Uppriktigt om åldringsdöd

Den s k palliativa vården borde omvandlas till en lindrande och aktivt dödsunderlättande vård, skriver Jan Myrdal i Nyhetsbanken.info. Fast de som så kräver bör naturligtvis ges rätt att leva vidare i smärta och ångest.

Åter diskuteras om dödshjälp. Därför skall jag skriva i två led något som jag anser helt rätt och alla egentligen vet men som normalt inte kan tryckas i svensk press.

Var dag berättar kollegerna om nya åldringseländen. Det hemska de berättar är helt korrekt. Att bli gammal i Sverige är inte roligt. Det har det aldrig varit. Det har med vår kultur att göra. Det är varken i Kina eller Indien det var vanligt att gummorna och gubbarna på undantaget gavs vitt - eller en spik i bakhuvudet - när de blivit tärande. Det är också i vårt kulturområde man fantiserat fram ättestupor och ätteklubbor. Åldringseländet ligger djupt i vår kultur.

Från alla partier - och oavsett trosuppfattning och politisk övertygelse - säger man sig vara överens om att samhället har skyldighet att ta hand om sina gamla och orkeslösa. Samtidigt tvingas de ansvariga av omsorg om den kommunala och statliga ekonomin ta de beslut de tar. Äldreboenden måste bort. Vårdplatser måste bort. Dementa ensamstående åldringar vräks. Undersköterskor blir lika otidsenliga som kringvandrande varmkorvgubbar. Utvecklingen går på räls även om det tåras i ögonen på våra förtroendevalda när de sitter framför TV-skärmen sin och ser vad som sedan händer med gummorna och gubbarna.

De hycklar inte. De menar väl och är nog goda innerst inne. Men allt bara går som det går. Dock finns ett sätt att lösa dem ur sin nuvarande vånda inför de äldres lidande. Ett som är helt förankrat i vår kultur.

Lösningen är enkel och human. Den palliativa vården måste omtolkas till att bli tydlig, aktiv och effektiv. Nu används orden med dunkel latinsk hänsyftning till sådan vård som inte söker bota utan blott söker lindra. Lindra inför en oundviklig död alltså. Så svår och smärtsam denna tid dock blir borde den vården omvandlas till en lindrande och aktivt dödsunderlättande vård. Fast de som så kräver bör naturligtvis ges rätt att leva vidare i smärta och ångest trots att det också för dem blir som för Egil Skallagrimson på gamla dagar. Men vi andra bör få samhällelig hjälp att hitta vägen ut. Ingen av oss vill egentligen leva vidare till priset av smärta och elände och göra det på nåd därtill. På det finns det många både litterära och medicinska bevis.

I och för sig skulle inte någon sådan samhällelig och effektiv palliativ vård mot oss behövas. Det är ju mycket lätt att göra slut på det egna levandet. Det behövs vare sig gifter eller skjutvapen eller resor till dödskliniker i det ena landet eller det andra. Det vet vi alla. Folk på fängelser och andra institutioner tar ju vägen ut nästan dagligen. Kanske med en snörstump eller en plastpåse.

Jag har inte skrivit detta på skämt. Jag står själv när som helst inför valet. Jag går på mitt åttionionde. Jag duschar, rakar mig, sätter på mig slipsen, dricker kaffe och går till mitt arbetsrum som vanligt var dag. Jag har sådana gener. Vi brukar i min släkt bli mer än nittiofem och vara aktiva in i det sista. Två böcker av mig kommer nu till sommaren. En om bland andra Lenin och en, "När gatan tog mediemakt", om den folkliga konsten under Pariskommunen 1871. En roman/jagbok, "Ett andra anstånd", som Henning Mankell och jag diskuterade ut innan han dog, blir färdigskriven till hösten. Det finns fler projekt.

Men då, när arbetet inte går längre, när jag inte kan skriva längre och frontalloberna börjar bromsa och krångla som knän och ögon redan börjat göra då gör jag naturligtvis slut. Så som Olle Hedberg eller Vilhelm Moberg. (Han skrev till mig för övrigt innan han dränkte sig: "Jag tyar inte längre".)

Jag förstår inte varför man skall hymla med detta. Inget parti i landet från v till SD kommer att anse sig ha råd med att hålla liv i sådana som jag när det blir som det oundvikligen blir.

nyhetsbanken.info