite kämpiga. Jag ansågs olämplig. Tänkte fel. Roade mig då med att klistra väggen full med refusbrev i spisrummet på Albogatan 5 i Göteborg. Typiskt var att Göteborgs-Postens Harry Hjörne i juni 1945 skrev om mig som ”lymmel”. Jag hade ju skrivit tonårskul i Arbetartidningen om lottornas borddukningstävlan till förmån för Europas svältande barn. Det utlösande var att de var gifta med den tidningens storannonsörer. Sedan fyllde han därför på med ”att det borde vara skottpengar” på mig.

Säg att jag så hade politiskt mothåll på förlag och redaktioner. Om vilket det finns en del att skriva när jag vill. Nu efteråt tror jag att jag hade tur, det var nyttigt; man skall motarbetas ordentligt när man är ung. Annars går det alltför lätt. Men detta hade setts lite annorlunda om jag redan då sluppit ut i offentligheten. Ty det var ju inte bara politiskt jag var olämplig. Plump var jag. Doppade gärna min penna i ett kärl man vanligtvis inte ställer på skrivbordet som Borås Tidning 1955 skrev om min andra utgivna bok Jubelvår.

De flesta dåtidens manuskript är försvunna. Länge har jag förgäves letat efter ett exemplar av det femtonhundratalsgrova folkboksförsök som refuserades 1950: ”Resa med Dame Jeanne”. Vet dock att jag där bland annat utnyttjade en sydslavisk folkberättelse, Den bortsprungna fittan som jag funnit i ett exemplar av Antropophyteia (med Ronald Fangens ex libris). Jag skrev om hur vi under en min och Svend Aage Olsens resa till Göteborg från mitt torp Lilla Byröna i Kaffatorp där vi hämtat böcker och en damejeanne vinbärsvin från i fjol (som överlevt vintern) var med om vidunderligheter på tågresan. Bland annat att en prydlig femtiotalets borgardam rodnande tvangs be de andra damerna i kupén – och även oss – om hjälp att jaga rätt på sin under småpratet plötsligt bortsprungna fitta. Den hölls kvar inne i kupén av den stängda korridordörren men kilade där kring bland oss svårfångad, luden och kättjefullt uppstudsig.

Ett halvår efter den refusen utnyttjade jag titeln till en likaledes sedan refuserad samling tecknade kommentarer. Några bilder hade jag dock lyckats få sålda. I den utskrivna mingeltext jag nu delar ut finns några av de icke tryckta med.

Ja, nu går jag in på mitt nittionde år. Historiskt sett är det livsspannet blott en blinkning i vår långa tid. På bordet ligger en bok att skriva om. Eric H. Cline, 1177 B.C. The Year Civilization Collapsed.

Frågan om skälen till att tvåtusen år in i bronsåldern och klassamhället dess stora högkulturer vid Medelhavet som de mykenska, hettitiska, assyriska och det nya rikets egyptiska med all sin vetenskap, teknik, skriftspråk och konst plötsligt gick under och efterträddes av mörka århundraden tillhör det jag grubblat och fantiserat om sedan puberteten och min första science fiction läsning. (Nefertiti är som snön från i fjol sade François Villon mig då om nätterna.)

Eric H. Clines text ställer frågor om skäl men gör det med en närmast traditionellt evenementiell historieskrivning grundad på utgrävningar och fragment av inskrifter från denna fasans tid för en tretusentvåhundra år sedan. Enligt bevarade skriftfragment lika omskrivet viktig för mina dåtida, nu mest namnlösa, likar som det besläktade skeendet senare sekel är för oss. Dock för mig har det korta livsblänket denna min tid inom det långa spannet varit intressant då jag först upplevt att bli vuxen och sedan åldrats under det jag sökt förstå och ta ställning.

Om de vidriga krig vilka präglat också denna min tid, de än vidrigare som nu håller att inledas och de vilka troligen kan vänta på oss runt nästa tidsvända kommer jag att tala i Degerfors om en månad. De är inte något som blott tycks hända; väder eller öde. De är helt förklarliga och därmed direkt mänskligt styrbara. De var så också på bronsåldern. Skillnaden är att det då inte fanns den verkliga möjlighet till medvetenhet om sammanhanget som vi i princip nu skulle kunna ha. Huruvida detta kommer att göra någon verklig skillnad för skeendet skall eventuella framtida generationers arkeologer och historiker kunna iaktta.

Som ni märker finns nu bland vännerna här ingen med familjeanknytning till mig. Det skiljer från det svenskt vanliga sådana här dagar. I två fall har detta rationella skäl. Min hustru, Andrea Gaytán Myrdal och min dotter Eva Myrdal är båda i arbete. Men ingen av de många övriga i släkt och familj, inte ens de närmaste som systrar och deras familjer, egna barn, barnbarn och barnbarnsbarn är här. Till en del beror detta på de politiska konflikter som ledde till brytningen mellan mig och mina föräldrar 1967. Men till en annan del på de mina personlighetsdrag som styrde till också den konflikten. Med min son finns därtill en dubbel konflikt. Dels att han övergav det militanta arbetet med sådant som Folkets historia till förmån för finare, i och för sig mycket kunniga och viktiga, akademiska arbeten dels att han tyckte illa om att jag efter Guns död som änkling vid åttioett års ålder gifte om mig med den trettiotre år yngre Andrea Gaytán som han privat kom i direkt konflikt med. Vad gäller generationen därunder har de blott ett vanligt och begripligt generationsmässigt främlingskap inför mig. Man kan dock säga att vi inte hycklar om detta. Kulturellt är detta som sagt lite svenskt ovanligt. Dock för mig helt normalt. Ty om de myrdalska livs och familjekonflikterna finns nu en rätt omfångsrik litteratur av såväl de inblandade som av utomstående.

Nu är jag ordrätt senil. Alltså gubbe. Men inte dement även om åldern satt spår i knän och ögon och jag inte längre hör syrsor. Arbetar vid datorn gör jag. Större medicinska fel på mig visar sig heller inte på kontrollerna. Fejg, direkt dödsmärkt, är jag alltså inte men dö skall jag ju och jag har alltså föranstaltat om helkroppsdonation till Karolinska på det att liket mitt kan vara till någon nytta. Resterna som blir över efter det att medicinstudenterna fått hållas skall brännas och gravsättas i Gustafs utan några som helst ceremonier.

Det enda som kan bli kvar är verken. Kanske kommer någon någon gång att läsa det jag skrivit. Men jag tvivlar. Vår kulturtradition är varken kinesisk eller fransk. Jag har hunnit uppleva hur den ena efter den andra av mina svenska författarkolleger, officiella som udda, dött och så sjunkit ner i den stora svarta glömskan och vad undantag som Strindberg beträffar skulle han inte känna igen sina ord om han återuppstode och mötte dem i Strindbergssällskapets tolkning. Fast han är åtminstone utgiven. Det kan man knappt säga om Almqvist.

Damejeanne   Damejeanne2

Omslaget till albumet
Resa med Dame Jeanne
(1950) som nämns i talet.
Här tre av Jan Myrdals egna
trettio bilder.

  – Är ni galen människa? Sparkar
ni hunden?
– Åh, jag trodde det var ett barn.
– Se er för bättre nästa gång då.
     
Damejeanne3   Damejeanne4

– Det är verkligen hemskt att veta
att så många friska unga män står
vid sina arbeten nu när fosterlandet
så väl behöver dem på slagfältet.

  – Redan Luther har lärt oss att
förnuftet är en hora. Att kämpa för
förnuftet blir då att bryta Guds bud.