NÅGRA ORD SOM EN BÖRJA - Jan Myrdal vid invigningen av Jan Myrdalbiblioteket

Jan Myrdalbiblioteket invigdes lördag 21 november 2015. Det skedde på borggården till Varbergs fästning. Jan Myrdal, 88 år, var närvarande och talade.

Kära vänner!

Det borde varit Henning Mankell som stått här. Det han kunde ha sagt hade varit på ett avgörande sätt viktigt. Han representerade det andra intellektuella Sverige, det som i konflikt med det rådande fosterlandet nödvändiggjort och möjliggjort detta bibliotek. Han var vidtalad. Han hade sett fram mot att stå här. Han formulerade redan. Men Henning Mankell är död.

 
Myrdal talar 6477

Jan Myrdal talar på Borggården, Varbergs fästning.                                                        Foto: Olle Asp

 

Innan han dog hade han talat med mig och åter uppmanat mig att i dagens situation ta upp sextiotalets frågeställning från Att döda A. Det höll jag på med och han hade genom min hustru Andrea Gaytán Myrdal fått anslaget till mitt nya försök till vad katolikerna kallar samvetsundersökning: Ett andra anstånd.

–Det är sannerligen en lovande början, hade han skrivit till henne.

Henning Mankells egna ord har varit av stor social och politisk betydelse. Inte bara här i landet. Det vet alla. Men det är viktigt att framhålla hur han sökte vårda, tydliggöra, sprida även andras ord såväl genom förlag som i personlig kontakt.

Samtidigt som jag sörjer honom är jag glad över att han besparades skelettcancerns vidriga smärtor och djävligheter genom att hans försvagade immunförsvar bidrog till att låta honom övermannas av en infektion som gav en stillsammare död.

Här visas nu några bilder från den stora donation av politiskt drivande affischer till och under de två senaste världskrigen Gun Kessle och jag gjorde till Kungliga Biblioteket. I det större urval som då kunde ges ut som katalog sökte vi tydliggöra såväl bildernas funktion som att det inte finns något samband mellan god form och god verkan. Det är inte bara aztekiska ritualer som förenar stor formell skönhet med vad vi i vår kultur nu finner vara den mest motbjudande verklighet. Att det också inom den så kallade vänstern finns en allmän uppfattning att god konst är god är en skadlig vanföreställning. Vanligtvis står konsten i varje samhälle i tjänst hos de mestadels människofientliga makthavarna. (Det var inte konstnärlighet och formell bildkvalitet som saknades hos de nazistiska och fascistiska konstnärerna.)

Det finns en bakgrundsdiskussion mellan Gun Kessle och mig till Jan Myrdalbiblioteket. Vi hade båda då när vi bestämde oss för att ge bort det en lång skaparperiod bakom oss. Båda visste vi att mycket av det vi skapat som objektivt sett var viktigt redan då höll på att virvla bort och ut. Kanske något av vad vi gjort kommer att tas fram av någon i en tid kort eller lång efter vår död. Vi hade själva så på olika sätt lyft upp döda - eller redan i levande livet nedgrävda - konstnärer och författare ur glömskehålet. Att vi själva ansåg att mycket av det vi gjort som drev bort i grå glömska var viktigt spelar dock ingen som helst roll.

Vi hade i arbetet samlat på oss mycket stora samlingar grafik (inte bara artonhundratalskarikatyrer) och kanske en bokhyllekilometer skrifter. Vi var båda – i likhet med mina föräldrar – motståndare till arv av upphovsrätt och kulturföremål. Än mer till schackrande med konst. ”Det är skillnad mellan samlare och krämare” som en bouquinistvän i Paris sade. I detta – om än ej i så mycket annat – var mina barn överens med mig.

Men Sverige är ett kulturfientligt land. Jag växte upp med Gabriel och Jakob Branting. De var Georgs söner, Hjalmars sonsöner och det var i Hjalmar Brantings hem med hela hans bevarade väldiga – och viktiga – bibliotek jag brukade vara (övernatta under Gabriels flygel) och läsa. Men när blott Jakob var kvar där kom partiets representanter. Hjalmar Brantings gärning var så stor och betydelsefull för vårt land och folk att detta hus, Norrtullsgatan 3, borde bli den svenska arbetarrörelsens Brantingmuseum. Så lurades Jakob Branting ut ur det och fastigheten blev partiets. Men ledningen spekulerade bort huset, och hela biblioteket – med alla Hjalmars volymer med randanteckningar och allt - slumpades bort. Det är inte socialistiskt men det är svenskt. Partiet gjorde detsamma med den fastighet på Västerlånggatan mina föräldrar skänkt partiet för att kunna ha som representativ ordförandebostad nära riksdagen. Det var den trevåningslägenhet där Olof Palme bodde. Också den spekulerade partiledningen bort så fort de fått händerna på den. Min son levde dock en sådan djävul i pressen att de för skams skull fick köpa tillbaka den. Men då för ren kommersiell uthyrning.

Vi tänkte också på ett motsatt exempel: hur vännerna; Ivar Lo-Johansson och även Artur Lundkvist och Maria Wine gjort. Detta vi samlat i arbetet och på resor runt om det borde kunna komma sådana nyfikna, undrande och sökande som vi varit som unga - och då fortfarande egentligen var  - till nytta. Ty så länge det går att gräva fram volymer och dokument blir det möjligt återställa orden när allt ljugs om. Själv har jag så lyckats med såväl Balzac som Strindberg och annat trots officiell akademisk motvilja och mothåll.

Det sällskap som bildades på min åttioettårsdag vid mitt och Andreas bröllop 2008 möjliggjorde sedan praktiskt detta bibliotek då det stöd från kommuner och landsting som möjliggjort det för Artur och Maria visat sig, när Peter Curman undersökt frågan, i nuvarande ekonomiska situation inte kunna komma ifråga för mig. Med frivilliga krafter transporterades allt då till Varberg där Lasse Diding ställde huset Snidaregatan 20 till förfogande. I botten låg också en donation från Henning Mankell på en halv miljon och sedan hans fortsatta stöd till bibliotekets överlevnad.

Där har nu på samma gammaldags folkrörelsefrivilligsätt bibliotekarier och andra arbetat utan lön med katalogiseringen. För närvarande är 30 000 volymer av de 50 000 klara. Av dessa är bortåt en fjärdedel verk som inte finns på något annat liknande bibliotek i Sverige. Här finns möjligheter för vetgiriga unga att leta rätt på sådan kunskap de inte kan få i den strikt reglerade akademiska värld där fastlagda sanningar professorligt vårdas mot oönskade upptäckter.

Biblioteket är nu ett Libris-bibliotek under Kungliga Biblioteket, det är därför bara att gå in på nätet och se beståndets katalog. Ett svenskt forskarbibliotek, men enligt min önskan ett med öppet hyllsystem där det nyfikna strövandet möjliggör för serendipiteten att öppna helt nya tankebanor för besökarna. Bäddplatser skall också finnas för dem.

Sällskapet organiserar och möjliggör. Men det är klart att många som arbetar med det kan vara undrande – ovilliga kanske – inför ett eller annat jag skrivit, skriver och kommer att skriva åren fram till dess jag dör. Inte av sviktande förnuft och igenkalkade frontallober dock. Skall se till att jag inte lever vidare in i någon dimmig demens. Det borde jag klara. Men man kan vända på frågan. Ingen som arbetar med biblioteket är ansvarig för vad jag skrivit eller skriver.

Det enda jag hoppas är att detta sällskap inte blir som Strindbergsällskapet som aktivt sökt motarbeta att sådana sanningar som de om Tjernysjevskijs betydelse för Strindberg i arbetet med Fröken Julie och Drömspelet blir kända. Det finns om mitt skrivande en hel del (tryckt och otryckt) som en del vänner kan tycka för mitt ryktes skull inte bör ompubliceras eller grävas upp till förstapublicering. Men så länge man från detta Jan Myrdalsällskap inte börjar bränna eller på annat sätt förinta texterna ligger de där för de vetgiriga att gräva fram. Nå, inte heller Strindbergssällskapet bränner texter vad jag vet; de bara undertrycker och gömmer sådant som (av omsorg om hans goda litterära rykte i anständiga kretsar) inte bör sägas/skrivas. När jag var med om att bråka med dem om Tjernysjevskij såg jag framför mig hur det skulle vara om gubben Ågust själv stod upp ur graven, marscherade mot Stockholm, slog upp porten till Strindbergmuséet, klampande stegade uppför trapporna och klev rakt in på mötet. Det vore som en Daumierlitografi från 1848. Hela styrelsen och halva sällskapet skulle störta upp och söka fly ut genom fönster och dörrar.

Men faran är inte stor. Når någon nationalskaldsstatus gör liket mitt med visshet inte. August skulle blivit förfärad själv om han drabbats av sådan plötslig insikt om sitt öde efter döden där han låg i sin säng och väntade på att kräftan skulle äta upp honom inifrån.