Invandrarförfattaren; tvärs över eller mitt emellan

Exemplet Rølvaag

På ett Rølvaagseminarium i Norge 1995 lade Jan Myrdal fram denna text om den i USA invandrade Ole Edvart Rølvaag som började skriva på ett invandrarepos. Första delen, Giants in the Earth, blev en lysande roman, säger Myrdal.

Denna text är en översättning av "The Immigrant Writer; Astride or in Between?", publicerad även i USA, av anförandet vid O. E. Rölvaag International Literature Seminar, Sandnessjöen, 6-8 augusti 1995.

Myrdal tar upp Rølvaag i samband med en recension han gör av Jens Liljestrands "Mobergland", en nödvändig läsning för de många som intresserar sig av Vilhelm Mobergs utvandrarserie.

Min fråga är inte om Ole Edvart Rølvaag var en stor författare. Det var han. Det är han fortfarande. Giants in the Earth är en lysande roman. En stor amerikansk roman. Det sa till och med kritikerna när den kom ut. Han fick utmärkta recensioner och romanen blev en försäljningssuccé i Förenta Staterna:

"... den får nästan alla andra berättelser om erövringen av Västern att verka billiga." R.M. Gay, Atlantic's Bookshelf.

"Enligt min uppfattning är detta den fullödigaste, bästa och mest kraftfulla roman som skrivits om nybyggarlivet i Amerika." Walter Vogdes, The Nation

"Detta är en utomordentligt tillfredsställande roman." H.E. Dounce, New York Evening Post.

Men riktigt så enkelt är det inte. O.E. Rølvaag var en stor amerikansk författare som skrev på norska. Det ger upphov till en hel rad frågeställningar.

Han fick fina recensioner i Norge. Men inte riktigt lika bra som i Förenta staterna. Och en del av de då ledande norska kritikerna var helt enkelt dumma. Till exempel den romantiska humanisten Charles Kent som hade följande att säga i Ord och Bild 1926.

"... men om vi skulle tro Rølvaag hade de norska invandrarna i 'Mellanvästern' omkring 1870 inget verkligt inre liv." O o. B. 1926, s. 230.

Men när O.E. Rølvaag hade dött publicerade Charles Kent i Ord och Bild 1932 både hans fotografi och skrev med stark känsla att Rølvaag hade varit en anmärkningsvärt begåvad författare vars romaner skulle leva länge hos den norska allmänheten. Kritiker är sådana.

Ja, O.E. Rølvaag var författare. Han skrev flera romaner. Men de andra verk som jag har läst, exempelvis Pure Gold, är inga stora romaner. Och fortsättningen på Giants in the Earth Peder Victorious och Their Father's God når inte upp till samma nivå som Giants in the Earth. Detta kanske är en orättvis bedömning; O.E. Rølvaag dog innan han hann fullfölja den planerade krönikan om nybyggarna. Sista delen blev aldrig skriven. Det verk som Giants in the Earth är inledningen till förblir en torso. Kanske är det också så att jag tycker att språket är mindre intressant. Det är jag inte ensam om. Som Heschel Brickel skrev när Peder Victorious kom ut:

"... översättningen är ofta klumpig. Det förekommer anakronismer i slanguttryck och andra detaljer som stör en noggrann läsare."

Giants in the Earth var inte bara en översättning av det norska originalet; det är en ny version. Och även om norska borde ligga mig närmare och även om språket i I de dage och Riket grundlægges är mer konkret och direkt har jag alltid tyckt bättre om Giants in the Earth. Hans engelska i den romanen men inte i Peder Victorious sjöng för mig. Trots att engelska språket aldrig riktigt sjöng för honom.

Detta är en personlig känsla. Men ingen privat. Hur den uppkom säger en del om O.E. Rølvaags ställning som amerikansk författare av norsk härkomst. Jag läste Giants in the Earth när jag var tolv på det trettonde i New York 1939. Då ansåg jag mig som amerikan. En invandrare av svensk härkomst. Jag hade vänt Sverige ryggen och kunde inte finna mig i att svenskan men inte engelskan sjöng för mig. Och jag var inte enig med de norska och svenska invandrare O.E. Rølvaag hade varit en av de ledande ibland dem som ville behålla sin nationella identitet i Amerika. Jag var inte svensk-amerikan; jag var en amerikansk pojke med svenska förfäder. Vi hade en sådan föramerikansk härkomst allesammans fast vi sällan talade om det. En del av pojkarna hade irländska eller tyska förfäder och det kände jag till; i andra fall, som min bäste vän Nelson, hade jag ingen aning om var hans förfäder kom ifrån. Vi var amerikaner och jag var våldsamt amerikansk. Jag tyckte att de svenska invandrarna var äckligt svenska. De serverade köttbullar fulla med brödsmulor på dystra julfester i salar där de rangliga stolarna var målade med en deprimerande snusbrun färg. I skolbiblioteket studerade jag de gamla numren av Harper's Weekly. Jag älskade Thomas Nasts bilder och kunde tala länge och väl om hur de revolutionära tyska demokrater som invandrade efter 1848 ansåg det nödvändigt att bekämpa tyskeriet och de religiösa skolorna. En sådan invandrare var jag en ganska typisk en första gången jag läste O.E. Rølvaag.

Det är mer än möjligt att min uppfattning om Peder Victorious fortfarande omedvetet är färgad av detta. Men jag vet att jag borde läsa boken i dess norska version, både för att boken är avgjort lättare att läsa på norska än engelska och därför att bokens tema konflikten mellan första och andra generationens invandrare direkt angår oss i Skandinavien här och nu. Romanen har relevans för våra dagars konflikter.

I dag gäller det som O.E. Rølvaag skrev om konflikten mellan första och andra generationens invandrare i Amerika alla de stora grupper som under de senaste decennierna har kommit som invandrare till Sverige och Norge. Dessa som på ett tragiskt sätt blivit bindestrecks-svenskar [t. ex. turk-svenskar, somali-svenskar, ö.a.]; inte riktigt accepterade som svenskar av sina blåögda grannar men berövade förmågan att tala med sina far- och morföräldrar! I ett brev till professor Percy Boynton den 3 juni 1929 formulerade han bokens tema på ett sätt som också gäller för invandrarfamiljerna i getton som Rinkeby eller Södertälje i dagens Sverige:

"... mellan den första och andra generationen av ... skandinaviska amerikaner är brottet många gånger brutalt trots att de mänskliga egenskaperna kan vara lika fina. Ni håller nog med mig om att det är en tragedi för mor och barn att inte kunna samtala intimt med varandra. Hennes sånger kan barnet inte förstå. Vad som närt hennes själ kan det inte begripa. För barnet förefaller hon vara en märklig anakronism, en vettlös, oresonlig varelse. Kan ni icke känna denna moders hjärtesorg när hon ser sitt barn glida undan henne in i en annan värld? Dit kan hon icke följa efter, ty hon har ingen nyckel, och det magiska lösenordet kan hon icke. Kan ni förstå hennes väldiga hjälplöshet? Och kan ni också förstå att barnet drabbats av en förlust som det knappast orkar med? Det finns tragedier i livet för vilka språket saknar adekvata uttryck detta är en av dem."

Min känsla när jag första gången läste boken före den stora invandringen till Sverige att den inte nådde upp till samma nivå som Giants in the Earth var således irrationell; man kan säga att den formats av konflikten mellan att jag i verkligheten var svensk och mitt försök att bli amerikan.

(För att inte bli missförstådd bör jag påpeka att jag senare åter bytte från engelska till svenska när jag med tvång blev av-amerikaniserad och gjordes till den svensk jag nu är. Jag fick mina första amerikanska medborgarpapper, men sedan jag deltagit i den anti-fascistiska ungdomsrörelsen i Sverige blev jag, när jag skulle återvända till skolan med en "lejdbåt" 1944, avstängd från att återvända till Förenta Staterna på grund av att jag var kommunist. Eftersom jag betraktades som subversiv tilläts jag återvända under två veckor först 1966 på ett speciellt visum från State Department.)

Giants in the Earth är inte den enda romanen om nordisk invandring /landnám/ på de stora slätterna. Men den är den bästa, mest äkta. När O.E. Rølvaag fick höra att Johan Bojer skulle komma till Amerika för att skriva en roman om invandringen kom han igång med att börja skriva den roman han hade planerat. Johan Bojers Vor egen stamme var en roman skriven av en besökare. Vilhelm Moberg skrev en fascinerande roman om utvandrarna från den fattiga svenska landsbygden: Utvandrarna. Romanen slutar när utvandrarna tar de första stegen på amerikansk jord i New York på midsommaren 1850. Det är en stor roman. På sitt sätt är den lika stor som Giants in the Earth.

De därpå följande romanerna i samma serie som handlar om invandring och nybygge är bra Vilhelm Moberg. Goda romaner; han ägnade också mycket tid åt att samla material om den svenska invandringen. Men de saknar den äkthet som fanns i det som O.E. Rølvaag kunde skriva. Detta är inte förvånande i sig. O.E. Rølvaag var invandrare men det var inte Johan Bojer eller Vilhelm Moberg. Johan Bojer var norsk författare och reste till Amerika för att skriva, Vilhelm Moberg var en svensk romanförfattare som skrev om svenska invandrare i Amerika; O.E. Rølvaag var amerikansk författare. Hans realism behövde inte konstrueras för att bli realistisk. Detta gäller också för Waldemar Ager. Hans Gamlelandets sønner är mer realistisk, mer levande som litteratur än exempelvis Vor egen stamme trots att Johan Bojer var en mycket erfarnare och framgångsrikare romanförfattare. Att skriva realistiskt är inte bara en fråga om hantverkskunnande.

Det är naturligtvis nödvändigt att skriva och att rapportera från en annan kontinent, en annan kultur, en annan klass liksom det är möjligt att skriva om en annan tidsålder; Heinrich Mann skrev om kung Henrik IV av Frankrike för att synliggöra viktiga ämnen under nittonhundratrettiotalet; Egon Erwin Kisch kunde skriva om Mexiko. Men när det gäller romaner kan inte ens aldrig så noggranna anteckningar ersätta livets erfarenhet. En sådan realism är andra gradens realism; ett realistiskt författande om det man läst och antecknat. Rent ut sagt: En Emile Zola som allvarligt studerar folkets vanor och språk ger en mindre intressant läsning än en Ivar Lo-Johansson själv en av folket! som skriver om sitt liv.

Det grundläggande med realismen i Giants in the Earth är att författaren själv var invandrare. Han skrev utifrån sin egen erfarenhet och utifrån de berättelser som han på ett naturligt sätt fick höra. Han förändrade bara sin egen tid och miljö en aning. Men detta grundläggande faktum utgör också verkets inre konflikt. Det är en amerikansk roman skriven på ett språk som inte var amerikanskt.

Lincoln Colcord som inte var den ende översättaren men delvis ansvarig för den engelskspråkiga versionen (hur mycket och under vilken form av samarbete med O.E. Rølvaag får specialisterna analysera) uttryckte det klart i de första raderna av sitt förord till romanen 1927:

Det är verkligen en unik upplevelse att ta del av denna roman av O.E. Rølvaag, så påtagligt europeisk i form och stämning och så klart amerikansk i allt den tar upp. Översättningar av europeiska författare har alltid mottagits med stort allvar i Förenta Staterna; i Rølvaag har vi en egen europeisk författare en som skriver i Amerika, om Amerika, vars enda syfte är att berätta om sitt folks bidrag till Amerikas liv och som ändå måste översättas för oss från ett främmande tungomål.

O.E. Rølvaag bytte land, hemort och politisk nationalitet men inte språk och identitet. Det finns författare som byter språk när de byter land. Det är svårt men genomförbart och ibland har de framgång i sitt språkliga härmspel. Arthur Koestler övergick från ungerska till tyska och fortsatte sedan via franska till engelska. Polacken Joseph Conrad blev engelsk författare, en klassiker. Rumänen Eugène Ionesco blev fransk författare, så fransk att han invaldes i akademin (men så hade han också en fransk mor). Greken Theodor Kallifatides har blivit svensk författare. Att lära sig ett språk är inte svårt men att byta språk är något annat. Att byta språk är en långt djupare känslomässig upplevelse än att byta älskare eller äktenskapspartner; det går mycket mer på djupet än någon kärlek det rör vid ens egen identitet.

Språk är inte bara ord och grammatik. Det är gester och röstläge. Det är sättet att hålla hals och mun när man talar känn efter på käken när ni går över från norska till engelska! Men det är mer än så. Det är en hel värld av minnen och minnesfragment som sällan stiger upp till medveten nivå. Språket formar ens tänkande; ens sätt att uppleva världen. Man tänker annorlunda på tyska än på svenska; på engelska än på norska. (De av er som är marxister kommer att ha nytta av att jämföra terminologin hos Marx och Engels när de skrev på tyska och på franska. Det är mer än två olika vokabulärer; det blir två lätt olikartade sätt att tänka inom den allmänna ram som kallas marxistiskt tänkande!)

Språken löper inte jämsides. Traduttore, traditore translators, traitors [översättare, förrädare] är inte bara ett ordspråk. Det finns ingen verklig översättning från ett språk till ett annat. Så snart man börjar skriva något som är en aning mer sammansatt än matematik och formell logik på ett språk har man skrivit något oöversättligt. Jag vet. Nu har jag inte arbetat på engelska på en generation och jag märker att mitt språk lider av vanvård. Men i slutet av femtiotalet och början av sextiotalet bodde jag i Indien. Där var jag tvungen att försörja mig på att skriva på engelska. För andra gången övervägde jag då att byta språk och medan jag gjorde en film på Kuba 1967 använde jag ett material som jag hade gett ut på svenska [Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell] till att skriva en roman på engelska: Confessions of a Disloyal European. Den översattes för resten till norska 1970. Några år senare skulle den ges ut på svenska. Jag klarade inte av att göra det. Jag visste vad jag ville skriva, men det saknades en direkt länk till svenskan. Jan Stolpe översatte den.

Boken blev ganska framgångsrik, jag hade förläggare. De ville att jag skulle fortsätta men jag återgick till svenskan. Anledningen till det var att jag upptäckte att min engelska trots allt saknade djup. Jag skrev engelska ungefär som mina bengaliska vänner gjorde. Eller som Theodor Kallifatides skriver svenska. Det språk jag skrev saknade en fjärde dimension. Det är inte överraskande. Vi tillägnar oss vårt verkliga språk vårt modersmål innan vi är fyra år gamla. Vi får vårt ordförråd, vi utvecklar vårt intonationssystem och vi formas till människor. Sedan går vi över tröskeln. Därefter kan vi börja minnas. Litteraturen är nationell; det är lika omöjligt för oss att verkligen byta språk som att byta ögonfärg.

August Strindberg försökte skriva på franska för ett sekel sedan. Hade han lyckats skulle han inte ha blivit en stor fransk författare utan på sin höjd en mindre betydelsefull som sedan försvann ur litteraturen.

O.E. Rølvaag fattade ett riktigt litterärt beslut när han behöll sitt norska språk. Han kunde i själva verket inte ha övergått till att skriva på engelska och ändå blivit den stora författare han var. Men han var inte bara som Encyclopedia International sa 1964 en amerikansk romanförfattare som var född i Norge; han var amerikansk romanförfattare som måste skriva på norska och fick förlita sig på översättningar för att nå sin amerikanska publik. Att han själv som amerikan i stor utsträckning var ansvarig för den engelska versionen av Peder Victorious gjorde att romanen blev svårare lättare att förstå för han amerikanska läsare. (Till och med han blev förrädare mot originalet när han försökte översätta sig själv.)

Många invandrargrupper försökte upprätta och upprätthålla sin egen etniska kultur i Förenta Staterna. Svenskarna hade sina kyrkor och sina tidningar. Men det var de norska invandrarna som gick i spetsen. De strävade medvetet efter att etablera och utveckla en egen unik norsk-amerikansk kultur. Mellan omkring 1870 och 1940 fanns en verklig norsk litteratur i Amerika, en oberoende kultur med en mängd författare. Några av dem såldes till sin egen förvåning i flera tusen exemplar och tjänade pengar på sitt skrivande!

I detta läge försökte etablerade författare som Waldemar Ager och O.E. Rølvaag verka för en verklig kulturell pluralism i Förenta Staterna; för en norsk-amerikansk kultur och litteratur tvärs över Atlanten med ena foten i Norge och den norska traditionen och den andra i Amerika och det nya livet.

För nästan sjuttio år sedan när Giants in the Earth gavs ut första gången kunde P.A. Hutchinson skriva följande i New York Times:

"Det råder inget tvivel om att denne norsk-amerikanske invandrare med Giants in the Earth har åstadkommit ett särpräglat bidrag till de båda ländernas kultur."

Men redan då var denna kulturella pluralism dödsdömd; den speciella etniska norska litteraturen var på nedåtgående. Som O.E. Rølvaag förstod innan han dog höll de speciellt nordiska etniska kulturerna på att upplösas i den amerikanska smältdegeln. Omkring tolv år senare skulle den unge invandraren Jan Myrdal lovorda denna smältdegel när han talade med de kvarvarande romantiska representanterna för den svenska särarten.

Jag har läst att Upsala College, som en gång gav mig ett hedersdoktorat liksom de gav min far och andra svenskar av intresse för Amerika ska läggas ner. Det gör mig inte glad trots att det skulle ha glatt Jan Myrdal med smältdegeln för femtio år sedan. Upsala College hade under lång tid förändrats från en svensk-amerikansk institution till en icke-etnisk. Svenskheten tynade bort, svenskarna omkring det försvann helt enkelt. Till slut fanns ingenting kvar som kunde bära upp en svensk institution i Amerika. För små etniska minoriteter finns inget sådant som en verklig kulturell pluralism som lever vidare efter de första generationerna av nykomlingar i värdlandet.

De norska invandrarna gjorde en heroisk ansträngning för att skapa en levande norsk-amerikansk litteratur. Men alla nordiska litteraturer i Amerika liksom de tyska, serbiska, kroatiska, litauiska och allt vad det kan vara visade sig inte vara livskraftiga. Den norsk-amerikanska litteraturens dödskamp var bara ovanligt lång.

Att en fransk litteratur i Nordamerika inte bara är en möjlighet har sina skäl; den existerar därför att Quebec är en fransk nation. Det existerar också en chicanolitteratur. Ja, de mexikanska invandrarna håller faktiskt på att gå in och återta sina förlorade territorier. Deras kultur har nära förbindelser med Mexiko på andra sidan floden. Varken fransmännen i Quebec eller chicanos är exempel på kulturell pluralism. De är inte etniska grupper; de är nationer.

I dag är den norsk-amerikanska litteraturen historia. O.E. Rølvaag är den enda författaren av det slaget som fortfarande har läsare. Till och med Waldemar Ager är i stort sett bortglömd. Dessutom; det bekymrar mig att min amerikanska förläggare som är i femtioårsåldern säger:

- Rølvaag? Honom kommer jag ihåg. Vi blev tvungna att läsa honom i skolan för mer än trettio år sedan. Men min dotter har inte hört talas om honom. För hennes generation var han inte obligatorisk läsning.

Jag inledde med att säga att Ole Edvart Rølvaag var en stor författare. En levande författare. Giants in the Earth är en stor roman. En stor amerikansk roman. Men hans storhet kom sig av att han var bindestrecks-amerikan. Den storslagna dröm han hade om en oberoende och levande norsk-amerikansk kultur gav kraft åt hans verk men den var bara en dröm som aldrig kunde förverkligas, vilket han också innerst inne visst och kunde beskriva.

O.E. Rølvaag var själv ett exempel på det han skrev om: invandrarens hopplösa tragedi.

Det gör att hans stora verk blir än viktigare för oss. Nu är invandrarens tidsålder i Europa.

Relaterade artiklar (efter tagg)