Jan Myrdals arbetsplanering

Jan Myrdal, 88 år sedan juli, gick nyligen igenom en sjukdomskris. Här skriver han om den hjälp han fick av sjukvården i Karlskoga, av vänner och de närmaste. Men också om den han inte fick.

Huvudinnehållet är dock Myrdals egen arbetsplanering utifrån den livssituation han befinner sig i. Han skriver här för sina läsare.

För fjorton dagar sedan var jag i Degerfors. Hade talat på Nordiska Fredsdagarna. Satt dagen efter lite trött ensam högst upp i salongen. Då blev jag dålig. Hade inte konferensdeltagarna Gunnar Olofsson och Staffan Ekbom vilka båda är läkare tagit fatt på mig när jag sökte komma till hotellet och Staffan sedan i stället kört mig direkt till akuten vid Karlskoga lasarett hade jag med all sannolikhet dött på hotellrummet: sepsis.

Om det och om min egen syn på döende har jag skrivit och lägger ut det någonstans. Men nu det praktiska. Det som angår såväl Jan Myrdalsällskapet som andra vilka läst/läser vad jag skriver: Arbetet.

Att det inte finns praktiska möjligheter, rimligtvis återstående arbetsår - livstid - för allt jag vill göra och skriva, är självklart. Jag går på mitt åttionionde år. Alltså välja och strukturera.

Jag klyver nu tiden i två. Dels en del här i Varberg där jag kan delta i katalogisering och diskussion med biblioteket och samlingarna och skriva sådant för vilket jag behöver tillgång till speciallitteratur och äldre tidskriftsårgångar. Dels en del i Fagersta. Inte bara för att jag där har familjen, Andrea och Isolde, utan för att jag där kan skriva det personliga vilket inte behöver, ja störs av, samlingar, klipp, foton, speciallitteratur.

Nu söker jag skriva undan det aktuella här i Varberg till dess jag efter Bokmässan flyttar tillbaka till Fagersta och skriver den nödvändiga jagboken (mer om den senare). Här har jag att färdigställa pågående avtalade arbeten. På Celanders skall komma "När gatan tog mediemakt". Bilder fastställda. Texter levererade. Garantihonorar utbetalt. Återstår vissa bildkommentarer.

  Nordiska fredssamtal 2015 Nordiska fredssamtal
 

♦  Det var fjärde sommaren som Stockholmsavdelningen av FiB Kulturfront arrangerade Nordiska Fredssamtal i Degerfors.

Till Jan Myrdalsällskapet skriver jag "Principiellt om Lenin". Det beställdes som kortartikel om Lenin (som det jag skrev om Robespierre till Göteborgs stadsteaters uppsättning av  Stanislawa Przybyszewskas pjäs "Affären Danton".) Men då ämnet (under nuvarande platta officiella svenska tänk) krävde att jag faktiskt gick till källorna håller det på att växa.

Under TV-apparaten ligger tio högar med material för viktiga texter till en del som  skriftställningstexter. Dit hör det om de Heinrich Manns  antisemitiska och reaktionära ungdomsarbeten ur vilka han (till skillnad från brodern Thomas) inför kriget tvangs ta språnget till insikten i "Undersåten". Liksom en seriös (till skillnad från pågående lösa) debatt om rasism utgående dels från trettiotalsarbeten av Franz Boas och Gunnar Myrdal (i Sverige oläst och misstolkad) men framförallt från Manuel Sarkisyanz grundläggande analys om den brittiska kolonialismens riktningsgivande rasism samt sådan modern underbyggnad för rasideologi som Nicholas Wade och den mer populistiskt betonade sammanställningen från 2003 i George McDaniels "A Race Against Time". Med mera. En del hinner jag skriva ut innan jag flyttar upp till Fagersta igen.

En del större arbeten får skjutas fram till när jag flyttar åter till Varberg. Dit hör det jag nu diskuterat med Per Arne Skansen under hans pågående arbete med bibliotekets tidskriftsavdelning. Att ur Jan Myrdalarkivet vara med om att ställa samman visst material. Ty till det som ständigt återkommer i offentlig debatt hör enkla angrepp på mig för vad jag skulle skrivit om  Faurisson (och det folkmordet); Tienanmen 1989; om Salman Rushdies "The Satanic Verses" med Khomeinis Fatwa (då de ädla kollegerna Per Wästberg, Agneta Pleijel och min förläggare på Norstedts, Thomas von Vegesack, meddelade att de lämnade svenska PEN som inte uteslutit mig och Gun Kessle); om Demokratiska Kampuchea och Pol Pot (för vilket svenska staten gjorde en märklig vandringsutställning mot mig). Det förnuftiga svaret på dessa fånigt låga angrepp är inte att jag skriver nya texter utan att exakt vad jag skrivit och publikt sagt sammanställs och görs tillgängligt.  Då kan envar gå in på sällskapets hemsida och själv kunna läsa/höra/se vad jag skrivit och sagt i frågorna. Det behövs inga andra och nya argument från min sida för att visa  angreppens fnoskighet.

När detta arbete skall utföras måste dock diskuteras med sällskapet.

Två mycket stora arbeten finns halvfärdiga. Dels Rune Hassners och min "Bilden som Vapen". Alla de Rune Hassners bilder han utförde till verket finns här. Av den omfattande principiella inledningen är ett sextiotal sidor - fram till ungefär Hogarth - färdigskrivet och därtill alla texter till den version vi gjorde för TV. Detta material kräver någon/några månaders arbete samt - vilket är viktigt - förläggare.

Dels "Nutidspubliken på Analytikersoffan. Fantasierna under locket." Där finns inte bara textutkast utan även en stor kartong med material från nätet liksom en relativt stor samling under-disken-pornografi från tiden c. 1860 till nu. (I biblioteket mycket som kan kallas "erotiskt" i konst och litteratur för övrigt.) Förläggare har jag, men jag har inte kunnat lösa hur jag skall kunna utnyttja materialet och formulera frågorna.

Grundtanken är dock lika enkel som tvetydig. Det finns två stora och undertryckta fantasiområden. Mord och hor skulle en jesuitisk pater säga som under år tvingats lyfta på locket och i bikten blicka ned i de undre drömmarna och önskningarna (och teologiskt förfärats). Mord i de mest extrema former har nu i underhållningsindustri och även seriösa litterära texter kunnat lyftas upp till ytan. I populärlitteratur, film och allsköns texter är även de mest extrema fantasier accepterade. Ingen tycks heller på allvar hävda att detta kollektiva mord- och dödsfantiserande i officiell och populär litteratur och film på allvar tar sinnevärldsligt verklig form. Krigen har andra orsaker. Liksom familjemisshandel och gatudödande (vilket statistiskt minskar och inte ökar i landet). På samma sätt har de under ytan dominerande inre erotiskt sexuella fantasierna, lika extrema som gängse med incest, pedofili, tidelag och olika former av våld och förnedring, ingen motsvarighet i verklighetens kriminalstatistik. De präglar inte det dagliga realbeteendet. Men de finns och bultar därunder ytan hos oss och är som formulerade och utformade fantasier och drömmar allmänt tillgängliga på nätet. De skrivs där driftsmässigt utan hopp om ekonomisk vinning och kostar inget att ladda ned. (Talet om en ekonomisk pornografiindustri rör sig på en annan - och socialt anständigare - nivå.)

Jag har samlat detta och liknande material från under ytan sedan tidiga tonår. Min inställning formades av det brev Sigmund Freud skrev till stöd för Friedrich S. Krauss den 26 juni 1910 när den preussiska staten av sedlighetsskäl sökte förbjuda dennes grundläggande samling erotiska folkfantasier "Antropophyteia". Jag lyckades då börja få tag på olika årgångar av den i Stockholmsantikvariat under kriget. Det Krauss samlat inte bara bekräftade Freuds tankar om de förbjudna fantasierna det gav mig också bakgrund och djup till den officiella konsten och litteraturen därovan ytan.

Arbetet har också ett annat värde. De många hundratals  prostitutionsannonser jag utan egen ansträngning oundvikligt fått in på min dator när jag hämtat in nätets gratis-textpornografi (utan att knappa in vidare på dem) ger dels en helt annan bild av den verkliga prostitutionen i riket än den officiellt propagerade och med den nuvarande lagstiftningen i landet underbyggda tydligt skeva bilden och är dels i sig spännande då de i sitt utbud av helt i ålder och utseende skilda prostituerade visar att föreställningen om att det rör sig om män som allmänt söker unga kvinnor - eller vackra - inte är sann liksom att den genitalskam (se diskussionen kring Elias och Duerr) som ofta antas given i sig är ett särskilt och oemotståndligt publikt lockmedel, "Vill du se min fitta?" Men utarbetandet av materialet vilar ännu.

Vad går jag då igång med efter bokmässan på datorn hemma i Fagersta? Det är nödvändigt fortsätta där den illojale europén slutade. Alltså en medvetandeundersökning - fast inte en troende katolsk.

In mot de åttionionde måste jag se mig i ögonen. Söka reda ut både frågan i varför jag har kvar kärlekar som Birgit (nu som nära vän) fast hon lämnade mig 1947 eller varför Maj (vi skildes ju 1957) oroligt ringde mig till sjukhuset efter det jag lagts in efter smällen i Degerfors? Vilket ju var varmt i själen där jag låg med dropp i armen och syrgas i näsan liksom jag upplevde när Andrea (som jag nu inte bara är gift med utan djupt känslomässigt bunden till) ingrep, ringde runt och skyndat till mig.

Men varför är Eva, min dotter, den enda i hela min stora släkt av barn, barnbarn, systrar och allsköns andra som jag har kontakt med? Vi är inte känslosvallande utan har en intellektuell och ideologisk gemenskap (fast hon är inte ansvarig för allt jag skriver). Också hon ringde genast mig, vilket betydde mycket där jag låg.

Det är en intressant situation. Så totalt familjelös är få. Men Birgit är inte den enda från min ungdom som är kvar. Trots olika politiska bedömningar - och konflikter -  har Urban Karlsson varit kompis och diskussionspartner sedan 1943.

Det är den ena sidan. Den andra är brytpunkterna. Varför valde jag plötsligt ett höstögonblick 1954 bort Sara (som några av er träffat, senast på Andreas och mitt bröllop)? (1944 var situationen för oss ju annan.) Förhållandet var intensivt och hennes betydelse för mig var mycket stor då. Intressant är sedan hennes formella utlåtande i tjänsten om mitt bokbinderiarbete från sjuttiotalet (liksom hennes upplevda uppenbarelser - vilka aldrig stört mig. Tvärtom. Varken 1944 eller senare.). Men vad drev mig till det bortvalet? Gå in i dået och se noga efter.

Vilket därtill med femtio års vidare upplevelse av skamlighet och svek medför att det blir nödvändigt att på nytt öppna frågan från 1964 och 1967 i "Att döda A".

Alltså i fråga efter fråga ordentlig söka bakom det nutida fasta skenet efter dåets dolda tydlighet.

Detta skall jag söka gräva i uppe i Fagersta. Gå in i dået och se mig om och söka få syn på mig där jag vandrade. Se mig i nacken långt bortifrån.