Bakgrunden till När gatan tog mediemakt

"När gatan tog mediemakt - Pariskommunens bilder" är Jan Myrdals senaste bok, utgiven i år tillsammans med Hans Larsson och Jan af Burén.

Boken är katalog i myrdalsk tradition till en pågående utställning på Litografiska Museet i Huddinge och samtidigt årsbok i Arbetarnas Kulturhistoriska Sällskap. Den är utgiven på Celanders förlag i samarbete med Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek.

Allt handlar om 400 flygblad, gatans bilder, som gavs ut i Paris när censuren föll samman efter franske kejsaren Napoleon III:s nederlag mot tyske kanslern Bismark och som Jan Myrdal och avlidna hustrun Gun Kessle samlat under många år. Dessa unika grafiska blad har Myrdal skänkt till Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek. Ett urval visas på Litografiska Museet till 18 september 2016.

Men först var avsikten att Kungliga biblioteket skulle ta emot samlingen. Här ger Myrdal bakgrunden i två steg.

 

Myrdal 2016:

Nu är "När gatan tog mediemakt" inte bara publicerad. Den är årsbok för Arbetarnas Kulturhistoriska Sällskap. Hela samlingen finns tillgänglig för forskning och för alla intresserade  på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek.  Denna sommar 2016 visas en del av dessa blad på Litografiska Museet. Det kan därför vara klokt att återigen ta fram hur jag och Gun Kessle lade upp arbetet den 12 november 2005 inför dåvarande riksbibliotekarie Gunnar Sahlin när han och vi kom överens om att samlingen skulle skänkas till och tas emot av Kungliga biblioteket. Där skulle den visas på en utställning och vara underlag för en rikt illustrerad resonerande katalog.

Historien om hur det kom sig att riksbibliotekarie Gunnar Sahlin sedan fick uppleva hur detta då stoppades på Kungliga biblioteket får någon annan skriva. Det blir ett exempel på det normala sätt med vilket i Sverige sådan kultur som anses olämplig stryps.  Men nu när samlingen finns tillgänglig både i arkivet och som bok och utställning kan det vara intressant att läsa den sammanfattning av hur vi såg arbetet som jag skrev två dagar efter mötet. Dels för synen på bildernas funktion (Gunnar Sahlin hade själv intresserat sig för pornografiens dubbla sociala och politiska funktion i Frankrike mot slutet av sjuttonhundratalet)  men också för att visa sammanhanget i det intellektuella arbetet. Den som vill kan bredvid varandra lägga det Gun Kessle och jag resonerat fram 2005 och den text jag skrev ut tio år senare vintern 2015-2016.

Fagersta 2016-05-31

 

Myrdal 2005:

DÅ GATAN TOG MEDIEMAKTEN
Flygbladen under nio parisiska månader 1870 - 1871.

Några anteckningar efter samtalet med Riksbibliotekarie Gunnar Sahlin lördagen den 12 november 2005.
Jan Myrdal

Gun och jag ger samlingen till KB i avsikt att med en utställning och en bok/katalog för nutida publik tydliggöra ett viktigt skeende där hela mediesituationen plötsligt förändrades. Därmed ge dem möjlighet att se den egna tidens skeenden tydligare.
    Det som mediamässigt skedde i Paris de nio månaderna från 4 september 1870 till 27 maj 1871 är inte okänt. Bernard Tillier tog upp det (mitt i sin textmassa) i La commune de Paris . Révolution sans images? och Robert Justin Goldstein skrev om det i sin Censorship of Political Caricature in Nineteenth-Century France (Kent State University Press 1989) s. 197/198:

The outbreak of the Franco-Prussian War in July 1870, the subsequent overthrow of the regime of Napoleon III on September 4, 1870, and the civil war of March - May 1871 that led to the violent suppression of the Commune led to a short-lived but almost total transformation in the form, nature and quantity of French political caricature. The outbreak of the war and its continuation after the installation of a provisional government of national defence after the overthrow of Napoleon III led virtually every caricature journal to close down, with the exception of Le Charivari, because of the disruption caused to ordinary business by the conflict. Thus L’Eclipse announced a temporary cessation(which was to last for nine months) on September 18 1870 /.../Just as the caricature journals were closing, freedom of political caricature became possible, since the new government quickly abolished or let fall into disuse the Empire’s restrictions on the freedom of the press and amnestied all those found guilty of offences under the fallen regime. As in 1814-15, 1830 and 1848, the abolition of prior censorship of caricature led to a massive flood of cartoons, which took the form of separate prints (feuilles volantes, or literally ”flying sheets”), since the caricature journals were no longer available as outlets. During the entire period until the collapse of the Commune in may 1871, the feuilles volantes remained the dominant form in which caricatures appeared...”

John Grand-Carteret påpekade 1888, med citatbelägg, hur Faustin (Napoléon Betbeder) den 6 september gick till en förläggare med sin bild av Napoleon III (Dräkten gör inte munken!) men inte ens kunde få 5 franc för den. Han lät på kredit trycka 1.000 ex. Tidningskioskerna tog dem med ens. Han tryckte då 50.000 exemplar som försvann lika snabbt. (Han sade sig tjäna 10.000 franc på den bilden!). Det blev ett nytt massmedium! Ett som både uttryckte en folkstämning och bidrog till att styra den.
    Det är dock viktigt att se det specifika; skillnaden mellan 1870-71 och de föregående perioderna. 1814-15, 1830, 1848.
    1814-15 rörde det sig om vad britterna på den tiden kallade prints. Vältryckta karikatyrblad att hänga upp. (Man kunde till och med hyra dem.) Publiken var efterrevolutionärt nyborgerlig både i Storbritannien och i Frankrike. De blad som fanns i Le Nain Jaune var avsedda att tas ut och sättas på vägg. (Liksom de karikatyrblad Delacroix senare gjorde för Le Miroir ).
    Även den flod av karikatyrer som spreds åren efter 1830 var av samma karaktär. De såldes i särskilda affärer som Auberts galleri. Också i La Caricature var bladen inlagda - att ta ut! Publiken var de yngre och bildade. Även när Charivari sedan publicerade dagliga bilder i tidningen (som en del av tidningen) var dess publik det unga Frankrike; inte förorternas folk.
    Men 1870-71 var annorlunda. Det är viktigt att visa detta. Nu var det populo, le menu peuple - gatans och förstädernas folk - som var publiken. De hade då erövrat det Lars Gustafsson på sjuttiotalet kallade problemformuleringsprivilegiet. Detta styrde mer än formen. Olika bildade franska samtida har med avsky beskrivit den smutsflod som fram till och under Kommunen vällde fram i flygbladen. (Det bör citeras. Jag har fina exempel.) Märk att Versailles icke förmådde producera masspridda flygblad. Där återställdes också kejsartidens pressfientliga lagar redan den 12 april 1871. Flygbladen inne i Paris var i Versailles därefter ordrätt brottsliga!
    Under dessa nio månader trycktes för denna parisiska masspublik något mellan fyra och fem tusen flygblad. Många är försvunna. Inte bara för att de också sattes upp på väggarna och regnade bort; efter Kommunens nederlag var det straff på att sprida dem - och åtminstone under de första veckorna sköts folk som påträffades med dem. Men det finns dock ganska stora samlingar och dessa flygblad har beskrivits och katalogiserats sedan slutet på artonhundratalet då det i Frankrike blivit tillåtet att ta fram Kommunmaterial på dess egna villkor.
    Det gäller att se bilderna i sin tid. Att vissa konstnärer - som exempelvis både Alfred le Petit och Moloch - direkt efter nederlaget publicerade mer oförargligt lustiga bilder är inget att förundras över. De ville överleva! Men inte ens i sviter som Molochs ”Paris dans les caves” saknas perspektivet från le menu peuple.
    Det är också viktigt att visa på litografernas roll. Det fanns ännu 1872 fler än fyrahundra litografiska anstalter i Paris. Av kommunarderna var många just litografiska arbetare (många avrättades under den blodiga veckan, andra deporterades, jag kan ta fram siffror). Flygbladsproduktionen möjliggjordes av ett stort nätverk litografiska arbetare. Några bland dem tog klivet över till att själva stå också för att teckna bilden.
    Om man skall jämföra blir det 1968 års Atelier Populaire men framförallt det nutida Internetnätet som kommer närmast de nio månader då flygbladen behärskade mediemarknaden i Paris. Det senare är viktigt.
    Jag har inte (ännu - men skall göra det vid katalogisering) räknat igenom den samling av dessa flygblad Gunnar sett och vi lämnar. Därtill kommmer sedan tidningar ( Charivari , Grelot samt några av Kommunens dagstidningar) och några Gill etc.
    De större utställningar som visat dessa tryck har dock inte gjort tydlig skillnad mellan de olika nivåerna. Ibland har man velat visa tiden i bild i allmänhet. Då blir det från Kommunen allt i bildväg från Courbet till Faustin och Pilotell . Det leder fel. Ett antal kända franska konstnärer var visserligen röda, gick med Kommunen (och blev fängslade och deporterade när Versailles segrade). Det är i och för sig viktigt att visa om man gör en bok eller en utställning om Kommunen. Men det förklarar inte hur ett nytt medium för en tid behärskar offentligheten. I stället skymmer det just detta.
    I vissa utställningar - som den på Victoria och Albert - är det karikatyren som sådan som intresserar. Det är i och för sig traditionellt. Så arbetade även Eduard Fuchs. Men då hamnar Cham och Daumier på samma nivå som flygbladen. Gör man det som utställning skär man också loss bilderna från tidningssidan. Nå Victoria och Albert fick en donation där Daumier antingen skurits loss eller visades från den samlingsvolym om belägringen Charivari gav ut sommaren 1871 som prenumerant värvning.
    Jag tror alltså att det är viktigt att visa dagens publik hur ett särskilt nytt medium tar över och göra det med exemplet från dessa nio månader i Paris.
    Då endast ett fåtal numera kan redogöra för skeendet i Paris från 4 september 1870 till 27 maj 1871 bör man naturligtvis pedagogiskt skriva korta förklaringar; visa kartor över skeendet. Samt med korta - slående - citat visa både vad som sker och hur det uppfattas.
    Men man bör ha respekt för konstnärerna - även om de var tryckare och litografer blott. I görligaste mån identifiera dem. Många gånger görs det inte. Det skrivs bara ”popular print” e.d
    Man bör också ha såväl före som efter. Alltså visa det s.k. liberala kejsardömets grova bildkarikatyrer. Någon tidningssida med Gill, någon med Alfred le Petit (svinet som ser ut över natten t.ex.). Samt i monter några uppslag med Le Monde Illustrees grymma bilder från maj/juni 1871.)
    Vi har också en del dagstidningar från Kommunen. De platsar i monter och som illustration. (Men inte några facsimiler - även om jag har t.ex. hela Vallès tidning i facs.) Och inga renskurna bilder! Hela den tryckta sidan/uppslaget.
    En fråga vi bör diskutera är hur vi bör göra med kronologin. I och för sig vill jag hålla ihop konstnären; ge honom respekt. Å andra sidan bör åskådaren få möjlighet att följa ett skeende.
    Nå, det kan diskuteras.
    Detta bara som minnesanteckning.

Östra Björkviken 051114

● ● ● ●

     
 

Årsboken/utställningskatalogen "När gatan tog mediemakt" är på 200 sidor i påkostat format med många bilder. Den kan beställas via Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.. Pris inklusive frakt är 240 kr.

 
     
   Hans Larsson bidrar i boken med Historisk bakgrund: Från franska revolutionen till "blodiga veckan". Jan Myrdal skriver När gatan tog mediemakt - en inledning och Principiellt om när upproret tar ord och om bilders karaktär. De 71 helsides flygbladen/bilderna är utförligt dokumenterade och kommenterade. De är systematiserade i fem avdelningar: Kriget, Kejsaren och hovet, Inför kommunen, Kommunen och Efter. Hans Larsson skriver Biografiska skisser och Jan af Burén Kolorerade tryck. Boken avslutas med Förteckning över de grafiska blad som skänkts till Atbetarrörelsens arkiv och bibliotek och Vidareläsning av Jan Myrdal.  
     
  Jan Myrdalsällskapet säljer ett urval av åtta bilder från denna samling till förmån för Jan Myrdalbiblioteket i Varberg. Se här.  
     
  Mer material på denna hemsida finns här och här. Läs här om Litografiska Museet.