Jan Myrdal om Linderborg-debatten: Ett slutord

Linderborg-debatten har förts huvudsakligen i Aftonbladet och Expressen sedan Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg inledde den med artikeln Tacka Röda armén för befrielsen 30 januari i år.

Jan Myrdal summerar här och påminner bland annat om en dåtida svensk vitbok där Raul Nordling, svensk generalkonsul i Paris, av höga franska källor hade uppgifter om en västlig allmän anfallsplan mot Sovjetunionen. Myrdals artikel fanns 8 maj 2015 på nyhetsbanken.info.

Denna debatt handlar om Sveriges deltagande i ett kommande europeiskt storkrig, säger Myrdal.

Ett slutord

Mycket tyder på att vi åter går mot ett europeiskt krig. Ett som denna gång nog inte kan hållas begränsat så som Tysklands, NATO:s och Förenta staternas krig mot Jugoslavien utan åter blir ett europeiskt storkrig som 1914. Kanske ett än större. Nu som tidigare söker starka krafter ideologiskt förarbeta Sveriges deltagande i detta. Tyvärr är de nu mycket starka, starkare än 1914 och 1940. Det räcker att läsa den officiella - och officiösa - pressen eller lyssna till vad som sägs i dess etermedier och av dess politiker.

Den 30 januari i år löd rubriken på Åsa Linderborgs artikel i Aftonbladet: Tacka Röda armén för befrielsen.  I sak hade hon rätt. Men då inleddes mot och kring henne en vilseledande politisk polemik om historia och historieskrivning. (Året innan hade man använt Christopher Clarks historierevisionistiska "The Sleepwalkers: How Europe Went to War in 1914".)

Hitlertyskland var under nittonhundrafyrtiotalets förra hälft den farligaste, mest erövrande och mest utsugande stormakten i Europa. När Tyskland angrep även Sovjetunionen den 22 juni 1941 blev dock dess Röda armé den krigsmakt som efter att ha fördröjt Tysklands blixtkrig med Jelnjaoffensiven i månadsskiftet augusti/september 1941 sedan förmådde att för första gången i detta krig slunga de anfallande tyska trupperna 15 - 25 mil tillbaka. Det längs en bred front under Moskva. Det var den ryska motsvarigheten till det franska "undret vid Marne" 12 - 15 september 1914. Kriget avgjordes dock inte varken vid Marne eller Moskva men den tyska segern stäcktes.

Det går att fastställa det datum då krigets utgång sedan blev givet. Det var inte i väst eller vid El Alamein eller ens vid Stalingrad. Tyskland var inte då än besegrat. Men efter den sovjetiska motoffensiven vid Kursk då det tyska pansarvapnet krossades i augusti 1943 fanns inte längre någon militär möjlighet för tyskarna att stå Röda armén emot. Det blev en mycket blodig slutstrid ty som Mao påpekar har papperstigern verkliga klor.

De västliga staterna sände stora mängder materiel till Sovjetunionen, de genomförde efter sommaren 1940 ett luftkrig (som innebar massmord på civila men som inte hade nämnvärd effekt på tysk vapenfabrikation förrän i krigets slutskede), de landsatte trupper i Nordafrika och förde krig i Italien. Men inte ens när de genomfört invasionen av Frankrike kunde de känna sig säkra. Tyskland förmådde slå tillbaka vid Ardennerna så hårt att de allierade tvangs be Röda armén skynda på sin framryckning för att avleda trycket från de hotande tyska trupperna.

Det var inte bara menat som ett oskyldigt skämt när Stalin svarade Averell Harriman som gratulerat till erövringen av Berlin: "Alexander kom ända till Paris." Det var ju vad vi i den internationella antifascistiska ungdomsrörelsen - också fransmän -  då brukade tala om.Stefan Ingvarssons två mycket polskpatriotiska inlägg i Expressen (15-02-04 och 15-02-10) är intressanta som exempel på hur ideologi övertrumfar till och med självbevarelseinstinkten. Hade Röda armén inte segrat är det ju inte särskilt troligt att Stefan Ingvarsson någonsin kunnat födas. Redan den 12 juni 1942 godkände Reichsführer SS Heinrich Himmler planen om att "decimera den slaviska befolkningen med 30 miljoner". Stefan Ingvarsson borde ha satt sig in i "Generalplan Ost" innan han skrev och tittat på såväl SS praktik som deras vidare planläggning. Detsamma kan sägas om de stridslystna ukrainare som nu i Kiev hyllar Stepan Bandera. Inte ens banderisterna hade fått lång livslängd. "När moren gjort sin plikt..." Också de nyfascistiska unga Bandera-anhängarna fick sin möjlighet att bli till då Röda Armén segrat.

Inte är krigets bakgrund okänd. Kristian Gerner skriver (Expressen 15-04-10) om överenskommelsen i München: "I München valde Storbritannien och Frankrike att tillåta Hitler göra slut på Tjeckoslovakien (processen fullbordades i mars 1939)." Åsa Linderborg är betydligt mer tydlig: " Sovjet var inte inbjudet, vilket stärkte Moskva i uppfattningen att de andra håller på att bussa Hitler på oss. Chamberlain beskrev avtalet som 'peace in our time', men Sovjet menade att Hitler uppmuntrats att expandera österut. Det visade sig snabbt stämma, när tyskarna inte bara tog Sudetlandet (som avtalat) utan hela Tjeckoslovakien. Samtidigt tilläts Polen och Ungern ockupera delar av Slovakien."

Den verkliga situationen var dock betydligt mer komplicerad men inte heller den är en hemlighet. Jag tog nyss upp frågan i ett tal i Hedemora: Den dåtida tyska militärledningen ansåg 1938 att ett tyskt militärt nederlag var oundvikligt om Hitler gick i krig för Sudeten, ty Wehrmacht var ännu inte så rustat att det förmådde stå emot ett tvåfrontskrig med tjeckoslovakiskt militärt motstånd i öster och en då fördragsenlig fransk offensiv i väster. Därför skulle general Witzleben den 28 september 1938 gripa (och fysiskt oskadliggöra) Hitler då han med sitt ordsvall och sina planer på militärt oöverlagda offensiver utgjorde en fara för fosterlandet. Om detta var Chamberlain och den brittiska ledningen ordentligt informerad. Men de valde att rädda Hitler genom att kungöra att den dagen skulle de komma till München. (Chamberlain hävdade att han inte ville stödja officerare som bröt sin ed.) Där prisgavs Tjeckoslovakien.  (Se om detta till exempel "The Churchill Centers" tidskrift Finest Hour nr 162 våren 2014 om Münchenavtalet, särskilt då Michael McMenamins artikel med dess utförliga bibliografi.)

Moskva som inte var inbjudet till München utan varit beredd att låta Röda armén ingripa till Tjeckoslovakiens skydd och vars underrättelsetjänst känt till dessa planer om att likvidera Hitler ("Oster-konspirationen") drog slutsatsen att det 16 år tidigare avbrutna interventionskriget nu skulle kunna återtas som ett tyskt anfall med fransk/brittiskt passivt eller aktivt stöd.

Men samtidigt som hotet från Japan i öster hade eliminerats genom Sjukovs seger i gränskriget vid Chalchin Gol blev det dock möjligt säkra västgränsen genom en uppgörelse med Tyskland och så få tid att rusta inför det oundvikliga kriget.

Storbritannien och Frankrike förklarade Tyskland krig den 3 september 1939. Men de var behärskade av Münchenmän och förde inget krig. Inledde ingen offensiv mot Stortyskland i väst för att dra tyska trupper från kriget i Polen utan de satt häckande i Maginotlinjen. Mot Tyskland förde de blott vad som kallades "the phony war", eller på tyska "Sitzkrieg" och på svenska "Låtsaskrig". Ty deras strävan var det verkliga kriget. Vilket det skulle bli framgår av utrikesminister Christian Günthers "Minnesanteckningar 2 mars 1940", sidan 119 i det svenska utrikesdepartementets vitbok "Handlingar rörande Sveriges politik under andra världskriget", 1947. De bör läsas med uppmärksamhet. Generalkonsul Nordling hade kommit direkt från Paris ”med ett handbrev från Daladier, vari meddelades, att Nordling vore betrodd med ett ytterst viktigt budskap. Nordling meddelade, att franska regeringen nu vore beredd att skicka trupper till Finland, i första hand 50 000 man, som skulle sändas över Narvik. Denna truppsändning inginge i en allmän anfallsplan mot Sovjetunionen, som med början den 15 mars komme att insättas mot Baku och redan dessförinnan genom Finland.”

Denna krigsplan återkommer på olika ställen i vitboken. Men trots den brittiska, den franska och den finländska regeringens mycket kraftiga påtryckningar och det militanta opinionsläget i allmän svensk press vägrade samlingsregeringen som tog hänsyn till Sveriges nationella intressen att falla undan och släppa igenom brittiska och franska styrkor för detta krig mot Sovjetunionen. (Vilket hade inneburit att låtsaskriget mellan västmakterna och Tyskland förvandlats till ett verkligt krig mot Sovjetunionen där Västmakterna kunnat räkna med Tyskland som vapenbroder.)

Samlingsregeringens, med statsminister Per Albin Hanson och utrikesminister Christian Günther, svenska utrikespolitik fullföljde i detta traditionen från den kloka Bernadottepolitiken av år 1814. Den som sedan dess besparat det svenska folket att offras i de europeiska stormaktskrigen. De visste att allt vänder och slår om.

Den 10 maj 1940 gick Tyskland så till militärt angrepp mot Västmakterna. Dess stridskrafter bröt genom Belgien. Nederländerna och Luxemburg in i Frankrike och krossade de franska och de brittiska styrkorna. De franska var som 1870 undergrävda av den egna överklassens  manövrer. Dess Münchenpolitik ledde till att marskalk Pétain på normalt parlamentariskt sätt gjordes till ledare för ett besegrat Rumpfrankrike: "Den franska staten".

Men i Storbritannien lyckades den imperiemedvetne  Churchill då segra över Münchenpolitikerna  i en bitter politisk kamp mot utrikesminister Halifax som förordade fred med Hitler. Vilket - som Churchill påpekade - innebure ett Lydengland. Churchill visade prov på samma historiska insikt när Hitler gick till angrepp mot Sovjetunionen då han inte gjorde som en Truman vilken sade sig hoppas att Ryssland och Tyskland skulle förgöra varandra utan Churchill förklarade omedelbart och direkt att Moskva och London nu var allierade i en gemensam kamp.