Skriftställning: Pågående döstädning

Jan Myrdal funderar över vad som kommer att
hända med hans imponerande boksamling.

Ingress till Skriftställning av Jan Myrdal i Folket i Bild/Kulturfront 2010-11, 11 november 2010.

101024Skriftstllning_img-1

J. J. Grandville: Ur: Resan till evigheten. 1830.  Detta är sista anhalten.

Såvitt jag och läkarna vet är jag frisk. Ovanligt frisk för att snart bli 84 (hjärta, blodtryck, lungor och inre organ). Dock söker jag ordna allt kring mig. Ty om också arbetet skulle upphöra då lämnar jag in. Det har jag skrivit (se t.ex. ”Gubbsjuka”). Andra med annan personlighet får låta sig tas om hand av långvård och åldringsboende (det betalar jag gärna skatt för) men jag har ända sedan han sköt sig sett morbror Folke, Folke Reimer, som ett föredöme. Om vilket jag skrivit. I detta tillhör jag en bestämt tradition, inte bara japansk och romersk utan en i vilken även socialister som Lafargue och folk som Koestler ingår. När även arbetet upphör då upphör livet. Också om detta har jag skrivit.

Men jag arbetar. Just nu har jag skrivit färdigt min text till Östasiatiskas katalog till vårens utställning om den samling Gun och jag donerat dit. Texten anses bra. Olika beställda föredrag och artiklar är på gång. Just när detta trycks skall jag tala i Grafiska sällskapets hundraårsjubileum på Konstakademien om När gatan tog mediemakt 1870/71. Förbereder minnesutställningen över Gun Kessle som grafiker i maj/juni 2011. Om jag behöver skriva fler texter till urvalet av Dickens som ”conductor” för Household Words på 1850-talet får jag se när översättningen är klar. Boken ”RED STAR OVER INDIA. Impressions, Reflexions and Discussions when the Wretched of the Earth are Rising”, som fördröjdes av långt och dunkelt fanskap i sviterna efter djungelfärden och sedan en personlig tragedi, är i det närmaste klar. Två kapitel återstår att skriva ut. Om detta går i stå eller om jag sedan inte har något arbete att förmå gå vidare med då är det slut. Men jag tror inte det är aktuellt.

Dock är det hög tid att döstäda. När jag dör då skall allt jag publicerat - eller lämnat efter mig med påskriften imprimatur - tillhöra den kulturella allmänningen. Juridiskt sett alltså som om jag varit sjuttio år död i det ögonblick jag smäller av. Det juridiska får Jan Myrdalsällskapet och advokat Ingemar Folke sköta om.

Det är nu i höst sextiosex år sedan jag började skriva medvetet och publicera mina ord. Så länge jag kan minnas under denna tid har olika personer på mer eller  mindre - oftast mindre - begåvat sätt angripit dem. Orden bör därför alla göras tillgängliga, sökbara. Det är inte bara så att jag står för allt jag skrivit utan jag anser att jag med hänsyn till tiden och omständigheterna (och den i skrivögonblicket då okända framtiden) hade rätt i det jag skrev. Såväl i det skönlitterära som det politiska och det om kulturer, konst och litteratur. Jan Myrdalsällskapet har lovat samla, katalogisera och så småningom digitalisera och göra fritt tillgängligt detta.

Det jag och Gun Kessle dokumenterat och diskuterat om konst finns i böcker men är mest spritt i tidskrifter. Det bör samlas, publiceras, tillgängliggöras. (Materialet om undanskymda 1800-talsgrafiker t.ex.) Hennes storformatsbilder om romansk kyrkoarkitektur finns deponerade på Skövde museum.

Utställningen ”Ingenjörskonst för gossar” (med litteratur och tillbehör) har Lasse Diding i Varberg lovat ta hand om och tillgängliggöra. Jag ser gärna att den sista katalogtext jag skrev också den blir tillgänglig. Visst är utställningen kul, men också avsiktlig.

Återstår de sex husen fyllda med böcker i Östra Björkviken. Det sista Gun Kessle gjorde innan sin död var att hon där lät bygga en studielänga efter noga genomtänkta egna ritningar (bokhyllor, skåpsäng, runt arbetsbord med stark arbetslampa).

År 1963 när vi återvände till Sverige efter fem år i Asien hade Gun en tvårumslägenhet med balkong högst upp på Vulcanusgatan och jag en stor halvmodern etta på Skånegatan. Båda fyllda med böcker. Men vi kunde inte få plats med allt vi skaffat in under de fem åren och började bo på Fagervik utanför Mariefred. Min etta tvangs jag släppa efter ”A:s” död och Gun flyttade i huset vid Vulcanusgatan till mindre lägenhet. Den var till övernattning i Stockholm där vi hade mycket arbete. Den blev så småningom bostadsrätt. Vi sålde den när vi behövde bygga ut här på Östra Björkviken som Gun ärvt av sin moster och morbror. Det behövdes för att få plats med böckerna.

Här torde nu finnas ett av de större privatbiblioteken i Sverige. Vad är dess kännetecken? Att vara allomfattande. Det byggdes upp för våra intressen och arbeten. Antalet enstaka dyrbara ”boksamlarobjekt” är litet. Sådana finns men då för att de hört till uppgifter. Däremot är en hel del utan att ha marknadsvärde mycket ovanligt eller helt ”introuvable” som det heter. Särskilt politiska ströskrifter. Men varför sex hus?

Den som läst mig kan märka att jag oftast citerar från originalkällor. Sällan ur andrahandskällor och i princip aldrig från tredjehandskällor - eller nätet. Detta har retat en hel del officiella akademiker som gärna slirar sig fram på genvägar.

När jag gav ut Balzac för en generation sedan och tog strid mot tjänande fejkteorier som ”realismens seger” påpekade Jan Stolpe det märkliga att det i skrifter mot mig hänvisades till sådant som inte fanns på något allmänt eller vetenskapligt bibliotek i Sverige. Om mina motståndare inte sökt upp mitt bibliotek eller rest till Frankrike och gått till dess specialbibliotek hade de skrivit på vaga tredjehandskällor. Här står de texterna samman med tolv hyllmeter andra Balzacutgåvor (av vilka några förstaupplagor och hans systers oeuvreupplaga - ”Madame Surville né de Balzac”- borde ha så kallat ”värde”) samt lika mycket sekundärlitteratur.

Bakom mig en stor snedgarderob fylld med uppslagsverk från olika århundraden på olika språk. Min irritation på strindbergsforskarna beror på deras lättja. I stället för att undersöka hur Strindberg sökt konstruera en namnsedel till Giftasprocessen i Genève kunde de slagit upp ordet i Nordisk Familjeboks första upplaga. Krångligare är det inte.

I ett av uthusen har jag Revue des Deux Mondes från 1850 till 1910 den franska borgerlighetens ledande tidskrift. I den har jag läst och ur den citerat. Det kan jag då mina exemplar inte bara är inköpta (de Böök efterlämnade på Thulin & Ohlson) utan till stor del sjoksade ur kontainrar dit ”vetenskapliga” bibliotek slängt dem av brist på hyllutrymme.

Då jag har Punch och L’Ilustration från första numret på 1840-talet och framåt har jag till olika texter kunnat lyfta tidstypiska förtydligande illustrationer om det indiska upproret eller 1848 eller Dreyfus eller Björnstierne Björnsons död.

Hur skulle jag kunnat resonera om Hemingways förslag från 1942 om att de allierade borde sterilisera tyskarna efter sin seger om jag inte haft första upplagan av hans Men at War? Och hur notera de moraliskt lama kommentarerna från officiellt liberalt håll om jag inte haft Book Review Digest från 1917 och framåt (”Makulerad. 13 November 1968. Svenska Filminstitutet. Stockholm”). Och hur kunnat visa på det kraftfulla avståndstagandet - fascistiskt tankegods - från vänster (kommunister) om jag inte haft ”New Masses”?

Hur begripa något av stämningarna kring Almqvist (och Marx!) i Sverige kring mitten av artonhundratalet utan att bläddra sig igenom Palmblads Tiden?

Nå, detta bibliotek är intressant men det är inte kulturellt/historiskt viktigare än Hjalmar Brantings bibliotek med hans förstrykningar och allt. I det växte jag upp - hos Gabriel och Jakob Branting. Hela hans orörda hem (Norrtullsgatan 3) skulle bli Hjalmar Brantingmuseum. Sedan började ledande socialdemokrater syssla med fastighetsspekulation. De spekulerade bort den fastighet (Västerlånggatan 31) mina föräldrar överlåtit åt partiet (som representationsbostad). De lurade ut vännen Jakob ur lägenheten föregivande att den nu äntligen skulle bli museum. Sedan försvann allt. Biblioteket med. Det är Sverige! Inte kommer det att gå mig bättre än Hjalmar Branting.

Först hade Gun Kessle och jag hoppats att mina barn - Janken och Eva - skulle ta hand om det. Men det gick inte. Sedan ville jag ge/sälja fastighet och bibliotek till Jan Myrdalsällskapet. Men det går tydligen heller inte.

Nå, det är väl bara att hänvisa till Matteus 6:19 i den språkdräkt jag föredrar:

I skolen icke församla eder ägodelar på jordene ther maal och rost förderfwar them; och ther som tiufwar grafwa och stiäla

Nå, någon himmel väntar varken på mig eller någon annan; dock rådet är väl gott. Nu skall hela rasket rivas, nu skall hela rasket bort.