Jan Myrdal begär utträde ur Svenska kyrkan

Jan Myrdal begärde 9 december utträde ur Svenska kyrkan. Han har inte längre råd att betala kyrkoskatten som 2015 var 2 045 kr. I detta läge föredrar han att kunna köpa böcker utomlands, skriver han till församlingarna i nuvarande hemkommunen Fagersta och i Varberg där han tidigare varit skriven. Detta är hela brevet.

Jag, Jan Myrdal 19270719-0332, vill formellt begära utträde ur Svenska kyrkan.

Jag skriver detta till såväl församlingen i Fagersta som till ansvarig kyrkoherde i Varberg då jag är skriven samman med hustru och styvdotter (vilka dock är katoliker) på Västmannavägen 12 C, 737 40 i Fagersta men har reguljär postadress i Jan Myrdalbiblioteket, Snidaregatan 20, 434 43 i Varberg, brukar arbeta där och har i perioder varit skriven i Varberg. Då jag får material från Kyrkan i Varberg är jag inte helt säker på vart jag nu hör kyrkligt. Men förutsätter att mitt utträde hur som haver sköts.

Jag vill förklara varför jag nu begär utträde. Den omedelbara anledningen är att jag nu på det åttionionde samtidigt som jag är drabbad av den svenska åldersfientligheten och fått mina inkomster starkt reducerade dock fortsätter att arbeta. Dels med artiklar men dels också med böcker. "När gatan tog mediemakt" (om gatubilderna 1870/71 i Paris) kommer 2016 på Celanders; En "jagbok" (en "samvetsundersökning, en uppföljning av "Confessions of a Disloyal European" från 1967), bör komma sent 2016 eller tidigt 1917: "Ett andra anstånd". Den torde intressera även de kyrkliga. Dess inledningskapitel har rubriken: "Den medvetne och döden". Men då min ekonomi har starkt försämrats väljer jag att lämna kyrkan för att fortsätta kunna köpa böcker utanför Sverige.Kyrkoskatten på årets skattebeslut var 2 045:-. Jan Myrdalsällskapet sköter min begravning och om jag även 2016 kommer att betala begravningsavgift vet jag inte.

Men då jag alla dessa år tillhört Svenska kyrkan trots att det varit tydligt ända sedan jag icke tog H.H. Nattvard och konfirmerades att jag inte inte omfattat trosbekännelsen och varit "troende" bör medlemskapet dock förklaras.

Det finns ett praktiskt skäl: jag har under åren rest i länder där man på visumansökningar och i andra tillfällen måste uppge religionstillhörighet. Ett svar: "ingen" skulle utlösa långa diskussioner. (Däremot har jag aldrig fått en fråga om huruvida jag tror på Gud.) Ett sanningsenligt svar: Svenska kyrkan, har alltid godtagits.

Men det är tydligt att jag utifrån (av vänner i Asien t.ex.) i mina referenser och beteenden kan ses som en icke-troende lutheran. Olaus Petri sitter i bakhuvudet. Detta är inte konstigt. Man kan inte hoppa ur sitt sammanhang även om man icke tillhör dess troende. (Det går ju inte att läsa Marx och Engels utan att känna igen bibelreferenser och citat; eller läsa Mao utan att lägga märke till taoistiska och confucianska återklanger. De var inte "troende" men att ingen kan ta språnget ur sin tid och sitt sammanhang (det behöver man inte läst Hegel för att begripa). Det går ju inte att läsa mig utan att se hur alla dessa generationer småfolk bakom mig vilka enligt kyrkböckerna levat menlöst och kristligt sprattlar i värderingar och uttryck. Mao påpekade också att den som inte studerat de kristnas trosuppfattningar heller inte skulle kunna förstå deras politiska tänkande.

Intellektuellt har därtill såväl Luther som särskilt Thomas Müntzer intresserat mig. I det heliga Mashad satt jag i helgedomens bibliotek för några år sedan efter den revolutionen och diskuterade med en shiitisk lärd om likheter i den lutherska och den shiitiska synen på döendet. Visserligen borde man inte syssla alltför mycket med att orda om det men för oss båda blir döendet och domen ett. Världslig tid finns där inte. Lutheraner erkänner ingen skärseld - vilken inte heller för katoliker är en dogm.

Märk att Marx uttryck om religionen som opium missuppfattas i en tid när opium inte längre är universalmedlet mot lidande. Då jag märkt att man i religiösa sammanhang därtill har svårt att förstå uttrycket ger jag citatets ordalydelse när jag ända skriver till präster:

"Religiöst lidande är samtidigt ett uttryck för ett verkligt lidande och en protest mot ett verkligt lidande. Religionen är suckarna från förtryckta varelser, själen i en hjärtlös värld, och anden i en andelös värld. Den är folkets opium."

Jag är dock inte den ende som inte i verklig mening med trosbekännelsens ord kan säga: "Vi tror ..." En mycket liten minoritet i Sverige, även bland Kyrkans eget folk, tar orden på allvar. Ett av skälen till att jag lämnar är nog att Kyrkan har svårt att acceptera präster som gör det.

Uttryck det på annat sätt OM jag konfirmerats och OM jag varit rättroende i trosbekännelsens ordalydelse då skulle jag fråntagits prästämbetet om jag varit präst i Svenska kyrkan och frusits ut ur gemenskapen om jag varit troende allmänmedlem. Det är inte bara en sidoanmärkning. Jag är inte troende men jag kan ju inte längre säga att jag är en icke-troende lutheran när Svenska kyrkan endast med stora begränsningar kan kallas luthersk.

Med hälsningar
Jan Myrdal